Att läsa först: Konstkupp i Vällingby och Smaragd - en juvel (del 1)

5-åringen (fortsättning) 1956
Tillbaka på Solvalla i november startade Smaragd på hemmabanan med en jättegalopp men gick ett starkt lopp. Erik Dahlgren hade så smått börjat fundera på Vincennes i januari och trots misslyckandet låg en start i Nationernas pris i Milano sista söndagen i november som ett första steg mot Paris.

Nationernas pris var ett linjelopp med startbil. Någon sådan fanns inte att uppbringa för att vänja juvelen inför allvaret. ’Man tager vad man haver’ tänkte Sören och tog sin egen bil och kommenderade en chaufför och en startbilsvinge – en lärling som placerades bak med träribbor. Övningarna gick skapligt men i verkligheten på San Siro blev det som vanligt galopp.

Franska stjärnan Gelinotte var inte med men den italienska nationalidolen fuxen Oriolo var stor favorit. Oriolo tog för ovanlighetens skull en sympatigalopp medan stallkamraten Assisi och franske Gi drog iväg in i mjölksyredimman. Väl där presenterade sig en annan fux, 4-årige Tornese, för travvärlden och segrade före Smaragd som reparerat markförlusten urstarkt.

Sedan startade Smaragd i ett mindre lopp och blev tvåa efter Assisi. Därefter startade Smaragd i Premio d’inverno – Vinterpriset – med 3-åringar på start, 4-åringar på 20 och äldre på 40. Sören valde att lämna öronkappan i stallet (!). Trots detta travade Smaragd iväg men blev så het att Sören var tvungen att gå utanpå fältet tidigt. På mållinjen var det sex travare som trängdes på målfotot: 3-årige Capriccio, Oriolo, Home Free (US), Smaragd, Checco Pra, Gelinotte och Tornese. ’En handicappers dröm’ som Sören uttryckte det. Smaragd var slagen med ett och ett halvt huvud.

Smaragds höst som 5-åring hade visat att hon hörde hemma i Europa-eliten och svårslagen när hon höll sig till trav. I mina ögon var hösten med två turnéer nere på kontinenten med sammanlagt 6 lopp (8 heat) med kvalificerat motstånd i varje start, ett bevis på uthållighet och kapacitet trots sina nerver i samband med tävling.

6-åringen 1957
Vid nyår beslutade Erik Dahlgren och Sören att satsa på Vincennes med Smaragd och den ett år yngre Märta Rappson. Med på transporten var också Gösta Nordins Tampiko. För Smaragd och Tampiko var siktet Prix d’Amerique – Prix de France – Pris de Paris.

Vincennes-banan var denna januari alltför hård även för Smaragd som inte kunde förberedas som planerat utan avstod Prix d’Amerique. Till Prix de France kom hon till start och slutade trea klart slagen av segraren Gelinotte. I stayerloppet Prix de Paris slutade Smaragd fyra efter segraren Gelinotte och ’två franska bumlingar i den mest groteska gångart jag någonsin sett’.

Efter några månaders återhämtning startade Smaragd i Walter Lundbergs memorial över tre varv med 60 meters tillägg. Hon räckte till andraplatsen slagen med nos av segraren Skymaster.

I Elitloppet drabbades hon av ren nervkollaps och gjorde inget rätt.

Först fram på hösten närmade sig Smaragd igen sitt bästa och segrade i Skandinaviskt mästerskap före ’ryssbesegraren’ Gay Noon. Därefter var det ont om lämpliga lopp för de med hög startprissumma till mitten av november i långloppet Skånelöpning på Jägersro. Den dagen var Smaragd i sitt bästa humör och vann lätt. ’Något så kraftfullt och så rytmiskt har jag aldrig upplevt i en sulky. Smaragd gjorde den mest fantastiska löpning jag kommer ihåg, Frances Bulwarks inberäknade. Lika negativ Smaragd kunde vara när nerverna bråkade, lika övertygande kunde hon vara när allting klaffade.
 

Så ännu en gång lockade Medelhavet i senhösten Erik Dahlgren och Sören. Smaragd ställde först upp i Nationernas pris mot Oriolo, Tornese och Gelinotte. Den dagen var Smaragd helt ur slag och Sören lät henne lunka i mål som sista häst. Men segrade gjorde nya stjärnan, den 4-årige Crevalcore före Tornese och Gelinotte.

Några veckor senare startade Smaragd i Vinterpriset. Sergio Brighenti skulle nu visa att Tornese var Italiens bästa travare och att förlusten mot Crevalcore var en engångsföreteelse. Till saken hör att även Oriolo tränades av Brighenti. Brighentis duo startade i mördartempo med Oriolo på innerspår. Sedan backades Tornese ner i rygg tills Smaragd avancerade mot täten. Då styrdes Tornese blixtsnabbt ut i andraspår. Då valde Sören att ta rygg på Tornese som på nytt backades ner i rygg på Oriolo. Nu började Smaragd pulla och när Sören styrde ut i andraspår svarade Tornese igen och lade sin tredje speed i loppet. Så backade han ner igen men hade ändå förmåga till en fjärde speed inne på upploppet och ta segern före Oriolo och Smaragd.

Där fick Sören uppleva Italiens nya stjärna Tornese på nära håll. Och året var 1957 när Einar Andersson förevigade Smaragd och Tornese inför Elitloppet. De tavlorna som på okända vägar hamnade 2019 på Läkarmissionen i Vällingby.

Återstår att avsluta med del 3 om Smaragd. Jag citerar Sörens rubrik i kapitlet om Smaragd i Spänn banden: ’Svanesång på Seine’.

Willy Nyström