Som utlovat har jag inhämtat mer om fux-stoet Smaragd från Sören Nordins första memoarer som kom ut hösten 1959 – Spänn banden! I den finns materiel som är svår att pressa in i en enda publicering. Därför blir min ursprungliga intention ändrad och texten uppdelad i delar. Hur många? Vet ej.

Ägaren hette Erik Dahlgren (Stall EDe) som vid fyllda 60 började köra häst. Erik var fiskgrossist och en duktig bowlingspelare när han fick ryggbesvär och fick lägga klotet på hyllan. Tydligen tyckte ryggen att det var mer skonsamt att skaka i sulky. Från läktarplats hade han imponerats av stoet Smila född 1940, med seger- och platsprocent på 32 resp. 49 på 87 starter. Smila hade lämnat tävlingsbanan och fått ett stoföl efter Locomotive. Nu var hon till salu med fölet och betäckt med Prix d’Amerique-vinnaren Scotch Fez och Erik Dahlgren slog till. Olyckligt nog blev Smila drabbad av cancer på njurarna och fick avlivas. Av Eriks förvärv fanns bara stofölet kvar.

3-åringen
Smaragd kom till Sören Nordin som 2-åring. Hon tränade bra men några skavanker gjorde att hon debuterade i lopp på våren som 3-åring. Hon verkade ha ett gott temperament ända till hon gjort första starten. Därefter var hon alltid påtagligt nervös inför start och hon skulle galoppera bort mycket pengar under resten av karriären. Allra oroligast var hon när hon tävlade första gången på en bana. Under de första tävlingssäsongerna var hon svår att resa med, något som ändå skulle bli bättre med åren.

Siktet var Jarlsbergs Grand Prix för 3-åringar och där testades både att resa och tävla efter omstart. Smaragd galopperade i båda starterna men det gjorde de flesta av motståndarna också så hon blev tvåa. Sedan fick hon en skada och fick vila från tävling resten av året. Detta år hade Sören tre 3-åringar i eliten - Lord Scotch, Rappson och Smaragd. I höstens stora 3-årslopp var Lord Scotch och Rappson mest framgångsrika medan Smaragd växte till sig. Kriteriet vanns av Lord Scotch körd av Sören.

4-åringen
Under sommaren som 4-åring hade Smaragd växt ikapp sina stallkonkurrenter men hennes nerver innebar många startgalopper. När det var dags för Svenskt Travderby 1955 kördes det detta året på Åby som hon var bekant med. Men inte hjälpte det den här dagen utan hon tog sig en rejäl gunga med 80 meters markförlust. Eftersom Derby-distansen då var 3200 meter fanns tid att reparera förlusten och den här dagen visade Smaragd att hon var bäst i årskullen och vann lätt. Då fanns heller inget Sto-Derby utan hon fick bevisa sin kapacitet också mot hingstar och valacker. ’…och nu var jag verkligen på det klara med att Smaragd skulle kunna uträtta saker som knappast någon annan.’ skriver Sören.

Derbyt hade föregåtts av en konflikt mellan ägarna till Lord Scotch och Sören som ledde till att hästen flyttades till Fisk-Olle (Olof) Persson. Orsaken var att de önskade ha Sören som kusk bakom Lord Scotch i de stora loppen medan Sören hade hänsyn att ta till ägarna till Rappson och Smaragd som kapacitetsmässigt var jämbördiga. Dessutom var Smaragd den knepigaste att hantera i lopp. Idag kanske de penningtunga klassiska stoloppen mildrat liknande situationer.

5-åringen
5-årssäsongen blev till stor del spolierad när hon inför årsdebuten på våren i ett träningsjobb slog ihop och var nära att gå omkull. Inte förrän i början av hösten var hon klar för start.

Efter två starter på Solvalla med en seger och en andraplats på tider som hon inte varit nere på tidigare, blev hon ’uttagen’ till landslaget som skulle representera Sverige i Skandinaviskt mästerskap. Sören och Erik Dahlgren tackade nej till hedersuppdraget för de två prestationerna hade fått dem att vidga vyerna.

Sören skriver ’Jag hade visserligen lovat mig själv att aldrig resa någonstans med en häst som var så nervös, och någon utlandsresa för hennes del hade jag aldrig reflekterat på. Så dyra som dessa resor är för ägaren fordras stabila och pålitliga hästar för att man ska ta risken. Men efter dessa två fantomlopp gick jag och anmälde Smaragd till tre storlopp på kontinenten.’

Första starten var ett heatlopp i Hamburg, Championship von Bahrenfeld. Bland motståndarna fanns Tampiko med storebror Gösta. I första heatet inledde Smaragd med en rejäl startgalopp medan pålitlige Tampiko vann. I andra heatet började Smaragd med en ny gunga, dock inte med lika stor markförlust som i första. Efter ett enastående sistavarv nådde Smaragd ikapp Tampiko på mållinjen. Alltså krävdes ett skiljeheat. Med olika vinnare i de två första hade alla 10 deltagare rätt att starta i skiljeheatet. Det blev 6 travare i volten och den här gången höll sig även Smaragd på mattan och segrade lätt. ’En juvel på fyra ben’ skrev en tysk tidning.

Andra starten var långloppet Preis der Besten i München. På tävlingsdagen öste regnet och banan blev därefter. Sören visste inte hur Smaragd klarade ’tung bana’, hade dittills inte varit blöt bana i någon av hennes starter. Men det visade sig inte vara något problem. Och trots att Smaragd var hypernervös på tävlingsdagen tog hon en långsam men felfri avgång. Även detta kostade mark, så mycket att avståndet till ledaren Emden verkade ouppnåeligt varvet kvar. Men Smaragd kämpade sig fram till seger efter ’uppförstorat målfoto’.

Så efter dessa framgångar fortsatte Smaragd sin kontinentala turné till Wien och redan då klassiska Graf Kalman Hunyady Gedenk-Rennen (Greve Karls minne). Och höstturnén avslutades med Smaragds tredje seger, denna gång med Tampiko som tvåa över distansen 3300 meter.

Nu hade Sveriges nya stjärna presenterat sig.

Snart följer fortsättningen om Smaragd mot Vincennes!

Spänn banden
Helst ska man läsa Sörens Nordins egna ord om höstturnén 1956 och allt runt omkring i ’Spänn Banden’.

Kan också vara läge att förklara den lätt kufiska titeln. När boken kom ut 1959 existerade inga startbilar i Europa. Linjelopp var heller inte så vanliga. Propositionerna skrevs ut med ett eller flera 20-meterstillägg efter hästens aktuella startprissumma (ackumulerade livsintäkter). Liksom idag gav speakern kommandon, ’vi kallar till start om 5 minuter’ osv. När alla hästar samlats i sina positioner i resp. volt, gav huvudstartern kommandot ’Spänn banden’ och startpersonalen drog det gummiband man fäst i stolpen på innerplan ut till ett nät vid ytterkanten av banan. När detta var fäst och volterna var synkroniserade gav huvudstarten kommandot ’Klar’ följt av ’Ett’, ’Två’, ’Kör’ då han tryckte på startknappen och banden släpptes och smackade i nätet på ytterkanten. I sitt förord förklarade Sören att han hoppades att få höra ’Spänn banden’ i många år framåt. Voltstartssystemet är i övrigt detsamma nu 2019 men gummibanden är ersatta av samma ljusstrålar som i säkerhetskontroller på flygplatser. Har ni provat dom?

Avslutningsvis i del 1 lite kuriosa.

’Erik Dahlgren förändrade mitt liv’ skrev jag inte i Del 1 i min historia men faktum är att han på ett vis faktiskt gjorde det! Aino hette ett sto som ägdes av Erik Dahlgren och som lämnade den kapable Aino Boy som trots Sörens balansering och körhänder hoppade bort en del. I ett fall 1961 kom en sådan gunga lägligt för mig.

’En hjälpsam galopp (förändrade mitt liv)
Men jag siktade parallellt på ’det stora klippet’ (uttrycket fanns nog inte då?) och nu var det 1961. Under 10 veckor struntade jag i duttandet med 2-kronor och fonderade varje vecka 5 kr av min veckopeng på 10 kr. Jag skulle satsa 50 kr plats på en ’bergsäker platshäst’ och valde då Prince José med ’Fisk-Olle’ Persson. Tillfället kom i ett lopp i nästa högsta klassen där Harlekin och Miss Golden var förhandsfavoriter. På darriga ben gick jag (nu var jag längre och kunde med god vilja betraktas som nyss fyllda 18) fram till 50-kronorsluckan och begärde ’Plats på 1’. Sedan upp på e-läktaren med hög puls och följde Prince José som hängde med fint i rygg på ledaren Harlekin. I sista sväng tryckte Miss Golden på Harlekin och in på upploppet hade Prinsen tappat hänget men tredjeplatsen var klar. Då kom snabbe Aino Boy som Sören Nordin lyckats få felfri och passerade Prinsen 75 kvar. Jag såg min 50-lapp fladdra iväg när Aino Boy galopperade i mål och min 50-lapp återvände! På spagettimjuka ben snubblade jag ner till en utbetalningslucka och fick tillbaka 70 kr.

Denna traumatiska upplevelse gjorde att jag insåg att min kropp inte tålde spel på hästar med väsentliga belopp. Med den vetskapen slutade jag med spelet och nöjde mig med sporten.’

Willy Nyström