I kapitel 6.1 fick vi bekanta oss med Björn Sjöström som varit aktiv i travet sedan 60-talet och fortfarande är det.
 
En sak som vuxet till en käpphäst (har inget med trav att göra) för mig är att det blivet dyrare och därmed svårare att locka nya (yngre) människor att köpa travhäst. I ett tidigt kapitel skrev jag:
 
Kort reflektion över svenskt trav nu och då:
Träningsavgiften då var 800:-/månad. En ’matlapp’ (5:e priset) på Valla i lägsta klassen var 700:-. Hederspriser förekom bara i större lopp. För segern i Fastlagspriset fick vi 7.000:- varav tränaren fick 10%. Förenklat uttryckt räckte det nästan med en matlapp i månaden för att travaren skulle försörja sig. Utan att fördjupa mig mer i travets förutsättningar nu och då, påstår jag ändå att beslutet för en privatperson att äga travhäst var enklare då.

Ekonomin för en travhästägare

När jag tar upp frågan med Björn håller han med om att relationen mellan intäkter och kostnader /investeringar för/i travhästar i Sverige har förändrats på ett sätt som inte främjar nyrekryteringen av hästägare. Björn poängterar att hans uppfattning utgår från att vara hästägare på den största banan i Sverige – Solvalla – och att hans bild kanske inte stämmer i lika hög grad på andra banor i landet.

Om vi börjar med intäkterna täcker en matlapp idag inte mer än sidokostnaderna att starta, alltså transporter och personalkostnader.

Björn erinrar sig att förstapriset i början på 70-talet var 12’ på Solvalla.

Stallpersonalen arbetade då 6,5 dagar i veckan, alltså en bit över dagens 40 timmar. Månadslönen är idag ca 25’ och då tillkommer övertidsersättningar i samband med tävlingar.

Utrustningen generellt är bättre och även mer kostsam såsom vagnar, seldon och liknande som är direkt jämförbara med 60-talet. Då hade i princip alla tränare på Solvalla sina hästar huvudsakligen på banan. Björn tror att boxhyran som tränarna betalade till travsällskapet var låg.

Solvallas begränsning då var tillgången till hagar vilket innebar att de hästar som stod inne på banan tillbringade en stor del av dygnet i den egna boxen.

På 60-talet startade utvecklingen mot dagens situation när tränare hyr eller har egna gårdar med olika möjligheter att utforma träningen efter individen. Detta innebär i sin tur att det dagliga underhållet av anläggningarna kräver arbete, utrustning och material. Även samhället ställer numera miljökrav på tränare/ägare till hästar, t.ex. i form av dynghantering som Björn uppskattar till 500 i månaden per häst.

Veterinärkostnaderna uppskattar Björn har ökat väsentligt men bedömer samtidigt att hästarna generellt är bättre skötta idag än ’då’ och därmed mår bättre i sin uppgift som tävlingsindivider. Som exempel nämner Björn dyrare utrustning för analyser och behandling inkl. mediciner. Idag behandlas hästarna inte bara av veterinärer när ohälsan inträffat utan också av chiropraktiker och massörer. Den veterinära forskningen har också gått framåt. Beträffande veterinärkostnaderna tycker inte Björn att de ökat orimligt från ’då’ till ’nu’ så länge hästen inte behöver vårdas på djursjukhus. Den vården blir definitivt dyrare.

Alla inom travet med perspektiv vittnar idag om hur travaren utvecklats genom framsteg i aveln. Hästarna generellt har gått från division 3 till elitserien beskriver Björn. En 3-åring som kunde gå full distans på 1.25 i träning inne på Solvalla var startklar och kunde vinna lopp på 1.23.

Fodret har generellt blivit bättre för hästarna. ’Då’ var det havre, kornkross, vetekli samt torrhö för 1 kr/kilo av den lokala bonden. Även på det här området har kunskaperna ökat liksom foderkostnaden. Förutom fodret i sig har även logistiken förändrats vilket underlättat stallpersonalens arbete och hantering men även detta har ett pris som i slutändan landar på fakturan från tränaren.

Bättre förr?

Om jag tar ut två huvudfaktorer i Björns syn på travets förändring sedan 60-talet – ekonomin och hästarna – så har vi åtminstone en start för svaret på frågan.

Ekonomin

Penningvärdesförändringen gör det svårt att ha kronor som måttstock mellan då och nu. Under perioden vi pratar om har vi de första årtiondena haft en ’stark’ inflation med snudd på en överdos i form av en devalvering i början på 80-talet och tre världsomfattande konjunkturnedgångar fram till nu. Mitt sätt att kalkylera med att kronans värde, att t.ex. prispengar ska multipliceras med 10 för att bli jämförbar med dagens, finns massor att invända mot men det får duga för resonemangets skull.

Hästarna

Jag anser att hästarna är och mår bättre nu än då och det tror jag inte många invänder mot. Detta är resultatet av aveln, kunskapen om travhästen och kompetensen hos de som ansvarar för den dagliga skötseln. Naturligtvis har det alltid funnits föregångare inom travet som gjort att vissa steg tagits snabbare. Som exempel bland många tar jag Bo William Takter, en person som jag aldrig träffat men som visade prov på kreativitet i kombination med hästkunnande för att nå resultat.

Bättre nu?
 
Är det enkla svaret att vi hästägare tar bättre ansvar för våra hästar nu än då? Vi ger tränarna större ekonomiskt mandat att ta hjälp av veterinär expertis och att personalkostnaderna stiget relativt sett genom att facket förhandlat från bättre lönevillkor. Har transportkostnaderna ökat genom att (bl.a. ett bättre vägnät) gjort det möjligt att starta på fler banor än hemmabanan? Intuitivt tror jag att antalet tävlingsdagar och därmed lopp givet fler starttillfällen utanför hemmabanan.
 
Vi ska kanske sluta drömma om matlappar som täcker hästens månadskostnad? Men viktigt för travets fortlevnad är att vi som vill äga en travhäst ska ha rimlig möjlighet till kostnadstäckning. Något som i sin tur förutsätter att uppfödare också kan försörja sig så att det ska finnas levande hästar för spelarna att följa.
 
Man kan väl säga att resonemanget i den här texten är ett första steg till en fördjupad analys även om vattnet just nu knappt når mina fotknölar.

Bild på Björn och mig

Björn och jag träffades vid ett tillfälle på höstkanten 2009 på Solvalla. Det var rätt mycket folk men vi finns faktiskt båda med på en bild vid tillfället som jag aldrig kommer att glömma. Björn var sponsorn Agrias representant vid prisutdelningen vid Pebblys Oaks-seger. Björn hade viss rutin i vinnarcirkeln sedan Carolo Mins kriterieseger 1987. Känner ni inte igen Björn? Över skötaren Martina Lundes högra axel ser man tydligt Björn i sin röda jacka.

Willy Nyström