Amerikanskt är bäst

När Åke försöker minnas hur han som uppfödare i Sverige resonerade på 70- och 80-talet, var det amerikanskt blod som dominerade på marknaden i Sverige. Även fast det franska blodet fanns tillgängligt i någon mån i Sverige sedan 60-talet.
Det mest kända franska exemplet var hingsten Pluvier III som importerats av en av Sveriges ledande travhästägare då, Stall Hernö.
De flesta av Hernös travare sattes i träning hos Gunnar Nordin. Som jag kommer ihåg importerade Hernö två hingstar samtidigt, för både tävling och avel, Pluvier III och Pim III. Egentligen tror jag att Pim III var den bäst stammade av de två. Men på banan var Pluvier klart bättre. När han segrade i VM på Roosevelt Raceway 1965 fick han den start han behövde som avelshingst.
En annan riktigt framgångsrik fransman var Faune under en 10-årsperiod på 50- och 60-talet. Även franske Nisard var acceptabel.

Den ’franska revolten’, inte så nationalistisk!

I ett tidigare kapitel finns en artikel i Travrondens vinternummer 1974 där Åke Isberg beskriver debatten i franskt trav. En officiell representant förespråkade linjen att inte öppna den franska stamboken för annat blod (läs ’amerikanskt’). Men det fanns framgångsrika franska uppfödare som utåt sett ställde in sig i det franska ledet men tänkte i andra banor hemma i stallet.
Åke (Wall) nämner förutom Dubois och Levesque, familjerna Viel, Gougeon , Yves Bernard och Pierre de Montesson, som parallellt med tränings- och kuskrörelsen även bedrev uppfödning för att ha kontroll över hela produktionslinjen ’från ax till limpa’.
Samtidigt som de förespråkade den franska travrasens överlägsensenhet genom travarnas styrka, lobbade de för att öppna stamboken – men bara på glänt för att undvika korsdrag. Och när de väl lyckats med detta vädrade de ut lite damm och smällde igen stamboken när de fått det de ville. ’Messieurs, nous sommes desolé, baren är stängd men vi öppnar om 10 år igen - kanske. Välkomna åter!’
http://www.stallmoberg.se/stall-moberg/willyskap416-34659021

Ett resultat av gläntandet har jag nämnt tidigare, Roquepines första föl Florestan efter Star’s Pride. I sammanhanget ska vi inte underskatta betydelsen av den egna verksamhetens framgång och välmående framför den franska travnationens. Tillgången till amerikanskt blod i den egna uppfödningen skulle bli en betydande konkurrensfaktor inom det franska travet där nästan alla prispengar och uppfödarpremier är förbehållna franskfödda travare.

En effekt av att fryssperma inte fanns då var att det innebar en praktiskt svår tröskel att betäcka svenska ston med franska hingstar av hög klass. Istället importerades franska hingstar som inte lyckats i konkurrensen på hemmaplan. Bland de som kom till Sverige finns Oscar R.L. Pluvier III fanns redan där av samma skäl som andra, t.ex. Juba II, Nouvel Amour och – Tibur!

Värmlänning föregångare med fryssperma!

Nu hör jag någon protestera! Visst fanns fryssperma eller motsvarande redan på 50-talet. Bevis för detta presenterades när en nordsvensk misstänktes ha fel fader registrerad. Den av uppfödaren uppgivna fadern hade varit död i ett par år innan sonen föddes men detta hade lösts genom att förvara sperman i en värmländsk kallkälla. Där kan man prata om kvalitet! Tyvärr var inte bevisen av samma kvalitet.

Tibur – det lysande undantaget

Åke berättar att han sett många gånger hur den duktige Färjestadstränaren och kusken Bertil Rogell ’buret’ Tibur runt banan för att hålla honom i trav eller liknande över mållinjen. Det är också därför Åke liksom de flesta hade svårt att förutse Tiburs kommande betydelse i den svenska aveln. Så här efteråt kan man konstatera att gångarten säkert bara var en effekt av många operationer under tävlingskarriären och inte genetiskt betingad. Tiburs ättlingar skulle med tiden bekräfta detta. Förutom pappas styrka travade de helt utan problem.

Baltic Speed – mitt i Östersjön

Åke fortsatte med inriktningen på amerikanskt blod som det fanns gott om med avelshingstar efter Super Bowl och Speedy Crown under 80-talet.

I USA föddes 1981 hingsten Baltic Speed, en representant för Speedy Crown (farfar) genom fadern Speedy Somolli. Baltic Speed tränades av Sören Nordin som då lämnat Sverige för USA. Baltic Speed segrade i många storlopp och ägdes av svenske – gotländske Erik Cederqvist och blev en uppskattad avelshingst efter tävlingskarriären. https://harnessmuseum.com/content/baltic-speed

Meadow Road och KGB (!)

Samtida med Baltic Speed i amerikansk avel var svenskfödde Elitloppsvinnaren Meadow Road (efter Madison Avenue efter Nevele Pride). Meadow Road tog den ovanliga vägen för en avelshingst från Sverige till USA. Åke berättar att Meadow Roads rykte som avelshingst nog är underskattat i Sverige just därför.

Jaha, hur gick det till när en bokhandlare från Österlen lyckades marknadsföra en svensk hingst i Amerika? ’Bokhandlaren’ var förlagsägaren Kurt Gusten Bertmark. Kurt Gusten är värd ett eget kapitel i det svenska travets historia som man kan läsa här:
https://issuu.com/jagersrotrav/docs/jagersroboken_100_mindre/184

Baltic Speeds talang skulle föras vidare av den numera historiske förärvaren Valley Victory.

Valley Victory!

Åke förklarar att gången som uppfödare av travhästar strävar efter innebär att travaren förflyttar sig med en kraftbesparande teknik. Enbart benen rör sig som en rullande tunna medan överkroppen diskret flyter med. Jämför med en kort häcklöpare (alltså en som löper korta häcklopp) med utmejslad teknik där överkroppen förflyttar sig (flyter) framåt i det närmaste parallellt med marken. Eller för att dra till med en synnerligen subjektiv jämförelse: Pebbly med pappa Muscles Yankee och farfar Valley Victory pinnade på som attan med nästan fixerad överkropp.

Så kom det sig att en amerikanskfödd son till Valley Victory importerades från Danmark av Stall Segerhuva 2005, Pearsall Hanover. Pearsall Hanover hade sedan 2001 lämnat Sverigeregistrerade avkommor och kunde i sin första årgång stoltsera med Conny Nobell. Åke var intresserad av att få kontakt angående Pearsall Hanover och fick namnet på en schweizare, Nils Moreau, med adress i Storfors en bit norr om Kristinehamn! Denne Nils visade sig arbeta för den franske uppfödaren Jean-Pierre Dubois, redan legendarisk med framgångar sedan 60-talet. Sonen Jean-Etienne hade 1996 vunnit Elitloppet med Coktail Jet. Nils Moreau ledde Åke och sonen Bengt i kontakt med fader Dubois.

Det visade sig att Storfors blev ett vägskäl i Valnevikens historia vars betydelse vi återkommer till i nästa kapitel. Slumpen och osannolika sammanträffanden spelar ofta en betydande roll i våra levnadsöden.

Nästa kapitel om Valneviken och familjen Dubois