Så här inför julen kan det vara värdefullt med julklappstips och varför då inte en bok att mysa med framför brasan?

Efter att noga värderat alternativen har jag stannat för två.

För en travintresserad nostalgiker med olösta gåtor i travets värld är Johan Diedens memoarer en möjlighet att få skåda sanningen bakom ridån. Titeln är ’Trav är mer än trav’ där författaren frikostigt delar med sig händelser från mitten av 60-talet till 2012 där sagan om Readly Express tar sin början. Bara innehållsförteckningen fick mig att slicka mig om munnen.

Första minnet jag har av Johan Dieden finns med också här. Året är 1965 och en kompis på E-läktaren – Gunnar – hade varit på Solvalla-auktionen häromdagen. Mest intressant tyckte Gunnar det var när Apeldoorn gick för klubban till ett respektabelt pris.
Nu var det inte priset som Gunnar reagerade för, det var personen som ropade in hästen. En lång rätt ung grabb som skilde sig en del från de övriga samlade budgivarna. Uppenbarligen nöjd klev den långe fram och frågade auktionsförrättaren ’Hur gör jag nu? Alltså med hästen.’

Det var Johan Diedens första stapplande steg på travets stig som skulle leda till 50 års framgångar och kanske någon rotsnubbling där han ändå landade på fötterna.

Boken kom ut för några år sedan men då kom jag mig inte för att köpa den. Den bristen i min uppfostran reparerade Anne och Jonas när jag fyllde 75.

Efter att ha läst boken ringde jag Johan Dieden och tackade för den underhållande och upplysande boken. Frågade också om jag fick citera delar av texten på www.stallmoberg.se och det gick för sig.

Så en person som jag träffat finns också porträtterad i boken – Rolf Hogbrand.

Under de månader Sten Helt lät mig köra häst på Solvalla saknades det vid ett tillfälle sulky till mig och Knubben.
Men Gösta Lännstrand lånade en sulky i något stall. Kommer ihåg att sulkyn kändes låg och fotpinnarna satt ovanligt nära sitsen. När jag som är drygt 1,70, klev i vagnen satt jag med knäna – kanske överdrivet - nästan under hakan.
Men jag kunde köra två heat med Knubben. När vi sakta travade tillbaka till stallet över stallbacken hörde jag ett vrål och en liten man, ungefär hälften så lång som Johan Dieden, kom springande. Personen ylade ’Vem f-n har lovat dej att ta min sulky?’
Han presenterade sig inte men någonstans förstod jag vem jag lånat vagnen av.
Då kom jag också ihåg en gång när jag frågade Gösta varför Sten kallades Hjärnan.

Sten Helt och Rolf Hogbrand hade jobbat samtidigt hos Sören Nordin. Vid ett tillfälle hade oenighet uppkommit mellan Sten och Rolf varpå Rolf drog till Sten med en grimma. Eftersom Sten var större sprang Rolf iväg och drog igen en dörr i lås efter sig.
Dörren var visserligen tunn men Sten skadade handen när han slog sönder den låsta dörren. Därefter fick Sten smeknamnet ’Hjärnan’ som alla lugna och omdömesgilla personer kallas. Det finns naturligtvis en gräns även för oss lugna och den passerade Rolf Lill-lappen Hogbrand.

Den här händelsen har jag alltid trott vara en skröna som ursprungligen var ett gruff, som blivit alltmer dramatisk med tiden. Efter att ha läst i boken om Rolf Hogbrand har sannolikheten ökat för att det verkligen utspelades som Gösta berättade.

Den andra är del 2 av Leif GW Perssons memoarer. Del 1 är Gustavs grabb och nu har jag läst även den följande delen Professor Wille Vingmutter, Mästerdetektiv. Boken är som ofta GW:s böcker är, underhållande. Han ser tillbaka ända till sin barndom och filosoferar över sitt liv och sin klassresa. Språket är nyanserat och innehållet klarlägger hur oblind rättvisa kan vara även i en demokrati. Det finns överallt intressen att dölja den kompletta sanningen. Man ska också undvika att bli ovän med en person som GW. Det kan slå tillbaka lång tid framåt. Den här boken bör inte sträckläsas. Risken är då att man tappar väsentliga delar i hans formuleringar.

Willy Nyström