har lite olika filosofier och lite olika utstrålning. Om man följt friidrott de senaste åren vet man att det kommit fram flera duktiga norrmän som trots sin ungdom etablerat sig i världseliten. I förrgår såg vi långa-häcklöparen Karsten Warholm segra i Diamond League-finalen på nytt Europarekord och samtidigt löpa näst snabbaste loppet genom tiderna. https://www.diamondleague.com/news/single-news/news/detail/News/zurich-warholm-sizzles-4692/.

Karstens tränare Leif Olav Alnes ser ut att vara en vänlig jordnära man som utan överord och åthävor recenserar sin adepts lopp. Den bild jag funnit på Leif Olav som bäst illustrerar hans karaktär är denna med brillerna på nästippen för att lyfta blicken från tidtagaruret till intervjuarens ögon.

En annan tränare heter Gjert Arne Ingebrigtsen och har under den senaste 5-årsperioden placerat sina 3 söner i världstoppen på 1500 meter. Hans recensioner av sönernas framträdanden är inte lika nyanserade utan mer åt pappahållet som driver sina pojkar att nå de framgångar han själv aldrig lyckades uppnå.

Sönerna verkar tack och lov inte tagit skada utan kommenterar ibland pappas uttalanden med lätt humor och milt överseende.

Äldstebror Henrik verkar numera ha mognat bakom sina solbriller och har synkroniserat sin karaktär med sina yngre bröder. Och det är fler på gång.

Sedan har jag sett en dokusåpa med familjen Northug som jag inte riktigt törs ta på allvar. För säkerhets skull avstår jag att dra några slutsatser om varför Petter är som han är.

Som ni vet försöker jag hitta en koppling till travet i det jag skriver. Idag är det knepigt. Närmast kommer jag att tänka på Mellby Gård som föder upp travare och behåller de flesta för att få uppfödarpremierna som grädde på moset. Mer än så vågar jag inte säga.

Willy Nyström