1961 …15 år gammal fick jag inte spela på trav men det löste sig på något sätt att satsa 2 kr vinnare. Min första travidol var Sören Nordin som jag skrev brev till med frågor om travhästar. Till julen 1959 önskade jag och fick hans bok ’Spänn banden’ som blev en inkörsport för mig till svensk travhistoria med namn som Harper Hanover, Bulwark, Big Noon och Scotch Fez. Plötsligt var inte spelet längre den dominerande kopplingen till travet utan en sport där talangerna och stjärnorna var hästar och kuskar.

En hjälpsam galopp (förändrade mitt liv)

Men jag siktade parallellt på ’det stora klippet’ (uttrycket fanns nog inte då?) och nu var det 1961. Under 10 veckor struntade jag i duttandet med 2-kronor och fonderade varje vecka 5 kr av min veckopeng på 10 kr. Jag skulle satsa 50 kr plats på en ’bergsäker platshäst’ och valde då Prince José med ’Fisk-Olle’ Persson. Tillfället kom i ett lopp i nästa högsta klassen där Harlekin och Miss Golden var förhandsfavoriter. På darriga ben gick jag (nu var jag längre och kunde med god vilja betraktas som nyss fyllda 18) fram till 50-kronorsluckan och begärde ’Plats på 1’. Sedan upp på e-läktaren med hög puls och följde Prince José som hängde med fint i rygg på ledaren Harlekin. I sista sväng tryckte Miss Golden på Harlekin och in på upploppet hade Prinsen tappat hänget men tredjeplatsen var klar. Då kom snabbe Aino Boy som Sören Nordin lyckats få felfri och passerade Prinsen 75 kvar. Jag såg min 50-lapp fladdra iväg när Aino Boy galopperade i mål och min 50-lapp återvände! På spagettimjuka ben snubblade jag ner till en utbetalningslucka och fick tillbaka 70 kr. 

Denna traumatiska upplevelse gjorde att jag insåg att min kropp inte tålde spel på hästar med väsentliga belopp. Med den vetskapen slutade jag med spelet och nöjde mig med sporten.

2009 …Oaks


Kriteriet och Oaks körs traditionellt första söndagen i oktober på Solvalla. Kvalificeringsloppen körs onsdagen en och en halv vecka innan.

Visst hade Pebbly varit sig lik på Färjestad från de första starterna i våras funderade jag men …

… hur bra var egentligen motståndet?

… hade hon lika mycket kvar som det såg ut?

… skulle det komma en reaktion med tanke på att hon bara gått två snabbjobb efter sjukdomen?

… kom Oakskvalet 9 dagar efter come-backen alltför tätt inpå?

… skulle seedningen vara till hennes nackdel i lottningen? 

När startlistan kom tror jag att jag studerade varenda start som motståndarna gjort i lopparkivet. Seedningen gjorde också att Pebbly tillhörde de gynnade. Enbart Jill Tilly hade högre startpoäng i det loppet men självklart en synnerligen kvalificerad konkurrent om de två platserna till finalen. Jill Tilly hade 7 segrar på sina 13 starter och bra mycket mer intjänat än Pebbly med 2 segrar på sina 8 starter. Men Pebbly läser inte travprogram och tidningar och skulle nog sova gott ändå. Och kanske var Jill sliten efter tredjeplatsen i korta E3 som kördes samma kväll som Pebblys come-back?

Javisst, man kan lätt hemfalla åt att måla fan på väggen inför nästa lopp.

På tävlingsdagen började oron sakta sprida sig i kroppen. Till sist tog jag en löptur för att få ner (!) pulsen. Tyckte att det hjälpte.
På tävlingarna gick allt så bra som det kunde. Efter att ha fått kubbas lite om spetsen med Peter Eriksson och Naughty But Nice fick Björn bestämma och kunde även eliminera den härdade Jill Tilly. Örjan gjorde ett försök att få överta ledningen på första varvet men Nej! Så Jill fick hålla tillgodo med ’dödens’ och kunde inte besegra Naughty But Nice i suget bakom Pebbly om andra finalplatsen. 

Årgångstoppen Viola Silas hade ägarna själva eliminerat tidigt genom att missa att anmäla sitt intresse.

Spårlottningen samma kväll var nog det enda som inte lyckades helt den dagen. Björn avstod från ett spår ut på vingen och valde spår 9 med startsnabba 1 Simb Ruby och 2 Omega Neo som tänkbara ryggar.

Ja, så började nedräkningen igen med genomgång av checklistan ’måla fan på väggen’ med nya punkter

… spår 9, vad skulle det innebära?

… några dagar före söndagen: väderprognosen visar på ’risk för nederbörd’, får hon fäste?

På lördagen V75 på Valla. Vi ägare till hästarna i Kriteriet och Oaks bjöds på mat i Solvallas paradvåning. Smet iväg till stallbacken och träffade Olle där som skulle köra på Bjerke på söndagen i norska kriteriet. När jag bekände min nervositet ’tröstade’ mig Olle med ’att det är i de här loppen vi vill vara med’. Ack ja, som om jag inte kände det!

Och på söndagsmorgonen en löptur: det funkade ju i uttagningen så det är säkrast att inte ändra ett vinnande koncept!
Var ute på Valla i god tid före tävlingarna. Gick direkt till stallet och kollade att resa, mat och dryck och inkvartering gått enligt plan. Banan hade fått en del fukt från himlen men var fortfarande fast. Spanade mot himlen och sände ett försynt klarläggande uppåt att blomsterarrangemangen på innerplan kunde ta skada av mer vatten. Även idag serverades vi VIP-mat. Inget smakade. Lämnade emellanåt sällskapet med olika förevändningar, irrade omkring på publikplatserna och följde allt på intern-tv, strykningar, körsvensändringar, kuskintervjuer, tips. Pratade med Bosse och Anders. De såg irriterande avslappnade ut och pladdrade om V75-systemet som skulle komponeras. ’Idag är jag inte med på systemet med min kompis-hundring. Ta med Pebbly om ni garderar. Vi ses efter värmningarna.’ Och så irrade jag vidare och undvek bekanta som kunde tänkas vara sociala.

I värmningarna såg Pebbly ut som vanligt, vaken men reserverad. Martina värmde på innerplan först, sedan Björn på banan. Allt såg ut som det skulle. Vinnaroddset pendlade mellan 10 gånger och 15. Efter loppet före Oaks tittade jag in till mina K2-kollegor på VIP-hyllan och sade att jag skulle se loppet från E-läktaren och ’vi ses efter’.

Defilering, provstarter, pulsen stiger. Jag nickar till Anders och Bosse som står högt uppe på E-läktaren och går ner till tredje raden nerifrån på sektionen närmast mål.

En minut till start. Ödesmusiken läggs ut och referenten drar en floskel om ’en miljon och evig ära’.

Starten går och Björn tar rygg på Simb Ruby som släpper till Omega Neo. På första bortre går Håkan K  från kön med La Bellouet och stöter ut Bergh med Quiche. Bergh får överta ledningen men lämnar  kollegialt den tillbaka till Fredrik Persson/Omega Neo. ’Fjärde invändigt, hur ska Pebbly få fritt?’ 700 kvar börjar alla röra på sig, mest Dileva Käll, och det blir en lucka mellan täthästarna och klungan som verkar punktmarkera Pebbly. 500 kvar ligger Pebbly nia och fortfarande fast i rygg på Simb Ruby med Zilan Boko utanpå. ’Once in a lifetime: Hej då! Vi har i alla fall en pigg häst till nästa lopp.’

400 kvar orkar inte Zilan Boko längre utan Pebbly – smidig som en katt – är raskt i andraspår och flyttar sig utåt för mer luft och ljus. Håller på att få med sig Edda Dreamcatchers sulky men Björn parerar och hjulen går fria och nu är hela upploppet fritt! Referenten: ’Ute kopplar Dileva Käll greppet … Och längst ut kommer Pebbly!!!’
På E-läktaren står jag som förstenad till Anders och Bosse galopperar ner och skakar liv i mig. Mirakel kan ske! Inte att Pebbly vann men från att ha legat inlåst som nia halvvarvet kvar!

Utan filmklipp hade jag knappast kommit ihåg mycket av de närmaste 10 minuterna. Ser att jag i segerceremonin förgäves ringer Laila.
Ett moment som jag ändå alltid skulle minnas är att få åka landå, dragen av en fux bakom Pebbly följd av två vita hästar, framför E-läktaren och höra applåderna. Året är alltså 2009 och det har gått 50 år sedan jag gick upp på E-läktaren första gången 15 år gammal. Nu känner jag mig 65 år ung.