För ett par månader sedan var jag på en begravning. Min förste riktige chef Arne Lindgren hade lämnat oss. Från 1970 och fem år framåt var Arne ansvarig för Poststyrelsens dataavdelning med lokaler på 15:e våningen i andra Hötorgsskrapan. Då var jag 26 år. När Arne 1975 blev chef för Postens adressregister hade jag mognat väsentligt och till stor del har jag Arne att tacka. Även jag bytte arbetsuppgifter till Postens internrevision. Ett av mina första uppdrag var faktiskt på Postens adressregister. 1980 lämnade jag Posten och sedan sågs vi inte på många år. Ändå hade jag viss koll på Arne genom min kompis och Carné Safari-delägare Anders som hade börjat på adressregistret.

Arne blev 97 år och begravningen var på Lovö kyrka nära Drottningholms slott. Senast jag träffade Arne var för 3 år sedan när Laila och jag satt i väntrummet på S:t Göran för en planerad hjärtkontroll. Och där sitter Arne med sällskap av ena dottern också i väntan på en hjärtkontroll! Då var han änkling sedan 2 år och det var ett tungt slag för Arne.

Minnen från 70-talet
Veckorna innan begravningen dök många minnen upp. På en kafferast på jobbet berättade Arne att han och Anna var bjudna på maskerad. Anna hade bestämt vad hon skulle ha på sig men Arne funderade fortfarande över sin förklädnad. Till saken hör att Arne under många år jobbat extra på Solvalla på tävlingsdagar. Även Anna arbetade på Solvalla i spelkassorna utanför huvudentrén. ’Vad sägs om att vara travkusk’ frågade jag Arne. Direkt såg jag att det kuggade i och jag lånade ut vår Stall Limace knallgula dress med stort rött L på ryggen. Sten Helt lånade ut en röd hjälm och körspö. Tror att Arne fick pris för bästa klädsel på maskeraden. ’Tur att den inte doftade stall ’sa jag till Arne. ’Nej, inte utan kemtvätten’ avslöjade Arne.

När jag 1974 flyttade in det nybyggda kedjehus som jag fortfarande bor i ledde Arne uppvaktningen av mina arbetskamrater och överräckte en gräsklippare. När jag småstolt pekade på den nystartade köksträdgården sa Arne att det var den minsta han sett.

November 2019
Tillsammans med Anders och hans fru Mona som också arbetat på Postens adressregister körde vi till kyrkan. Vid minnesstunden efteråt konstaterade vi att inga fler från dataavdelningens tidiga 70-tal hade dykt upp.

Vid bordet satt jag bredvid en dam som hyrt sommarhus av Arne och Anna under många år. Jag förklarade att jag haft Arne som chef på dataavdelningen. ’Jaha, Hötorgsskrapan? Träffade en annan som också arbetade där’ sa hon och pekade snett förbi mig över bordet. Då såg jag att där satt Ivan. ’Ivan’ sa jag högt och pekade honom nästan på näsan. Ivan och jag kunde konstatera att vi inte setts på nästan 40 år. Men vi var överens om att det är sällan som man kan vara på så gott humör när man lämnar en begravning. Och vi har mycket mer att prata om nu när vi har träffats igen. Ivan som sällan går på trav tog själv upp sina minnen om Carné Safari som var ett återkommande ämne på fikarasterna. Att Ivan inte känt igen mig är förlåtligt. Senast vi sågs hade jag både hår och skägg. Men Ivan är väl bibehållen med både icke-grått hår och mustasch.

Ivan
Ivan – som bara är 83 - kunde berätta att han och Arne aldrig släppt kontakten. Faktum är att han pratade på telefon med Arne två dagar innan han dog. Senast de sågs var på försommaren när Ivan besökte Arne i villan på Lovön med bastu och brygga vid Mälaren. Och de badade båda i Mälaren.

Bland de som var med i kyrkan och vid graven var deras döttrar Lena och Gunilla med sina barn. De fem barnbarnen läste vid minnesstunden ett urval av dikter bland Arnes favoriter. Vi gäster fick också ett häfte med dessa och några till.

Vi fick också veta att när Arne och Anna träffades var det kärlek vid första ögonkastet. Det var på ett sommarlov och de var 8 år. Arnes omedelbara kärlek uttryckte han genom att kasta kardborrar i Annas lockar. När Arne gått ut folkskolan föreslog hans föräldrar att han skulle skaffa sig ett arbete på Kungliga Postverket. Det gjorde Arne i brevbäringen och vidare i distributionen. För att dryga ut statens lilla men säkra kaka arbetade både Arne och Anna tävlingsdagar på Solvalla. Anna satt i kassorna utanför huvudentrén där man kunde lämna in förtidsvad. En av mina gymnasieklasskamrater - Bosse Eklund - såg jag också ta emot spel där. Bosse hade också en storasyster Britt som skulle bli känd filmstjärna. Detta till trots stavade media ofta hennes efternamn fel – Ekland!

När vi körde tillbaka till fastlandet i Bromma åkte Ivan med oss. När vi skildes var vi fyra – Ivan, Anders, Mona och jag – överens: Man kan bli på bra humör även på en begravning. Om den bortgångne hann bli 97 med bibehållen livskvalitet får man en klapp på axeln och inse att ’Det är bara att köra på så länge det går!’.

INTE ENS
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.


Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
Nils Ferlin

Willy Nyström