berördes i trav-tv igår.

Först gav vår trav-jurist Göran Wahlman vägledning till Jennifer Tillman om tillåten fotbeklädnad. Regelverket idag ger utrymme för personliga tolkningar. Jennifers kreativitet föll inte helt igenom juristen på läppen. Den detalj som är viktig är en stabil klack så att kuskens fot har bra fäste i fotsteget (en metallpinne som fungerar som en fastsatt stigbygel).
Där har jag viss egen erfarenhet (se nedan):

Inför V75-4 ökades pedagogiken av Örjan K som visade att enbart en fotpinne inte är optimalt. Jennifer citerade då Carl-Erik Lindblom som för några år sedan, när Jennifer råkat ut för samma malör och var på väg av banan för ’korrigering av utrustning’. Med förebrående blick sa Lindblom. ’Men du har ju en kvar!.

Per Skoglund erinrade sig då en händelse från sent 50-tal eller tidigt 60-tal på Solvalla. På den tiden var den vanligaste huvudbonaden på travkuskar en käck skärmmössa med i dressen matchande färger. Men redan på 50-talet inspirerades förändringar av svenska lärlingar som skaffade sig erfarenhet i USA. En av dessa var Bo Weber som av rena säkerhetsskäl alltid körde i hjälm enligt det amerikanska reglementet. I den trånga situation han befann sig i, närgånget uppvaktad av Arne Silfverberg, klagade han högljutt. ’Silfver’ försökte då mildra Webers oro: ’Du har ju hjälm!’

Jag kan lägga till att på den tiden markerades gränsen till innerplan med en synnerligen kraftig vitmålad träsarg som inte tillät en centimeters genväg genom kurvorna.

Det blev några besök i tävlingssulky på Valla med Knubben innan jag skulle få prova en annan, inte lika enkel häst. I framgångens medvind hade vi tillsammans med fler i gänget på E-läktaren köpt en franskstammad hingst (e. Nisard) uppfödd av Kurt Mattsson på Veda stuteri, Luck född 1965. Luck var mer bestämd än Knubben utan att på något sätt vara otrevlig. Vid ett tillfälle skadade han sig i hagen och fick vila från träning några månader. När det var dags för ett första försiktigt jobb på Valla skulle han gå tillsammans med en annan ostartad häst som skulle lära sig känna på Vallas bana. Den körde Sten och jag fick Luck. 

I första heatet startade vi vid 200-meterspålen med Sten invändigt och skulle köra två varv i 35-tempo. Luck, som var på ett strålande humör, ansåg att 35 var för långsamt och vår dragkamp började. Den blev väl oavgjord men det kändes fortfarande i armarna när vi vände upp för heat 2 lite senare. Redan när vi travade i motvarv låg jag raklång och Sten sa åt mig att ta björngrepp om tömmarna (linda tömmarna runt handleden för att skona de raknande fingrarna). Stens ostartade var helt nöjd med 35-tempo, helst långsammare. Sten smackade lite och petade med spöet och det fick direkt effekt – på Luck alltså. När vi hade 700 kvar började Luck få övertaget och vi sprang en halvlängd före Stens latoxe. ’Ska vi köra i par eller inte?’ frågade Sten lätt ironiskt. När vi kom genom sista sväng började jag med björngreppet få ett litet övertag och det började pipa i halsen på Luck. ’Släppa av?’ ropade jag till Sten och han nickade. Men när jag gjorde det slaknade tömmarna och jag fick uppleva det som jag sett många gånger från läktaren. Att en till synes överlägsen häst har disponerat sina krafter fel och sviktar under mjölksyran.

När vi kom in i stallet skulle jag hämta ett par tomma hinkar men tappade den ena när fingrarna gav upp. Morgonen efter kom jag knappt ur sängen. Varenda muskel i kroppen gjorde ont, uppifrån nackmusklernas fästen till hålfötterna. Jag hade kört i sandaler med tunna sulor och spjärnat mot Luck med stöd av sulkyns fotpinnar. Och detta efter endast 2 x 3 minuter intensivt dragande.

Några dagar senare hade beslutet vuxit fram: gå tillbaka på andra sidan staketet där du hör hemma!

Willy Nyström