stallmoberg

 

Falsterbo Horse Show 50 år

Missa inte Falsterbo Horse Show som pågår nu och nästa vecka.
Järva Horse Show för 50 år sedan är ett långsökt tankesprång men har trots allt en viss logik.
Idag möts jag alltför ofta av de gamla gårdsnamnen Husby och Akalla. Gårdsnamnen har nu övertagits av stadsdelar i Stockholm och nyheterna är sällan goda. Husby var stallet där Sten Helt hade travarna han tränade. Akalla var gården som man körde genom på den vanliga motionsrundan.

Om kriget kommer
Det har gjort att fler minnen vaknar om rundorna med Knubben (Carné Safari). Som jag berättat tidigare var Norra Järvafältet då fortfarande militärt område med sina egenheter.

Hästorientering på Järvafältet
Under åren från flytten av Knubben till Sten Helt var vi ofta både lördagar och söndagar i stallet på Husby gård och lärde oss hitta på södra Järvafältet. Stora delar av området var tidigare militärt område blandat med bondgårdar som efterhand blev häststallar. Bland andra Sören Nordin hade en gård där med samma omgivningar som Stens stall.

Tidigast i stallet fick välja häst och jag vann oftast och valde alltid Knubben. En juste kompis som alltid samarbetade och utan problem kunde köras i biltrafik. När jag lärt mig hitta på södra Järvafältet skaffade jag en ’generalstabskarta’ och lärde mig efterhand skogsvägarna runt Barkarby flygflottilj på norra delen av Järvafältet där nästan all mark fortfarande var militärt område. En skogstur där tog 2 timmar. Knubben gillade verkligen av trava runt i det stora skogsområdet. När vi närmade oss stallet i slutet av turen brukade jag smacka lite på honom på sista rakan och då gick det undan. Efter ett tag behövde jag inte smacka utan bara lätta på tömmarna. Vi var kompisar!

Samtidigt hade Wallner – Lindstedt byggt en träningsanläggning norr om Norra Järvafältet på gården Bisslinge. Ett par bröder i gänget på E-läktaren - Jan och Sune Snaar - hade köpt en travare (Like) som de hade hos Wallner – Lindstedt. Vid ett tillfälle föreslog jag att jag skulle komma och hälsa på bröderna när de var på Bisslinge för att köra sin häst. Den dagen varskodde jag i stallet att jag skulle ta en långtur upp till Bisslinge och det funkade alldeles utmärkt. Vi kom fram till Bisslinge som beräknat. Skrittade runt tillsammans runt anläggningen med våra hästar och några rundor på träningsbanan. Det blev en motionsrunda på drygt 4 timmar innan Knubben och jag var tillbaka i vårt stall. Då var aptiten och törsten god efter duschen.

En annan gång blev det oplanerat en lika lång tur. Efter att ha kört runt flygflottiljen och hade en kvart kvar till stallet blev vi stoppade vid en bom av militärer. Min förklaring att vi behövde passera på vägen framför till nästa bom några hundra meter bort för att komma till stallet mötte ingen förståelse. Det pågick ett krig mellan bommarna så jag hade att välja mellan att vänta på fred eller i bästa fall eldupphör eller köra tillbaka samma väg som jag kommet. Jag vill påminna läsarna att detta var 1968 när mobiltelefoner inte existerade och telefonkiosker var ytterst sällsynta på militära övningsfält. När vi efter 4 timmar var tillbaka på sista rakan smackade jag lite lätt och Knubben tog i några meter men sedan orkade han inte samarbeta mer den dagen. Oron vid stallet lättade när vi kom tillbaka med vagn och allt i ett stycke. De hade ringt polisen och frågat efter inkomna rapporter om löshästar.

Om vi bortser från 4-timmarsturerna tror vi att de regelbundna 2-timmarsturerna verkligen var ett bra komplement i träningen, både fysiskt och mentalt.

Av en studentkompis hade jag fått veta att värnpliktiga på Generalstaben under de första 3 veckorna skulle lära sig krigets fundamenta genom att bo i barack, göra honnör och föreställa vaktpost. Den här baracken låg vid Översjön på Knubbens och min 2-timmarsrunda. Och vid ett tillfälle när vi närmar oss baracken står en nyinryckt beväring vakt vid en öppen vägbom men med en auktoritär k-pist (med lösplugg). Vaktposten verkar lite överraskad men tar ett steg ut på grusvägen och höjer armen för att få stopp på inkräktaren. ’Nej, den här gången vänder jag inte’ tänker jag och lutar mig bakåt i rockarden med raka armar så att tömmarna sträcks. Samtidigt smackar jag diskret så att bara Knubben hör mig. (Anade att mitt psykologiska övertag i detta ’chicken-race’ var hyfsat). Den k-pistutrustade pojkspolingen ser ett skenande ekipage i halvtonsklassen komma mot sig och tar snabbt beslut att inte offra sitt liv innan 20 fyllda och kliver baklänges ner i diket. Knubben passerar den arme soldaten med god fart och spänstigt steg med den desperata kusken dragandes i tömmarna. Bakom nästa krök tar jag lätt i tömmarna och Knubben och jag fortsätter i vårt vanliga tempo. Om någon tycker mitt beteende var omdömeslöst kan jag avslöja att jag hade ett ’ptrooo’ på tungan och ett lätt men fast grepp i handstropparna. Senare i livet har jag ångrat mitt tilltag och hoppas att det inte satt några spår mentalt i denne oskyldige värnpliktige. Och ’chicken-race’ var då för mig en helt okänd företeelse.

Om damer kommer

En annan gång är vi på hemväg när jag i ögonvrån skymtar något som rör sig ute i ett glest skogsparti. Det är två små hästar som rymt från ett ridstall vid Säby. De har fått syn på oss och imponerats av den tjusige hingsten. Eftersom de är damer vill de lära känna Knubben närmare och springer snart bredvid mig. Där jag sitter rakt bakom Knubben ser jag att intresset är ömsesidigt och smackar på honom för att få honom att fokusera på sin tävlingskarriär. Den större av de två små damerna ser längre än så (den blivande avelshingsten i Finland) och blir påtagligt irriterad. Mitt i galoppen bredvid mig slår hon bakut mot mig. Skalmen tar tack och lov smällen och nu klatschar jag rejält med tömmarna på Knubbens bak som nu växlar till 30-tempo på raksträckan. Efter några hundra meter konstaterar jag att hon med den kraftiga avsparken saknar stayeregenskaper och jag växlar ner Knubben till 45-tempo. Det skulle dröja ytterligare några år innan Knubben blev pappa första gången. Det blev hos Stall Slugas (Astor Arnesson) och det blev den habile Sluggo Safari.

Om fordon kommer

Tidigare har jag berättat att Knubben var lugn och klok och inte hade rädsla för bilar, i varje fall de som rörde sig i trafik. På Södra Järvafältet parkerades ibland äldre trötta bilar och ägaren glömde var (eller ville inte betala skrotningsavgiften). För Knubben var stillastående bilar i skogskanten däremot potentiella hot. Vid ett tillfälle travade vi fram på en bred raksträcka när jag plötsligt befann mig på väg tillbaka dit vi kom ifrån. Knubben hade överraskat mig med en 180-gradare. Men vi gjorde ett nytt försök och denna gång passerade Knubben bilvraket så långt från det han kunde utan att tippa av mig i diket. På vår 2-timmarsrunda korsade vi den redan då väl trafikerade vägen mellan Barkarby och Sollentuna. Vi stannade alltid och jag studerade trafiken från båda håll tills en lucka kom där Knubben kunde skritta över vägen. Nåväl, ingen regel utan undantag. Undantaget kom när jag en gång på något sätt kom in på en grusväg där det pågick en motorcykeltävling. Jag hade hela tiden hört motorljud men plötsligt mötte vi en motorcykel. Jag stannade Knubben och föraren slog av på farten. Men när hotet fortfarande kom närmare tog Knubben ett hopp ut i skogen men blev stående där tills föraren också stannade. Då kunde jag vända Knubben och trava iväg mot den trygga boxen i det trygga stallet i det trygga Husby.

Willy Nyström