Kapitel 2.3 Husby gård (och min korta sulky-karriär)
Hästorientering på Järvafältet
Under åren från flytten av Knubben till Sten Helt var vi ofta både lördagar och söndagar i stallet på Husby gård och lärde oss hitta på södra Järvafältet. Stora delar av området var tidigare militärt område blandat med bondgårdar som efterhand blev häststallar. Bland andra Sören Nordin hade en gård där med samma omgivningar som Stens stall.
Tidigast i stallet fick välja häst och jag vann oftast och valde alltid Knubben. En juste kompis som alltid samarbetade och utan problem kunde köras i biltrafik. När jag lärt mig hitta på södra Järvafältet skaffade jag en ’generalstabskarta’ och lärde mig efterhand skogsvägarna runt Barkarby flygflottilj på norra delen av Järvafältet där nästan all mark fortfarande var militärt område.
En skogstur där tog 2 timmar. Knubben gillade verkligen av trava runt i det stora skogsområdet.
När vi närmade oss stallet i slutet av turen brukade jag smacka lite på honom på sista rakan och då gick det undan.
Efter ett tag behövde jag inte smacka utan bara lätta på tömmarna. Vi var kompisar!
Bisslinge gård
Samtidigt hade Wallner – Lindstedt byggt en träningsanläggning norr om Norra Järvafältet på gården Bisslinge. Ett par bröder i gänget på E-läktaren hade köpt en travare (Like) som de hade hos Wallner – Lindstedt.
Vid ett tillfälle föreslog jag att jag skulle komma och hälsa på bröderna när de var på Bisslinge för att köra sin häst.
Den dagen varskodde jag i stallet att jag skulle ta en långtur upp till Bisslinge och det funkade alldeles utmärkt.
Vi kom fram till Bisslinge som beräknat. Skrittade runt tillsammans runt anläggningen med våra hästar och några rundor på träningsbanan. Det blev en motionsrunda på drygt 4 timmar innan Knubben och jag var tillbaka i vårt stall.
Då var aptiten och törsten god efter duschen.
En annan gång blev det oplanerat en lika lång tur. Efter att ha kört runt flygflottiljen och hade en kvart kvar till stallet blev vi stoppade vid en bom av militärer. Min förklaring att vi behövde passera på vägen framför till nästa bom några hundra meter bort
för att komma till stallet mötte ingen förståelse. Det pågick ett krig mellan bommarna så jag hade att välja mellan att vänta på fred eller i bästa fall eldupphör eller köra tillbaka samma väg som jag kommet.
Jag vill påminna läsarna att detta var 1968 när mobiltelefoner inte existerade och telefonkiosker var ytterst sällsynta
på militära övningsfält.
När vi efter 4 timmar var tillbaka på sista rakan smackade jag lite lätt och Knubben tog i några meter
men sedan orkade han inte samarbeta mer den dagen. Oron vid stallet lättade när vi kom tillbaka med vagn och allt i ett stycke.
De hade ringt polisen och frågat efter inkomna rapporter om löshästar.
Om vi bortser från 4-timmarsturerna tror vi att de regelbundna 2-timmarsturerna verkligen var ett bra komplement i träningen,
både fysiskt och mentalt.
Hästorientering på Solvalla
Nästa steg i min travutbildning var lära mig det mest fundamentala i en tävlingssulky.
Jag kunde ju visserligen det mesta redan (som ni som läser detta förstått). Under åren sedan 1964 hade jag sadlat av cykeln och börjat tävla i löpning. Viss talang för att springa hade jag märkt i fotbollen, haken där var att få med sig bollen också, så varför inte prova att tävla utan boll.
Lämplig distans? Hade jag korta eller långa muskelfibrer? Visste inte, men den distans som borde passa mig bäst taktiskt var 800 m, alltså två varv på en idrottsplats. Samma som på Valla där de flesta loppen gick över två varv, 2100 eller 2200 m.
Detta visste Sten och när jag antydde att det vore kul att köra amatörlopp var han med.
Han gick på min teori att jag taktiskt var - om inte fulländad - så ändå mogen.
Avslappnad häst
Så första provet blev när Knubben skulle in till Valla för snabbjobb. Jag hade taget en semesterdag och Gösta Lännstrand selade ut Knubben. Så körde vi ut på banan där Knubben hittade utan generalstabskarta och vi joggade några bakvarv innan jag bytte körriktning vid 200-meterspålen. ’Hmm, dålig sikt här bak, svansen i ansiktet nästan hela tiden, stänker gör det också.’ Men Knubben visste att han skulle springa fortare i vänstervarv så det såg väl anständigt ut när vi kom in på upploppet efter ett varv.
Vid målstolpen slaknade tömmarna och Knubben tittade frågande på mig:
Ok så? Stallet? ’Nej kompis, full distans!’ Så nästa målpassage hade vi enats om en kompromiss: 2200 m blir bra! I Sundbybergssvängen bytte han själv spår utåt, bytte körriktning, stannade och väntade på att jag skulle kliva ur sulkyn och lossa käkremmen. ’Nej kompis, tror du att jag riskerar att tappa dig här, vi kör till stallet med käk!’
Innan nästa heat hade det börjat regna så Gösta satte på mig plastglasögon. Fint tänkte jag, inget grus i ögonen. Nej gruset och leran fastnade på utsidan och sikten blev undan för undan mer begränsad. När jag efter två varv kom in på upploppet hade jag en ren fläck nere till höger. Vid målpassagen hade jag huvudet i en vinkel uppåt åt vänster. Kan en kusk anmäla förhinder om banan är blöt?
Bestämd häst
Det blev några besök i tävlingssulky på Valla med Knubben innan jag skulle få prova en annan inte lika enkel häst.
I framgångens medvind hade vi tillsammans med fler i gänget på E-läktaren köpt en franskstammad hingst (e. Nisard) uppfödd av Kurt Mattsson på Veda stuteri, Luck född 1965.
Luck var mer bestämd än Knubben utan att på något sätt vara otrevlig. Vid ett tillfälle skadade han sig i hagen och fick vila från träning några månader. När det var dags för ett första försiktigt jobb på Valla skulle han gå tillsammans med en annan ostartad häst som skulle lära sig känna på Vallas bana. Den körde Sten och jag fick Luck.
I första heatet startade vi vid 200-meterspålen med Sten invändigt och skulle köra två varv i 35-tempo.
Luck, som var på ett strålande humör, ansåg att 35 var för långsamt och vår dragkamp började. Den blev väl oavgjord men det kändes fortfarande i armarna när vi vände upp för heat 2 lite senare.
Redan när vi travade i motvarv låg jag raklång och Sten sa åt mig att ta björngrepp om tömmarna (linda tömmarna runt handleden för att skona de raknande fingrarna). Stens ostartade var helt nöjd med 35-tempo, helst långsammare.
Sten smackade lite och petade med spöet och det fick direkt effekt – på Luck alltså.
När vi hade 700 kvar började Luck få övertaget och vi sprang en halvlängd före Stens latoxe. ’Ska vi köra i par eller inte?’ frågade Sten lätt ironiskt.
När vi kom genom sista sväng började jag med björngreppet få ett litet övertag och det började pipa i halsen på Luck. ’Släppa av?’ ropade jag till Sten och han nickade. Men när jag gjorde det slaknade tömmarna och jag fick uppleva det som jag sett många gånger från läktaren. Att en till synes överlägsen häst har disponerat sina krafter fel och sviktar under mjölksyran.
När vi kom in i stallet skulle jag hämta ett par tomma hinkar men tappade den ena när fingrarna gav upp. Morgonen efter kom jag knappt ur sängen. Varenda muskel i kroppen gjorde ont, uppifrån nackmusklernas fästen till hålfötterna. Jag hade kört i sandaler med tunna sulor och spjärnat mot Luck med stöd av sulkyns fotpinnar. Och detta efter endast 2 x 3 minuter intensivt dragande.
Några dagar senare hade beslutet vuxit fram: gå tillbaka på andra sidan staketet där du hör hemma!
Varför avslöjar jag då dessa patetiska ungdomsminnen? För att förklara för alla staketkuskar att de får vara beredda att lägga massor med tid för att få bekräftat att de har tillräckligt med känsla i sina händer för att ens köra amatörlopp. Men njut för all del av skogsturer med snälla travare och prova ibland fortkörning tillsammans med och under överinseende av ett proffs.
För det är en ruggigt häftig känsla att sitta tätt intill hästen i en tävlingssulky där varje baksteg fortplantas genom hjul och skalmar upp i kuskens hjärta!
Vidare till nästa kapitel