’och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla’. 

Madison Avenue ligger inte i Säffle men minnet av en av världens bästa travare i slutet på 70-talet gör det. Här finns också den beprövade kopplingen mellan en dansk läkare, en svensk tränare och en amerikansk hingst med Rodney-blod.

Madison Avenue
… importerades sent på året 1976 av Rodney Keys ägare Erik Friis (Stall Dana).

1977
Uno Swed på Färjestad fick honom klar för tävling våren 1977 efter att ha fått verka som avelshingst i begränsad omfattning, året efter föddes 6 hästar med Madison Avenue som pappa.

Men Madison blev ändå klar för Elitloppet och nådde finalen. Genom sista sväng satt Madison fast innanför Keystone Pioneer. In på upploppet blev Madison störd av andra galoppörer och tog själv en kort galopp som tog honom utanför prispengarna.

Nu sköttes Madison Avenue av blivande tränaren Anders Elehn. Anders berättar att Madison var enastående snäll att sköta utom på tävlingsdagarna då han kunde bli bitsk. Han var också en auktoritet bland travare. På resorna och i gäststallar placerades Madison strategiskt mellan andra hingstar som Pershing, Sugarbowl Hanover och Angels Flight.

1978
1978 gjordes första utlandsresan i januari till Paris och Prix d’Amèrique. Madison Avenue blev oplacerad. Nya försök gjordes i pda 1979 och 1980 men med uteblivna framgångar. Anders berättar att Madison inte trivdes i Frankrike där det var en helt annan ljudnivå inne i fälten. Kuskarna manade på sina hästar med alla medel, röst, tömmar och körspön mer eller mindre från start. Madison blev stressad och inte reglerbar som annars.

När Madison Avenue återvände från Frankrike blev Östensbyn karantänstallet.

Den tidiga inledningen på tävlingssäsongen gjorde att avelsverksamhetens planering rubbades och några bokningar fick styrkas. Det uppstod gnissel med en stoägare som krävde att löftet om betäckningen skulle hållas och så blev det. Sannolikt förstod ingen då betydelsen av beslutet – eller snarare om Erik Friis framhärdat och stått kvar vid sitt första beslut för att detta skulle störa förberedelserna för tävlingssäsongen.

Helt annorlunda var förhållandena på travbanan i tyska Gelsenkirchen. Banan är 1200 meter och loppen körs i högervarv. Den 1 maj körs det årliga storloppet Bild Pokal över 2400 meter. Där startade Madison Avenue 1978, 1979 och 1980. De första två åren segrade ’kompisen’ Pershing. 1978 var Madison 2:a och 1979 5:a .

men 1980 var Madison bäst, kanske i Pershings frånvaro efter att denne hade slutat tävla efter 1979. Lite speciellt var att någon regelförändring gjort att Madison Avenue fick resa till kontinenten via Oslo och fick tyske stjärnkusken Eddy Freundt bakom sig.

Men tiibaka till 1978: Madison Avenue vann sedan i Gulddivisionen på Jägersro 15 maj. Därefter till Elitloppet där han gick till final som trea i sitt försök. I finalen blev han fast länge tredje invändigt och slutade sexa i mål.

Sedan tillbaka till Jägersro med seger i Petersson-Broddas minne 10 juni.

Därefter blev det ett kortare tävlingsuppehåll innan det var dags för ny turné i Europa som avslutades i Oslo.

Anders berättar också att inte bara hästarnas skötare lärde känna varandra under resorna ute i Europa. Även hästarna blev vänner och trivdes väl med varandra, något som jag tror är ovanligt med hingstar. Ett exempel som Anders kommer ihåg var från Gelsenkirchen. När Madison Avenue skulle värmas såg han att Pershing och Sugarbowl Hanover redan var ute på banan. Då stannade Madison helt sonika vid infarten och väntade på kompisarna tills han kunde säga go’morron och haka på när de passerade nästa gång.

1979
Den 7 mars föddes den hingst som blev resultatet av den nästan avbokade betäckningen året innan. Mamman hette Francessa efter Francis Nibs och med farmor Frances Bulwark. Hingsten döptes till Meadow Road.

Efter andra starten i Prix d’Amèrique segrade Madison 3 mars i Göteborgs-Pokalen på Åby och i Stjernswärds minne på Jägersro 17 mars. I Bild Pokal 1 maj blev Madison 2:a slagen av Pershing på målfoto.

Nästa start blev Elitloppet där han gick till final som tvåa i försöket efter blivande slutsegraren Pershing. I finalen slutade han 4:a inte långt efter 2:an efter sista varvet i tredje ytter i rygg på Pershing.

Vid enda starten på hemmabanan segrade Madison i Westlins minne 12 augusti.

På hösten 25 november startade Madison i Nationernas pris i Milano över 2100/auto. Den dagen rådde tät dimma vid tävlingarna. Anders uppskattar att sikten var högst 30 meter. Det var så illa att Anders inte lyckades lokalisera Madison för att ordna de sista detaljerna, fästa huvudstången och korta käkremmen. Loppet vanns av Pershing och Berndt Lindstedt. Anders stod i stallkurvan tillsammans med den italienske tränaren William Casoli som Berndt hade hjälp av. När fältet passerade innan upploppet var det den sista glimten av Pershing innan ekipaget försvann in i dimman. I desperation sprang Casoli och ringde sin fru som såg loppet på tv och kunde se att vinnaren var Pershing. In i dimman fastnade Madison och slutade oplacerad. 

Men han skulle få sin revansch 1984 när Meadow Road och Torbjörn Jansson segrade!

1980
Även det här året var Madison med i Elitloppet och blev 4:a i finalen efter att Uno Swed chansat invändigt sista halvvarvet. Detta var alltså fjärde året i rad som Madison Avenue fanns med i Elitloppets final.

Kanske var just Elitloppets förutsättningar inte gynnsamma för Madison. Mot världseliten över sprinterdistans var hans relativa svaghet de första 100 metrarna utslagsgivande. En bit bak i fältet när startrusningen var över och svåra meter att ta igen på upploppet. Ingen tvekan att han gick ända in på linjen.

Summering
Hösten 1980 bestämdes att Madison Avenue, som snart skulle fylla 10 år, skulle sluta tävla. Under 4 hela tävlingssäsonger med början i Paris 3 av dessa, orkade han med topprestationer rakt igenom trots många och långa resor.

Från Blodbanken får man en komprimerad bild av åren 1977 till 1980.

Madison Avenue (US) h, 1971 1.13,7a $ 500,000 

At 6, Winner of Midsommarloppet, Årjängs Stora Sprinterlopp, second in Preis der Besten, third in Solvallas Jubileumspokal. 

At 7, Winner of L.C.Peterson-Broddas Minneslöpning, Axevallalöpning, Grote Prijs der Giganten, Axel Jensens Minneslopp, second in Elite-Rennen, Årjängs Stora Sprinterlopp, Oslo Grand Prix, Silverhästen, third in Hugo Åbergs Memorial, C.L.Müllers Memorial. 

At 8, Winner of Danskt Mästerskap, Arvid Stjernswärds Minneslöpning, Axevallalöpning, Harald Westlins Minneslopp, C.L.Müllers Memorial, Göteborgspokalen, Gävle Stora Pris, third in Grosser Preis von Bayern, Årjängs Stora Sprinterlopp, Copenhagen Cup. 

At 9, Winner of Axevallalöpning, Grote Prijs der Giganten, N. J. Kosters Memorial, second in C.L.Müllers Memorial, Hugo Åbergs Memorial, third in Silverhästen. 

Nästa steg
Vi får anta att Erik Friis och de närmaste hade stora förhoppningar inför de kommande åren i avelsboxen.

Tragiken var stor inte bara hos de utan även i svenskt trav när Madison Avenue insjuknade på senhösten och dog den 20 november. Obduktionen visade att dödsorsaken var streptokocker i halsen som spreds till lungorna och skapade ett cellgift som påverkade hjärtats funktion.

Madison Avenues bästa avkomma blev just Meadow Road som i sin tur är värd ett eget kapitel, både som tävlingshäst och förärvare.

*A young mare named Scenic Route, whose Nevele Pride 2-year-old in ’73 was Madison Avenue, who later sire international trotting star Meadow Road. (Dean Hoffman)

Sedan är det svårt att inte tänka på vad travet kan ha förlorat i Madison Avenues tidiga död.

Bilden nedan är från Travrondens vinternummer 1980. Rubriken var sannare än vad rubriksättaren anade.

Utblick över Madison Avenue

Jo, innan nästa kapitel är kanske en förklaring på sin plats för min förvirrade inledning av dagens text. En av mina absoluta favoritförfattare är Håkan Nesser. En av hans första romaner är’ och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla’. Jag tror att jag läst alla romaner han skrivet. Märkligt nog var jag lite sen i starten. Fick upp ögonen för namnet Håkan Nesser när jag av en händelse såg ett avsnitt av den filmade serien om kriminalkommissarien Van Veeteren med Sven Wollter som kommissarien. När sedan en kollega 2001 nämnde att han köpt Nessers nya roman och såg fram mot att läsa den, köpte jag också ett ex och så har det fortsatt. Sedan har jag läst kronologiskt bakåt till hans första ’Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö’. Nää, varför skulle en amerikansk filmstjärna på 50-talet åka till Israel för att bada? Köp boken och ta reda på det!

Även den mentala korsningen mellan Madison Avenue och Meadow Road triggade ett minne. Vintern 2004 fick jag med kort varsel uppdraget av en kund i Sverige att utbilda personalen i deras lager i USA i det ekonomisystem vi sålt till dem. Lagret låg i staden Hartford en bit norr om New York så resan gick den vägen. 

Med kundens goda minne fick jag stanna i New York en långhelg på återresan. Nu skulle jag säkert få möjlighet att besöka en travbana i New York. Jag fick tag i ett hotellrum på södra sidan om Central Park. På fredagskvällen var det tävlingar på Meadowlands. 

Men – och jag skäms fortfarande – på förmiddagen promenerade jag från hotellet ner på Manhattan och står plötsligt utanför Madison Square Garden! Och på kvällen var det hockey där! New York Rangers mot Washington Capitals. Som den latoxe jag var (är?) köpte jag biljett direkt. Jag svek alltså travet för en simpel hockeymatch på gångavstånd från mitt nattlogi. Vad värre var visade det sig att båda lagen redan missat chansen att gå till slutspel. Det avspeglade sig tyvärr i spelarnas glöd hela kvällen och även publikens. Det var väl drygt halvfyllt och alla utom jag hinkade Budweiser. Enda gången publiken vaknade och ställde sig upp var vid ett omfattande slagsmål i tredje perioden. Orsaken var antagligen att de spelare som riskerade att snart bli ’tradade’ ville visa sina fighterinstinkter. Ni vet, ungefär som tjuren Ferdinands kompisar när talangscouterna från tjurfäktningsarenan kommer på julafton.
 
Men ett par sportsliga höjdpunkter fick jag ändå vara med om. I programmet stod laguppställningarna och där fann jag två levande legendarer. Mark Messier som gjorde sin sista säsong i Rangers och NHL. Redan under uppvärmningen visade han sin absoluta auktoritet med sitt rakade huvud (utan hjälm), när han med kraftfull skridskoåkning och faderlig blick ingöt respekt i både med- och motspelare. (Ungefär som Madison Avenue mellan Pershing och Sugarbowl Hanover.) Jaromir Jagr i Capitals gjorde sitt tusende någonting (poäng, mål, assist?) och hyllades med ett spelavbrott.

Medan jag ångrade mig på lördagsförmiddagen tog jag en ny promenad nerför Broadway till Times Square. Där råkade jag få syn på en teater som körde musicalen Mamma Mia och jag fick biljett till eftermiddagsföreställningen. Så här efteråt törs jag erkänna att jag egentligen inte visste något om vad jag skulle få se mer än ett hopkok av Abba-låtar. Men jag blev oändligt överraskad. Det blev snart ett publiktryck i teatern som överträffade det i Madison Square Garden kvällen innan med marginal. Vid sista låten före pausen stod publiken och hoppade i takt på den anrika teatern. När allt var över med inropningar och allt kände jag faktiskt en viss nationalstolthet då jag vacklade ut på Broadway.

Men dagarna i New York innehöll också ett besök vid World Trade Center som lagts i spillror drygt 2 år tidigare. Till skillnad från ruinerna i Hamburg och Bremen på 60-talet förstod jag vad jag såg.

Jo, ett sista tips. Om ni ska jogga en runda i Central Park så lura er inte av den lilla gröna rektangeln på kartan. Den är betydligt större än Humlegården liksom rundan!

Willy Nyström