Ett tidigare inlägg avslutade jag med en fundering över ett gammalt minne som plötsligt dök upp:
 
Kom just att tänka på ett lopp på Solvalla i slutet på 60-talet där en vinnare var väl förberedd och segrade till 14 gånger pengarna. Men det tar vi en annan gång.

Vi är nu framme vid ’en annan gång’.
 
Hästen hette Ylva Rappson och hennes första avkomma var 70-talsstjärnan Grain. Lärlingsloppet som Ylva vann 11 maj 1967, ägdes av Stall Traviata med uppfödning och träning på Sandemar vid Dalarö på Södertörn söder om Stockholm. Personen bakom travverksamheten hette Claes Braunerhjelm. Detta var före Stig H Johanssons period som tränare för Stall Traviata. Som tränare stod Gunnar Nordin och som kusk var Arne W. Fredriksson uppsatt.
 
Men när det var dags att värma hade transporten med Ylva inte kommit. Transporten anlände i tid före defilering och Ylva var utselad när hon kom in i Gunnar Nordins stall. Gunnar protesterade att hon inte kunde starta utan uppvärmning. Svaret blev att hon är värmd så det var bara att koppla på sulkyn.
 
Ylva segrade lätt till 11 gånger insatsen.
 

Den som berättade vad som hände i stallet var en arbetskamrat (förnamnet börjar på Å) som är kusin till en annan Solvallatränare. Sedan hörde jag ryktet att ägaren gått in tungt hos bookmakers. Vinsten var så stor att den skulle visa sig bli grunden till finansieringen av Sandemars framgångar i uppfödningen och Stall Traviatas tävlingsverksamhet. Att lasta in ett tungt spel i en kassa på Solvalla hade sänkt oddset till ett komma usch-usch.
 
Är detta en sann berättelse eller ett rykte som snabbt växte till en klassisk skröna? (lögnaktig historia, myt, dikt, påhitt, skepparhistoria, rövarhistoria, vandringssägen, bluff, båg, berättelse, historia, rötmånadshistoria, tidningsanka) 
 
Eftersom jag är utbildad revisor strävar jag alltid att klarlägga hur saker och ting hänt (ja, en yrkesskada). För att nå sanningen kontaktade jag en dokumentärfilmare och en tidigare revisor, båda med god inblick i svenska travets historia från 60-talet till nu. Ingen av de två hade hört talas om detta händelseförlopp trots att de kände till Ylva Rappson mycket väl. Däremot skulle båda kunna framträda som karaktärsvittnen beträffande Claes Braunerhjelm. Från ytterligare två kontakter med god kännedom fick jag det uppmuntrande tillropet ’Kolla aldrig en bra story!’ Nu vacklar jag lite men preskriptionstiden för det mesta har löpt ut efter 50 år. Med bifogade autentiska dokumentation känner jag mig trygg.
 
Dessutom med stöd de fyra karaktärsvittnenas kompletterande information framstår berättelsen om den väl värmda Ylva Rappson kanske inte som den absoluta sanningen men absolut sannolik. Håller med dokumentärfilmaren att ’Skrönan blir bättre över tid men knappast sannare.’ Nu ska man väl inte haka upp sig på detaljer som ifrågasätter hela händelseförloppet och nedvärdera en god och underhållande historia. Eventuella luckor i händelseförloppet ges åt läsarna att fylla i själva.
 
Det är inget unikt att träna en travare diskret och lägga in en slant på toton med förhoppningen på en seger till att hyfsat odds. Men att vara så diskret att uppvärmningen inte sker varken på tävlingsbanan eller en slinga vid travbanan är nog sällsynt. Det berättas också att Gunnar Nordin signalerade till betrodda om en häst kändes bra i värmning eller provstart genom att vända upp mot körriktningen på ett visst ställe. Kanske bäst att hålla tränaren borta från värmningen för att inte sänka banoddset?
 
Bookmakers kan väl alltid återförsäkra sig hos andra bookmakers eller på ATG? Ja, men 1967 fanns inga mobiltelefoner eller datorer med www.atg.se. Diskretion hederssak! Inte lika lätt att återförsäkra sig i den branschen då när insatsen lades i örat på bookies minuterna för start. Alternativt kunde spelaren klia sig bakom vänster öra inom synhåll för bookmakern. Bookies gav ofta banans odds plus några procent. De hade inte de administrativa kostnaderna som banan och missade understundom att redovisa moms och firmans resultat.
 
Nåja. För Ylva Rappson och Claes Braunerhjelm slutade sagan lyckligt trots den försenade hästtransporten från Sandemar till Solvalla.
 
Det var således en helt annan händelse som revisorn ovan berättat när en klient öppnar granskningen inför bokslutet med ’Förra året stod vi på ruinens brant men nu har vi tagit ett steg framåt.’ Det var absolut inte Claes Braunerhjelm.
 
Vill heller inte lämna ut de fyra vittnenas namn men för privatspanare kan jag ge viss ledning. Revisorn ovan har ägt en travare som han döpte till Revisorn. Dokumentärfilmaren har gjort flera dokumentärer från E-läktaren. De övriga två vittnena är medlemmar i Solvalla Veteraner.

Willy Nyström