… blir det i stället för Månadens hästägare som kommer till nästa helg. Personen i fråga har haft fullt schema de senaste månaderna men nu är planen att vi ska ses nästa vecka. För att fylla Stall Mobergs hemsida med något nuddade tanken vid Elitloppet – faktiskt ett rätt aktuellt ämne. När jag i onsdags kväll var på Solvalla för att se Global Tess mosa de lokala stona från dödens öppnades en dörr i mitt sinne.
Tess kände av Elitloppsvibrationerna och spände sig till den milda grad att hon inte höll ordning på sina snabba hovar. I stallet efteråt lyckades jag tydligen undgå att visa min besvikelse för Anne sa ’att du har ju varit med förr’.
Och visst har jag det! (Kan bara påminna trogna läsare om mitt första lopp som travhästägare 1967 när Carné Safari debuterade och haltade i mål som sist på tiden 1.40,1/1700 på lätt bana. Sämre start kan man knappast få. Jag undanber mig enfaldiga frågor om nordsvenskar.)

Men Anne gav mig tråden att rycka i och fick mig att tänka tillbaka på Elitloppet i fordom.

Elitloppets utveckling

1952 – 1958 (före min tid)

Första loppet kördes 1952 som ’Jubileumsloppet’ för att celebrera att det gått 25 år sedan Solvalla öppnade. Det kördes över kort distans och såvitt jag förstår var propositionen utskriven med dubbla tillägg liksom åren fram till 1958.

1959 – 1961

Distansen ändrades (av för mig okänd anledning) till lång. 1959 till 3200 och de följande två åren till 2700.
Första gången jag var på Solvalla var mars 1959. Möjligen kan den historielösheten förklara varför jag INTE har några direkta minnen av loppet där franska favoriten Jamin segrade före Icare IV och svenske Adept, en dubbel till trikoloren före min första hästidol Adept med Kurt Mattsson som veckorna innan segrat i styrkeprovet Walter Lundbergs Memorial.

Besvikelsen kan också ha gjort att Elitloppet 1959 finns på minneshyllan för Förträngt.
(Nu hör jag också min pappa påpeka att han tog mig med till Solvalla redan 1952 för att se Nordiska Mästerskapen på 1000-metersbana där norrmannen Leif ’Basse’ Hveem dominerade som vanligt. Ja, på trimmade speedwaycyklar alltså.)

1962 – 1972 och 1974 - 2016

Från 1962 kördes Elitloppet över sprinterdistans, med startbil och som utslagningslopp som idag. Startbilen var en nymodighet. Under de första åren var distansen 1600 meter men för att förenkla tidsjämförelser med USA ändrades till dagens distans 1609 meter.

Av någon anledning, som jag inte minns, kördes Elitloppet 1973 som heatlopp. Det innebar samma deltagare i två heat (med spårlottning för resp. heat). Om det blev olika vinnare kördes ett tredje (skilje)heat.

Från 1962 har jag ett speciellt minne. Tyske Eidelstedter med tränaren och toppkusken Johannes Frömming hade segrat i försöket. Finalen såg jag nere vid staketet ca 50 meter före mållinjen. Upploppet ner ledde Brogue Hanover men Eidelstedter tog hela tiden in på honom och det blev en tät avslutning. Jag följde sulkyhjulen och tyckte mig se att Brogue Hanover höll undan. Men publiken avvaktade speakerns officiella domslut liksom en grabb i min ålder bredvid mig som jag hört tala tyska. Jag kråkade i en etta i mitt program för Brogue Hanover och grabben suckade tungt (även det på tyska). När speakern kungjorde att målfotot visade att Eidelstedter segrat, ropade grabben högt och sprang bort mot mållinjen. Grabben visade sig vara son till ägaren!

Trea, slagen med en tiondel, blev amerikanske och italienägde Quick Song som sedermera blev far till den italienska avelsgiganten Sharif Di Iesolo.

Under de följande åren dominerade amerikanskfödda – ofta italienskägda - och franska travare.

1963 segrade stoet Ozo, en travare jag tror att jag aldrig sett en liknande exteriör; storlek, färg och svansen som var hårt uppbunden och pekade uppåt i en båge. Helt magnifik och överlägsen!

1965 kom den första helt amerikanska segern med 5-åriga Elma, alltså både uppfödd och ägd i USA. Året därpå betäcktes hon första gången och fick sitt första föl 1967. Därefter lämnade hon föl ända till 1987 (!) med undantag för fyra år, alltså 17 avkommor. Den bästa historiskt sett var hingsten Texas, både tävlings- och avelsmässigt. Texas importerades 1987 till Sverige och han kan peka tillbaka på en hyfsad avelskarriär med Grades Singing, Copiad och Bolets Igor som topp-3 i vinstsumma, sammanlagt drygt 43 miljoner av trion - med den prispengenivån som gällde på 80- och 90-talet. Man kan lugnt konstatera att Elmas elitloppshistoria knöts ihop 1994 – 1995 när sonsonen Copiad segrade.

1966 0ch 1967 segrade Roquepine. Som någon läsare av tidigare kapitel kanske kommer ihåg, en stjärna som jag faktiskt klappat på Grosbois, måndagen efter en av hennes Pd’A-vinster.

1968 och 1970 segrade en annan duktig märr, amerikanskfödda Eileen Eden.

Däremellan, 1969, vann helamerikanska Fresh Yankee.

Varannan damernas? Betydligt bättre än så. Från 1961 (Kracovie) till 1970 vann ston Elitloppet åtta gånger, alltså 80%!

1972 fick vi äntligen se en svensktränad travare segra, amerikanskfödde Dart Hanover, som man kan läsa om i tisdagens Travronden. Wallner-Lindstedt tränade och Berndt Lindstedt körde.

1973 hände det som gav travet en knuff in i folksjälen – Oj-oj-oj-Ego Boy – som skanderades på travläktarna runt om i Sverige. Detta har jag också försökt förmedla i ett tidigare kapitel 3

Skiljeheatet mot Flower Child: Den svensktillverkade hästen med den enkla stammen, tränad och körd av en tränare utanför storbanorna med liten verksamhet mot den amerikanska stjärnan tränad och körd av den redan då berömde Joe O’Brien.

De två åren efter segrade amerikanske Timothy T ägd av italienska Biasuzzi-stallet och tränad av italienske Giancarlo Baldi.

Därefter franska segrar de följande tre åren.

1979 segrade Berndt Lindstedt med amerikaimporten Pershing. Wallner-Lindstedt tränade och ägaren hette Kurt-Gusten Bertmark, stall K.G.B. som nu presenterade sig som travhästägare på elitnivå, inte ’bara’ som uppfödare.

Under alla åren från 1959 till då, hade jag följt alla Elitlopp från E-läktaren och sett många imponerande exteriörer. Ozo nämnde jag ovan. Tidalium Pelo var en gigant som väl genom sin storlek nästan skrämde konkurrenterna. Då liksom nu var läktarna tidigt välfyllda på tävlingsdagen och det gick ett sus när de utländska deltagarna och – ofta – förhandsfavoriterna visade sig i värmningarna. När Pershing uppenbarade sig i en lugn första värmning trodde jag att hästen som ’Osten’ satt bakom fått fel vojlock. En så obetydlig förhandsfavorit hade jag aldrig skådat. Rätt liten, ganska loj på gränsen till ointresserad. Senare när det blev allvar gav han samma intryck men ack så fort han rörde sig och verkade ett med kusken. Under de kommande 20 åren skulle hans drygt 1100 svenskregistrerade avkommor tjäna 170 miljoner kronor. Passa er för att dra långtgående slutsatser av första intrycket!

1980-1987 började jag undra om Elitloppet tappat en del av dragningskraften på den yppersta eliten. 1980 – 1983 vanns loppet av fransmän, bland dessa visserligen Ideal du Gazeau (2 gånger) följda av tre svenskfödda och en norskfödd. Har amerikanskt trav hamnat på ett stickspår och givit plats på snabbspåret för Frankrike och Norden eller är Elitloppet inte längre intressant som ’världens störst travlopp för äldre hästar över kort distans?

När Meadow Road segrade 1985 efter en ruggig avslutning fick tränaren och kusken Torbjörn Jansson frågan om detta är den bästa häst han kört? ’Det är den bästa häst någon kört’ svarade Jansson! Ja, då måste svenskt trav vara bäst, eller hur?

Nja, nu är vi framme vid 1988 när USA visade sin klass med eftertryck genom att skicka över Mack Lobell. Under några dagar veckan innan Elitloppet övernattade Mack Lobell på ett avgränsat stallområde vid Sundbybergssvängen och visade sitt missnöje med att komma så nära sittstrejk som en häst kan komma. Han stod blickstilla med sulky, kusk och allt. Nåväl, till söndagen hade han förhandlat klart och var ’ready for race’. Jag har aldrig tidigare sett en travare med den stegfrekvensen. Han tog två steg medan resten tog ett!

1989 var det svenskt i vinnarcirkeln genom USA-födda Napoletano, tränad och körd av Stig H.

1990 var det dags för Mack Lobell igen som hoppat bort sig direkt i sitt försök året innan. Nu ägdes han och tränades av Blädingeås stuteri / John-Erik Magnusson. Kusk nu var Thomas Nilsson.

1991 segrade USA-födda Peace Corps, tränad och körd av Stig H.

1992 och 1993 var det USA-fött båda åren. Bakom Sea Cove lärde vi känna tränaren och kusken, belgaren Jos Verbeeck.

1994 och 1995 var det kärnsvenskt genom Copiad och Erik Berglöf. Ingen av segrarnas var på låtsas. Copiads match mot amerikanske Pine Chip 1994 blev ett oförglömligt minne. 700 kvar tog Pine Chip stryptag på Värmlands stoltheter och de två travarna drog ifrån klungan som om de hörde hemma i Bronsdivisionen.

I mitten på 90-talet var tendensen tydlig: franskt trav hade gått in i väggen internationellt. Inte sedan 1983 hade Elitloppet slutat med fransk seger.

Därför kom det för mig som en mindre överraskning när Coktail Jet och Jean-Etienne Dubois med en svettig avslutning ute vid staketet sopade hem segern, fullt i klass med Meadow Roads 1985.

För mig blev Gum Balls seger året efter avslaget. Ingen kritik på Stig H som styrde och ställde som en vanlig onsda’kväll på Valla, men det doftade inte världselit.

Helt annorlunda året efter – 1998 – när Moni Maker och han Takter som flyttat till Amerika, tränade och Wally Hennessey körde. Även om Jimmy Takter haft framgång i USA var det nu först som jag riktigt förstod det. Han var inte etablerad i Sverige när han flyttade, mer som yngste son till Bo William.

1999 segrade svenskfödde 6-årige Remington Crown som efter en mycket framgångsrik unghästkarriär, segrar i både Kriterium och Derby, sålts till Frankrike. Och där dök han upp igen, den belgiske playboyen Verbeeck.

2000 kommer vi ihåg som Victory Tillys år tillsammans med Stig H.

2001 och 2002 fick vi se en av de bästa genom tiderna – Varenne. Tränare Juri Turja, körsven Giampaolo Minucci. I stamtavlan amerikanskt med inslag av Italien.

Sedan From Above, Gidde Palema och Steinlager. Coktail Jet 1996 framstod med tydlighet som ’undantaget som bekräftar regeln’, franskt trav hade hamnat i en återvändsgränd.

Men 2006 kändes det som min spaning om väggen och återvändsgränden måste utvärderas på nytt när Jac de Bellouet spurtade ner allt inkluderat far och son Goop. Men polisutredningen visade att både Le Cannibal och tvåan Lets Go nyttjat något starkt och Conny Nobell tilldelades förstapriset. Det Kannibalen använt i Pd’A i januari för att slå Gigant Neo, hade kanske inte gått ur kroppen? Så förargligt för Christophe Gallier men desto bättre för min spaning. Nu var Frankrike desperat.

Elitloppet 2007 var väl ändå blekt eftersom franske L’Amiral Mauzun vann?

Torvald Palema, Iceland, Brioni och Commander Crowe följde de närmaste 4 åren och bestyrkte min spaning. ’Ja, men Commander Crowe har ju en fransk pappa i Juliano Star’ hör jag någon invända. Ta då och analysera Juliano Stars stam lite närmare! Vem är uppfödare om inte Jean-Pierre Dubois? Läs mina intervjuer med Åke Wall så säger jag inte mer!

’Men 2013 vann ju Nahar!’. Ja men hade han gjort det utan ösregnet, va? Och 3 generationer bakåt vinner Amerika över Frankrike med 5 – 3! Nahars pappa är Love You och uppfödd av Jean-Pierre Dubois. Han kan blanda kaffe med äkta Bourbon!

’Men Timoko som vann 2014, då?’ Gud vad tjatig du är! Det var ju Björns förtjänst. Han fixade det trots underläget med 2 – 6 för Amerika 3 generationer bakåt!

2015 och 2016 var ordningen återställd av Magic Tonight och Nuncio. Frankrike kommer aldrig tillbaka!

Vi ses på söndag och kollar hur det går för den där franska hästen med det amerikanska namnet!

Willy Nyström med förnyat löfte om Månadens hästägare!