Luck
Vi är nu framme i mars 1970 och Anders, Bosse och jag ägde urstarke 5-åriga hingsten Luck tillsammans med våra kompisar Bengt, Gunnar och Åke. Luck var av födsel och ohejdad vana ’fransk i gången’. I Lucks fall betydde den tjusiga omskrivningen att han hade lätt för att slå ihop höger sidas benpar med galopp som följd. Byta spår med Luck i en väl (?) doserad kurva var nästan dömt att sluta med en ’touche francaise’.
Den ende som jag kommer ihåg lyckades var Kalle Fylking i ett lopp på Valla. Följaktligen var också skaderisken hög att tävla med de hakar som vanligen krävdes på Valla december – mars. Lösningen på detta hade Sten: låta de duktiga Jägersro-tränarna Leif Lövgren (pappa till Joakim) och Lasse Gustafsson med sitt framgångsrika pop-stall enligt samma modell som bl.a. Wallner/Lindstedt och Gunnar Nordin/Olle Lindqvist få tränaransvaret under vintern. Jägersros bana var nästan aldrig frusen eller snöig i sådana mängder att det krävdes broddar. Luck och tung bana? Smaskens! Även Lövgren/Gustafsson hade en del att hantera i tävling men en gång den vintern startade Luck på tung bana och lång distans. Med sin långsamhet från start blev han hängande i tredjespår och att backa ner var att ge upp direkt. Så Gustafsson (?) körde framåt men blev inte nedsläppt i andraspår. Så han tågade på i skiten i tredjespår och när de nådde upploppet kastade klungan in handdukarna och Luck tackade för sällskapet och vann överlägset.

Men – av någon anledning som tonat bort i förgängelsens dimma – beslutade vi 6 delägare att sälja Luck på auktion. Vid den tiden bodde jag i studenthem och blev bekant med en korridorgranne som studerade till veterinär och visade sig sikta på arbete med travhästar, Birger Andersson. Birger kände naturligtvis många studentkamrater med samma inriktning, bl.a. Bertil Nordensson (’son’ till stall Saltvind). Bertil med det aktade efternamnet var trots sin ungdom ett hyfsat tungt namn och redan känd vid auktionsringar. Vi ville naturligtvis förebygga risken att Luck blev för billig och jag hörde med Bertil N om han kunde tänka sig sitta längst fram i auktionslokalen utanför Vallas stallbacke och se ut som en allvarlig spekulant när Luck leddes fram i ringen. Bertil eller ej men budgivningen tog fart direkt och så snabbt att Bertil aldrig hann mer att sträcka upp ett finger för att påkalla auktionsförrättarens intresse. Och var avslutad när Luck bestämt sig att inte gå runt fler varv utan stanna och lyssna på spektaklet: ’Nå hur ska ni ha det?’.

För ca 5 år sedan träffade jag Bertil Nordensson när dottern Jenny hade starthäst på Åby. Själva auktionen hade Bertil glömt men han visste att Birger Andersson fortfarande arbetade och var på kliniken på Umåker. Birger: är det du som glömt lämna tillbaka Spänn banden som du lånade, jag hittar den inte?

Pinsamt nog har varken jag eller de andra delägarna kommit ihåg vem som köpte Luck men vi tror oss veta att Luck tävlade vidare. Söker man på Luck på travsport.se ser man att han gjorde 52 starter med topplaceringarna 10-3-4 och drygt 53’ intjänat. Jag har ringt tidigare Solvallatränaren Per Sundberg som Bosse vet kört Luck och kommer ihåg honom väl. Per trodde att han flyttade ’söderut’, ev. till Danmark och tipsade om att hans lumparkompis Håkan ’Lillis’ Olsson kunde ha bättre minne. Tyvärr vet Lillis inte mer än Per så jag ska gräva vidare.

Jo, en sak som inte direkt har med trav att göra var när jag 1969 flyttade in på studenthemmet Kungshamra i Solna.
Jag hade fått erbjudandet att hyra den möblerade övervåningen i en villa på Järnvägsgatan i Duvbo (ca 300 m fågelvägen från 700-meterspålen på Valla. När vinden var västlignåddes jag av doften av hästar och klappret av hovar) av en kompis som skulle arbeta i England ett par år. Tyvärr fick han inte arbetstillstånd och återvände efter en månad. I desperation sökte jag studentrum och fick ett! Jag var inskriven på universitetet och pluggade till examen på kvällar. Under månaden i Duvbo hade jag köpt en tv och dessutom marknadens hetaste, en färg-tv!

De flesta av mina jämnåriga vet att det 1969 blåste en vänstervind genom Europa med studentrevolt i Paris året innan. Särskilt starkt var draget på universitet och i studentkorridorer. Så när Anders med folkan hjälpte mig att bära in mina prylar i studentkorridoren var det några flyttkartonger med det nödvändigaste och en tv! ’F-n, han har en färgburk!! Och han jobbar med programmering på Posten? Varför bor han hos oss?. När sedan Birger Andersson berättade i köket ’att han en häst som springer på Solvalla’ var tiden i studenthemmet ’ur led’. Nåja, den tunna röda färgen flagnade efter hand och definitivt vid fotbolls-VM i Mexico 1970 då min färgburk dög trots fler färger än rött…

Under året efter försäljningen av Knubben lärde jag känna Olle som en hårt arbetande person och samtidigt blygsam med sina framgångar. Som kusk var han som sagt inte lika blygsam utan tog för sig i loppen när det krävdes.
Midsommarhelgen 1971 var jag med Anders till Tällberg och på midsommardagen körde vi oanmälda hem till Olle och hade en jättetrevlig eftermiddag på gräsmattan utanför huset med kaffe och fotboll. Olle och jag var överens om att landslaget egentligen skulle behöva oss i kvällens match på Nya Ullevi mot Västtyskland. Nu visade det sig gå bra ändå, Ove Kindvall snubblade in matchens enda mål i ösregnet i 89:e minuten.

Brain Storm debuterade i juli med ett andrapris på Rättvik efter att ha haft ledningen in på upploppet. Då kunde han inte svara på Francis Nibs-stoet Alvas spurt. Vi var på plats och jag var nog lite besviken med andrapriset. Historien skulle tillrättavisa mig. Alva startade 183 gånger och tjänade 290’ med seger- och platsprocent på 22 resp. 62.
Och Brain Storm tog snabbt tillbaka mitt förtroende när han segrade i nästa start på Färjestad.
Men några veckor senare fick vi veta att han blivit halt och att Olle skulle ta med honom till veterinärkliniken på Solvalla när han hade andra till start. Undersökningen visade på att några benbitar i ena framkotan hade gått av och detta krävde operation och sannolikt 1 år bortavaro från tävling.

Det här beskedet fick jag efter tävlingarnas slut och visste varken ut eller in. Olle bekräftade det som veterinären sagt, att operationen kunde lyckas men inga garantier fanns. Och även om han kunde starta igen, skulle det hålla? Olle sade att Brain Storm var kapabel och att han hade möjlighet att på sin gård ta hand om rehabiliteringen och uppträningen om vi inte ville ta kostnaden och risken för ett misslyckande. Om detta måste jag naturligtvis prata med Anders och Bosse. När vi kommit till detta var stallbacken nersläckt och Olle frågade hur jag skulle ta mig hem. Han förstod att den frågan inte hade kommit upp i mitt medvetande ännu och han visste att jag inte hade bil. När jag såg totalt förvirrad ut i mörkret föreslog han att jag kunde få skjuts hem om jag bara förklarade hur han skulle köra. Och så blev det. I bilen kunde vi ta diskussionen igen och fakta klarnade sakta i mitt huvud. När Olle lämnade av mig utanför studenthemmet var klockan nästan midnatt och Olle hade att köra 25 mil på mörka vägar. Den kvällen steg min uppskattning av Olle ytterligare några snäpp.

Dagen efter kom vi överens att sälja Brain Storm till Olle. Brain Storm opererades och efter ca ett år startade han igen. Nu hade Olle flyttat verksamheten till Åby och där segrade Brain Storm en gång innan han på nytt gick sönder, dvs ungefär den prognos som veterinären och Olle lämnat. Så Brain Storm fick avsluta sin tävlingskarriär och blev ridhäst.
Nu var Anders, Bosse och jag hästlösa samtidigt som vi alla fått familjer att ta hänsyn till och vi tog time-out.

Kommentar i halvtidspaus:
Ansvaret för det jag skriver är helt mitt eget genom mitt företag Backlura Invest AB. Om någon skulle irritera sig på någon formulering eller omdöme är det till mig ni ska framföra synpunkter och inte till Jonas som givit mig plats på sin hemsida.
Berättelsen har under de förflutna månaderna kanske funnit sin form och ton och nu vet jag att det blir en fortsättning ända fram till nutid sommaren 2016. Jag ska också sammanfatta den spretiga berättelsen i en summering av mina egna erfarenheter som travhästägare och hur travets förutsättningar förändrats under de senaste 50 åren. Så håll ut och ha tålamod med mina personliga utvikningar. Många av er som läser berättelsen vet ju att jag är travhästägare även idag så fortsättningen innehåller knappast några ’cliff-hangers’ men ändå förhoppningsvis en del intressanta reflexioner.

Nästa avsnitt:
3. Att inte vara travhästägare 1972 - 2007