Försäljningen av bolaget var klart och mina planer att på nytt få äga en travhäst började ta form även om jag behöll funderingarna för mig själv. En bra åtgärd i det perspektivet för att bli ’àjour’ med travsporten, var att insupa atmosfären på Vincennes på ’julafton’ sista söndagen i januari.

Prix d’Amérique 2006
Det här året var Jag de Bellouet favorit att ta andra raka i Prix d’Amérique och han var också först i mål före Tarzans Gigant Neo som tog på Jaggen hela upploppet men kunde aldrig ta sig förbi. Det preliminära resultatet visades direkt så hemmapubliken viftade med trikoloren i väntan på prisutdelning och marseljäsen. Men det definitiva resultatet dröjde utan att jag begrep varför. Efter ca 10 minuter visades upploppet i repris på storbildsskärmen både från sidan men framför allt framifrån och bakifrån. Då framgick tydligt att Jaggen bröt ut hela upploppet och gjorde det omöjligt för Dominik Locqueneux att ta sig förbi. En bit före mål gav Locqueneux upp och styrde faktiskt ner invändigt om Christophe Gallier. Därefter kungjordes det definitiva resultatet. ’Le Cannibale’ tog andra raka.

Men uppenbarligen hade domarna haft funderingar på att ändra ordningsföljden på ettan och tvåan.

På kvällen erinrade jag mig ett samtal jag haft ca 10 år tidigare med en tidigare jobbarkompis som var en av delägarna till Union Shark. Tror att det var 1993 när Union Shark tränades av Ulf Nordin på Vincennes och Kenta fick en inblick i skillnaden mellan folk och fä. Ulf Nordin hade haft tränarrörelsen i Frankrike många år vid det laget. Vid ett tillfälle hade Ulf blivit uppkallad till förhör av måldomarna för en misstänkt förseelse. Exakt hur rättsläget var vet jag inte men måldomaren framförde att ’monsieur Norrdäng’ skulle bestraffas. Ulf slog ut med armarna och sa ’Mais monsieur, je suis francais!’. (’Men va f-n, jag är ju fransman!’) Varpå måldomaren skrattade till och ryckte på axlarna. Därmed var den i princip franske Ulf Nordin frikänd.

Svårt att veta om den franska hästen med den franska kusken och den franska ägaren fick någon form av positiv särbehandling jämfört med den svenska hästen med den belgiska kusken och den svenska ägaren. Det är i sådana här ögonblick man skulle vilja vara en fluga på väggen. Nåja, gudomlig rättvisa skipades en månad senare då dopingproven på Jag de Bellouet blev offentliga och Stefan Melanders prischeck uppgraderades. 

Vore intressant att få höra Anders Lindqvists uppfattning om folk och fä på Vincennes de senaste 20 åren. 
 

Mina historiska kontakter med Vincennes
I Sören Nordins bok ’Spänn banden’ berättade Sören om fransk travsports dominans i Europa. En tänkbar förklaring var just travbanan Vincennes. Den var utformad för att på beställning av franska armén leverera starka och uthålliga hästar som var en oerhört viktig faktor i 1800-talets krigföring. Nivåskillnaderna på den 2 kilometer långa kolstybbsbanan med tre raksträckor kräver starka och uthålliga travare. Sören berättade också om satsningen med USA-importen Scotch Fez mot PdA 1950 med intervaller i en backe i Bromsten. Satsningen lyckades som vi vet och blev sannolikt av stor betydelse för svenskt travs framtid. En av de få som kan vittna om detta är den drygt 90-årige Åke Isberg.

Så för mig framstod Vincennes redan 1959 som målet för en framtida pilgrimsvandring. Om detta var en betydande faktor bakom mitt beslut att tillsammans med barndomskompisen Åke Österman köpa en tandemcykel för att besöka Paris sommaren 1962, har jag glömt.

Den misslyckade pilgrimscyklingen 1962
I tidigare kapitel har jag berättat att en av oss som ägde Luck i slutet av 60-talet hette Åke. Denne Åke är densamme som min cyklande barndomskamrat. Våra mammor lärde känna varandra under sin uppväxt i östergötska Finspång. Även Åke är av årgång 44 och vi sågs första gången som 4-åringar. 

Cykeln vi köpte var möjligen av senare årgång men inte mycket, alltså ca 18 år gammal. Vi körde rejäla träningsturer under våren och var i bra trim när vi kastade loss från Stockholm i juni. 

Efter övernattningar i Norrköping, Jönköping och Värnamo närmade vi oss Malmö där vi skulle bo en natt hos min farbror Göte med familj. 

Några mil innan Malmö hade jag räknat ut att vi skulle spara en del mark och slippa suget från långtradarna på ’Riksettan’ (Riksväg 1). Varför cyklade vi inte på cykelbanorna? De var inte anlagda 1962. Men efter att ha slip-streamat bakom en traktor med fullastat släp tryckte jag på invändigt om traktorn när den körde ut från vägkanten. Men det var en fint från traktorföraren som – för mig överraskande – svängde tillbaka in mot diket när vi kommet upp jämsides. Resultatet? Ja, traktorn knuffade ner oss i diket. Föraren var lika överraskad som jag. Han hade aldrig väntat att bli omkörd på insidan av ett par snorungar på tandemcykel på den grusvägen. Men han var naturligtvis bestört och orolig för vår hälsa. Vi var mest oroliga för cykeln och vår pilgrimsfärd. Lite skrubbsår fick vi, mest av det rammade låga trästaketet på andra sidan diket. Hur som helst skildes vi som vänner och nådde något försenade vår övernattning. Min kusin Gunilla noterade att jag hade blod på skjortan. Vi bad henne att inte avslöja orsaken för farbror Göte och faster Greta. Då skulle rapport gå till Stockholm och Åke och jag skulle få körförbud.

Vi blev kvar en extra dag i Malmö för att Åke skulle få en läkare att kolla hans hälsenor. Det som hade hänt berodde på vår okunskap i hur enformig fysisk belastning påverkar våra muskler, senor o. dyl. Eller som en annan tänkare uttryckt det: ’All elitidrott är skadlig.’ Om ni inte trampat tandemcykel vet ni inte att den som sitter fram ofta fungerar som drivmotorn (till skillnad från travare). Därför hade vi bestämt att

a) skifta drivmotor varje dag 

b) ställt in sadelhöjden efter snittlängden på våra ben (för att slippa justera sadlarna varje dag)

Mina ben är något längre än Åkes vilket gjorde att han fick sträcka något på vristen när han trampade ner. Efter 4 dagar och 60 mil sa hans hälsenor stopp. Läkaren på sjukhuset i Malmö kunde förklara orsaken. Så ’vi’ beslutade att Åke skulle sitta fram resten av pilgrimsfärden och ’kortade stigbyglarna’ hans. Sedan trampade vi vidare till Trelleborg och färjan till Travemünde. Nästa övernattning blev ett gigantiskt vandrarhem i Hamburg och där bestämde vi att ge upp Paris och sikta på Amsterdam.

Efter de inledande strapatserna gick cykelturen mot målet Amsterdam utan dramatik.

Tidstecken 1962
Samtidigt vill jag nämna ett par tidstecken som jag i min ungdomliga naivitet inte förstod direkt. Året var alltså 1962 och det hade gått 17 år sedan andra världskriget. I Hamburg gick vi omkring och tittade på staden som man gör som turist. Vi noterade att rivningsvågen i centrala Hamburg var värre än den som pågick i Stockholm. När vi passerat nästa storstad Bremen på vägen mot holländska gränsen begrep jag att ’rivningstomterna’ vi sett i Hamburg och Bremen var ytor som ännu inte var återuppbyggda efter de allierades bombningar i krigets slutfas.

När vi senare passerade gränsen till Holland kom vi till ett öppet kafé och stannade för att äta. Jag gick fram till föreståndarinnan för att ta reda på vad vi kunde beställa och antog att tyska var det språk som var mest gångbart. Lite förvånad blev jag när svaret var att kaféet var stängt! Så jag gick tillbaka till Åke några meter bort och berättade att det, trots tecken på motsatsen, var stängt. Vi gjorde oss i ordning för att trampa vidare. Då kommer föreståndarinnan fram och ber om ursäkt för att hon trott vi var tyskar men nu hörde att vi pratade ett skandinaviskt språk och att vi var välkomna att beställa. I Holland hade man inte glömt den tyska ockupationen.

Revanschen 1966
Tidigare har jag nämnt att jag gjorde lumpen 1965-66. Det gjorde också Åke som ’flygmalaj’ vid Barkarby. De två veckorna före midsommar hade vi så kallad skördepermission. Och nu skulle vi till Paris! 

Körkort bra
Åke hade körkort sedan något år och jag hade på något vis också fått körkort för några månader sedan. Obs att man normalt tar körkort. Jag fick mitt efter nio 45-minuterslektioner i Linköping. Innan hade jag inte kört en meter. Då skulle jag vidare till Artilleriskjutskolan i Villingsberg och bad körläraren om ett intyg om de nio lektionerna. Han förstod att det skulle bli svårt för mig mitt ute i skogen att fortsätta när närmaste körskola fanns i Karlskoga. Därför ville han ’att jag skulle försöka köra upp även om det fattades lite övning’. Teoriprovet gick bra och sedan gick jag till platsen där inspektören väntade vid Linköpings centralstation. Han pekade på förarplatsen och sa åt mig köra till en mjölkaffär där han skulle handla. Sedan fick jag på lite omvägar köra tillbaka till stationen medan han muttrade att jag skulle köra fortare. När vi klev ur bilen sa han kort: ’Det var inte världens bästa uppkörning … men gratulerar till körkortet i alla fall!’ och skakade hand. I det ögonblicket var jag förmodligen den största trafikfaran i landet.

Vad skulle vi åka i? Jo, Åke hade köpt en begagnad klassisk Volkswagen (en bubbla) för 800 kronor som jag i övningssyfte lånat en dag för att köra mina föräldrar till Åkes föräldrars landställe på Värmdön.

Då kör vi/du/jag – fredag kväll
Jag kom hem till Stockholm på fredagskvällen två veckor före midsommar och sedan drog vi. Paris, here we come! Vi turades om att köra tills vi inte orkade mer. Då var det midnatt mellan lördag och söndag och vi sov på en rastplats söder om Hamburg. Efter några timmar i bubblan körde vi vidare.

Aachen Västtyskland – söndag morgon – u-svängar
Vid 6-tiden på söndagsmorgonen hade det börjat regna. Jag satt vid ratten när vi kom fram till Aachen då jag lärde mig vad ’fartblindhet’ kan medföra. Vid infarten kom vi till en stor rondell med en damm i mitten. Jag vred på ratten och bubblan svarade med att sladda runt och dunsa in i rondellmitten med aktern före men valde att stoppa några meter från dammen. Där satt vi och stirrade på infarten som vi nyss kommit ifrån. Efter några minuter dök det upp en polisbil. Då höll vi på att bända ut en plåt vid bakhjulet som fått sig en tryckare när jag med god fart backade över gatstenkanten som markerade gränsen runt rondellen. Vi sa väl väl ungefär ’Alles in ordnung’ (vi har blykoll!). Polisen kommenterade att det var tur att vi inte landade i dammen och nu såg vi att den var djupare än vi förstått.

Nu tog Åke plats i förarsätet och morrade ’Nu kör jag!’. Vi fortsatte genom Aachen och kom till ett ställe där vägen gjorde en 90-gradersböj. Farten var nog lite för hög för väglaget för bubblan gjorde sin vanliga sladd och vi blev sittande med ryggarna i körriktningen. ’Det är visst halt’ sa Åke sammanbitet och u-svängde bubblan tillbaka mot Paris.

Paris – söndag eftermiddag/kväll
Sent på eftermiddagen – 40 timmar efter starten i Stockholm - nådde vi Paris med nästan tom tank. Under eftermiddagen var trafiken in mot Paris enastående långsam men vår bubbla drack bensin utan bekymmer. Innan vi kunde leta hotell måste vi fylla på bensin. Vi stannade någonstans i centrala Paris och jag – den språkkunnige – klev ur och letade i ordförrådet efter ’bensin’ på franska. Det enda jag kom på var ’essence’.  ’Jodå’, svarade den jag frågade, ’bara runt hörnet där’ sa han och pekade. ’Vilken röta, bara runt hörnet’ sa jag till Åke som snabbt svängde runt hörnet. Och där låg Hotel Essence!! Då gav vi upp, parkerade bubblan på trottoaren och tog in på hotellet. ’Essence’ betyder inte bara bensin på franska om någon undrar hur man kan locka hotellgäster med bensin. Ja, utom Åke och jag förstås och vår bubbla.

Efter en lång natts sömn och frukost ringde Åke sin kusin Kristina som arbetade som au pair i Paris. Först behövde vi hjälp att förstå var vi befann oss i världsstaden. Frun i huset anmodade oss att omedelbart byta hotell och lämna kvarteren vid Gare du Nord som tydligen var opassande för välartade ungdomar. Detta lät i sig intressant men vi följde madams rekommendationer och fick plats i ett mycket enkelt hotell nära Seine och universitetskvarteren vid Sorbonne.

Vincennes - äntligen
Jag letade i dagstidningarna efter uppgiften om nästa tävlingsdag på Vincennes. Efter några dagar hade jag fått tag i den informationen. Den kvällen skulle Åke träffa sin kusin så jag tog metron mot Vincennes. Tyvärr fann jag ingen karta med tunnelbanelinjer inklusive Paris förorter men siktade på på Porte de Vincennes och vidare. Väl där fann jag en karta som täckte stationerna utanför innerstaden. Hoppade på nästa tåg och gick av vid stationen Chateau de Vincennes.

Exakt hur jag bar mig åt för att till fots finna fram till travbanan kommer jag inte ihåg men det tog en dryg timme. När jag skymtade huvudläktaren tyckte jag att det var märkligt tyst. När jag nådde fram till staketet som inhägnade banan framstod den bistra sanningen: det var inga tävlingar på Vincennes den här kvällen! ’Shit’ sa man inte på den tiden i Sverige men jag hade hört någon fransman säga ’merde’ så det provade jag i min ensamhet. Den lilla ljuspunkten var att jag visste hur jag skulle ta mig till en metro-station – trodde jag. 

Efter ca tre kvart svalde jag stoltheten, tog ett djupt andetag, formulerade på franska frågan ’Ursäkta mig, jag är främling. Kan min herre tala om var jag kan finna närmaste station du metro?’ Sedan gick jag in på närmaste bar och ställde frågan till mannen bakom disken. Svaret blev ’Men ni är ingen främling! Ni talar ju vårt språk. Gå bara till höger utanför och runt hörnet så ser ni stationen.’ Merci beaucoup. Au revoir monsieur.’ Nu flödade min franska styrkt av det vänliga bemötandet och snart satt jag på metron och kände mig som en världsmedborgare.

I Paris körde Åke som en gud och anpassade körningen till Parisarnas tempo och temperament. Visserligen tappade vi en navkapsel mot en trottoarkant utanför Sacre-Caeur och fick byta en rem (rèmme de génerator?) innan hemresan.

Tillbaka till det svenska försvaret
Hemresan efter en vecka i Paris gick via Haarlem utanför Amsterdam där vi hittade samma Bed-and-breakfast som vi bott på 1962. Samme vänlige ägare mynherr Blom.

Efter några dagar i Holland började nedräkningen mot Sverige och vi tog oss tillbaka in i Västtyskland på bekanta vägar. Vi erkände motvilligt att bubblan var bekvämare än tandem. Möjligen hade vi fått en släng av hybris för en bit innan Bremen blev vi påkörda i en korsning av en tung merca. Den träffade oss i bakhjulet och den utryckande polisen utredde olyckan, tilldelade oss 10 D-mark i böter och såg till att vi bärgades till närmaste verkstad. Bakaxeln hade böjts av smällen men det fixade de. Som sista kund lämnade vi verkstaden vid 17-tiden och fortsatte vår avbrutna hemfärd. Efter en timme började det knacka från bakhjulet. Vi vågade inte köra vidare och nu var alla verkstäder stängda. Vi parkerade utan för en som öppnade nästa morgon kl. 7 och singlade slant om vem som fick välja sovplats först, alltså baksätet eller framsätet med ratten och växelspaken. Inte ens bed-and-breakfast var att tänka på längre.

Som första kund bytte de det utslitna hjullagret åt oss och strax före 8 rullade vi igen och lyssnade spänt efter nya knackningar. ’Alles in ordnung’ tänkte vi hoppfullt när vi via Grossenbrode – Gedser körde mot Köpenhamn framåt eftermiddagen. Vi hade nått Köge innan det numera alltför välbekanta ljudet hördes. Nu var klockan 16 och då stänger verkstäderna i Danmark. Ny natt i bubblan utanför en verkstad. Verkstaden öppnade kl. 7 och ny fix av hjullager. Den här gången nådde vi nästan Helsingör innan knackningarna återvände. Nu körde vi ombord på färjan till Hälsingborg (stavades med ’ä’ på den tiden) och till första bästa verkstad. Äntligen kunde vi uttrycka vår frustration på vårt eget tungomål. Bubblan hissades upp och mekanikern studerade och tog sig åt hakan. Sedan hämtade han en stor slägga och förklarade att han skulle försöka böja tillbaka den skadade bakaxeln för att minska slitaget på hjullagret. När han var klar sa han att han inte kunde garantera hur länge lagret skulle hålla, ’Men till Stockholm kommer ni!’ Frampå eftermiddagen lämnade vi Hälsingborg och körde under natten hem till Stockholm. Inte ett knack under hela den ljusa natten på Riksettan. Nu var det faktiskt midsommarafton.

På måndagen efter helgen sålde Åke bubblan för 900 kronor. Tror att han påstod att bilen var ’helrenoverad i bakaxeln’ för att motivera prisökningen.

Efter mitt personliga misslyckande att för andra gången som travpilgrim inte få känna den kombinerade doften av häst och kolstybb, återvände jag till uniformen och Artilleriskjutskolan utanför Karlskoga. Men – som ni med ordning på årtal vet – skulle snart min ökenvandring utan häst vara över. Nu var det bara ett par månader kvar innan jag kulle vara delägare i Carné Safari.

’Men stopp där,’ hör jag någon utbrista. ’nyss hade du inte råd med en natt på bed-and-breakfast!?’. 1966 var vardagen byggd på kontanter. Vår reskassa innehöll inga större reserver och bilolyckan förbrukade snabbt våra marginaler. Utan bilförsäkringen hade vi fått jätteproblem, både ekonomiskt och rent praktiskt. Inga bankkort, inga mobiltelefoner.

På spaning efter den tid som flytt …
får mig att återvända till 60-talet och ett märkligt sammanträffande.
Tror att det var 1965 som jag såg en kontaktannons i Aftonbladet. En fransk tjej ville brevväxla på engelska och jag svarade att jag gärna skrev på engelska men också ville öva på min franska. Och hon nappade och vi började sända brev. Efterhand kom det fram att hon och hennes familj bodde i en liten by i Normandie med många gårdar och massor av travhästar. Jag blev rätt överraskad och berättade om mitt intresse för trav. Hon svarade då att närmaste granne var en av Frankrikes mest framgångsrika tränare och uppfödare, Henri Levesque. Hans stjärna då hette Oscar R.L.

Året efter – 1966 – köpte Anders, Bosse och jag Carné Safari. Då hade jag några månader tidigare varit på plats på Elitloppet och sett Henri Levesques Roquepine segra. Som nybliven delägare i en 2-åring med det franskklingande namnet (Marcel Carné !) hade jag plötsligt mer att berätta om trav från min avkrok i Europa och hon kunde berätta mer om grannens verksamhet.

Ytterligare några månader senare bestämde Anders, Thord (Håkansson) och jag att hoppa på en charterresa till Paris och Prix d’Amèrique. Nu är vi framme i januari 1967 och Henri Levesques duo Roquepine och Oscar R.L. var stora favoriter till segern. Eftersom de hade samma ägare gick de på ’stall’ i vinnarspelet.

Roquepine segrade före Oscar R.L. Efter tävlingarna blev jag medbjuden av min brevvän till en sorts segerfest. Hon hade en släkting i Paris som drev en bistro i kärnan någonstans. Där var en fest förberedd för släkt och vänner och bistron var stängd för alla andra. Jag åkte med på ett bananskal och blev introducerad som svensk travhästägare. En fantastisk kväll med massor av prat och skratt. Av pratet uppfattade jag inte mycket i sorlet och av det jag uppfattade förstod jag inte så mycket. Min skolfranska hade sina brister.

Min brevvän föreslog att vi skulle ta en tur till Grobois på måndagsmorgonen och hälsa på i Henri Levesques ’borg’ där. Vi borde hinna med ett par timmar där innan det var dags för mig att ta mig till flygplatsen Le Bourget. När vi kom dit fick vi veta att monsieur varit vaken tidigt och tillbringat mycken tid tillsammans med sina älskade djur. Han hade också fällt några tårar i smyg. Men hans stora favorit var alltid Oscar R.L. Jag blev presenterad för monsieur och blev guidad runt i borgen. Vördsamt närmade jag mig ’La Reine’ och klappade henne försiktigt på halsen. Historien skulle sedermera visa att en sådan världsstjärna skulle jag aldrig få beröra. När vi senare skulle ge oss tillbaka in till Paris fick min brevvän ett tecken från monsieur och vi gick fram till honom. Där fick jag en bricka med fotografi på Roquepine och Oscar R.L.

Att tänka på!
Viktigt är inte bara att hitta fram till travets Mekka i rätt tid. Väl där gäller det att framstå som travets habitué. När jag efter många år återvände till Vincennes 2006 kände jag att jag kunde axla den manteln. Min kollega sedan 1980 Rolf lärde mig tidigt mottot ’Ett säkert uppträdande kan dölja oceaner av okunnighet’. Denna sentens upprepade jag tyst vid frukosten på förmiddagen.

Men innan jag kom så långt måste jag åka från hotellet vid Place de la Republique till 

Vincennes med metron. Mot Porte de Vincennes och byte mot  ….? Chateau de Vincennes? Snart framme vid ’Vincennes’ och jag klev raskt av vid Chateau de Vincennes. (’Merde’, inte ens rätt linje!). Så en kort snabb klättring upp för trappor och ner på andra sidan och tillbaka till första kontrollen Porte de Vincennes. Nytt försök, den här gången mot Boissy-S:t Léger. Var fortfarande osäker på vilken station jag skulle gå av men nu var vagnarna välfyllda. Strax innan stationen Joinville började de flesta röra på sig mot dörrarna och jag sögs med i strömmen. Därifrån var det bara att följa strömmen vidare på en 10-minuters förbi militärförläggningen till parkeringen framför huvudentrén. Läste EUR 10 ovanför insläppen och grävde fram en tia. Den prydliga flickan i luckan sade något på franska som jag uppfattade som 60 (?). Jag tittade på skylten igen och höjde förvånat på ögonbrynen och såg väl ut som det missförstådda frågetecken som jag kände mig. Hon upprepade ’soixante’ och prövade med ’sixty’. Då landade äntligen polletten och jag försäkrade med ’Oui’ och förstärkande nickar att jag fyllt 60 och därmed kvalat in för pensionärsrabatten, EUR 5!

Redan när jag klev in stod jag på 5 plus! Fast det kostade ju en del på fåfängan. 

’Global Willy’ i Hong Kong
Kommer osökt att tänka på en annan i viss mån liknande episod 15 år tidigare. Jag var på väg jorden runt och hade fascinerats av Hong Kong i James Clavells roman Noble House. Har ni inte läst boken på 80-talet så har ni nog sett tv-serien med den blivande James Bond – Pierce Brosnan - i huvudrollen. I berättelsen utspelas ett dramatiskt galopprace med mycket pengar och ovansklig ära. Den existerande tävlingsbanan ligger mitt ibland bostadskvarteren i centrala Hong Kong och heter Happy Valley.

Men de dagarna jag stannade mellan jul och nyår, reds inga tävlingar på klassiska Happy Valley. Länk
Däremot finns också den moderna banan Sha Tin och där reds det.

För att komma till Sha Tin gick ett lokaltåg som tyst susade från city mot gränsen till Folkrepubliken. När tåget saktade in vid stationen Sha Tin gick jag av och insåg efter några sekunder att tåget stannat på publikplatserna.
Avgiften var 0 (noll) Hong Kong Dollar.

Försedd med min lätta kikare som funkade perfekt på E-läktaren släntrade jag ner mot turfen. Tur att jag tog kikaren tänkte jag, banan var jättestor. I väntan på nästa lopp såg jag mig omkring i publikhavet och undrade varför jag inte såg några västerländska ansikten på platserna. Sakta gick det upp för mig att landplätten jag befann mig på var en del av det Brittiska Imperiet där man sedan århundraden tillbaka skilde på folk och fä. Västerlänningarna satt inomhus i restauranterna med avbrott för korta men stärkande promenader på verandorna. För balansens skull med en porlande dryck i smala höga glas. Jag och resten höll till utomhus på marken.

Nåväl, kikaren kunde jag stoppa i fickan, den var bara i vägen när man kunde följa loppet bättre på storbildsskärmen. Detta var 1991 och jag fick uppleva min första storbildsskärm.

Nu blev jag lite småhungrig och gick in under läktaren till kaféer och korvmojar. Då först lade jag märke till att alla skyltar var fyllda med kinesiska tecken och inget på engelska (som i Hongkong i övrigt). Nåja, världsmedborgare som man är, ställde jag mig i korvkön och köpte en stekt med bröd. Tillbehören som senap och ketchup fanns att ta på ett bord bredvid. De flytande kryddorna låg i små plastförpackningar precis som hemma men vilken var senapen i? Ja, det stod bara på kinesiska på omslaget. Strunt samma, det fick bli senap eller ketchup, viktigast var att inte tappa ansiktet, något som är katastrof i den kinesiska kulturen (har jag läst). Så jag rev av ett hörn på förpackningen och tryckte ut innehållet: strösocker!! Där stod jag med en stekt med bröd väl täckt med strösocker. Lyckades skaka av det mesta i en skräpkorg men ansiktet var definitivt förlorat.

Åter till PdA
År 2009 var jag på plats på Vincennes och såg Meaulnes de Corta segra. Inför ett 4-åringslopp efter dagens huvudlopp noterade jag en storfavorit spelad till 1,xx i ett 14-hästarsfält över 2850. När de passerade framför huvudläktaren första gången låg storfavoriten sist och kusken verkade apatisk. Efter kurvan nere i dalen började uppförsbacken och äntligen verkade kusken göra ett försök att förbättra sin eländiga position. Kusken var inte alls apatisk utan visste mer än väl vad han hade under huven och blåste hela klungan i uppförsbacken och i god tid innan kurvan före upploppet. Resten var defilering – faktiskt – och jag kollade hästens namn i programbladet: READY CASH.

Willy Nyström