’Och efter ytterligare ett år har jag beslutat att jag vill bli aktiv i travet som hästägare igen.’

Hur då?
Nu är vi alltså framme i modern tid - ja nästan nutid – och året är 2007 och det är drygt 40 år sedan jag senast funderade över hur man ska gå tillväga när man ska bli hästägare. Jag har också blivit mer erfaren och kanske mer realistisk i mina förväntningar. Samtidigt har det rimligtvis hänt en del i svensk travsport sedan 1972 vad det innebär konkret att vara hästägare. Dels rent tekniskt där travet sannolikt taget tillvara delar av den utveckling som skett i data/it-branschen men också i regelverk i travet och i samhället. För 35 år sedan kunde jag en del om avel och härstamningar vilket 2007 enkelt kan sammanfattas som ’värdelöst vetande’.

Naturligt är att kontakta en tränare för att hitta en tråd att dra i. För mig är det också naturligt kika på tränare på Solvalla och då inser jag snabbt att jag inte träffat någon av dessa (ja, förutom Hans Svensson då, men honom har jag inte ens hälsat på).

Olle Goop?
Den ende aktive svenske tränare jag känner, eller känt, är Olle Goop. Så jag drar iväg ett kort mejl till info@stallgoop.se och berättar att jag vill köpa en unghäst med lämplig stam. Jag berättar också att jag för länge sedan varit delägare i Brain Storm och Carné Safari innan Stall Slugas köpte honom. Visserligen har det under 35 år passerat tusentals travare och sannolikt ännu fler ägare genom Olles stall men det kan ruska fram någon positiv minnesrest.

Efter några dagar får jag svar och är välkommen att träffa Olle på Lökene när det passar. Just då har jag ett uppdrag på Karlstad kommun tillsammans med en arbetskollega. Jag har många kollegor men just denne råkar vara travhästägare och -uppfödare och dessutom placerad och boende i Karlstad. Han heter Anders Andersson och han har också fått veta mina planer att bli hästägare.

Så vid ett av mina besök på Karlstad kommun åker jag för att träffa Olle på Lökene en förmiddag. Väl där frågar jag någon om var jag kan träffa Olle någonstans i den stora anläggningen. ’Han är någonstans i det stallet där de kör fort idag’. Jag går in i stallet, hittar Olle i sin gröna dress, går fram och säger hej. ’Hej, du är dig lik’ ler Olle som om det var några år sedan vi sågs.

Sedan, när vi tar en kaffe i lunchrummet, konstaterar Olle också att det var 35 år sedan vi senast sågs. Jag berättar kort om mina planer och vill att Olle ger mig förslag om en lovande travare som är 1 eller 2 år. Jag understryker att han kan ta den tid han behöver, för mig är det ingen direkt brådska.

När jag åker från Lökene är jag mycket nöjd. Mitt första intryck av anläggningen och personalen är gott. Mest av allt är jag glad att även Olle ’är sig lik’. I mitt arbete har jag ibland sett exempel på att framgång kan förändra människor och inte alltid till det bättre.

Vad gäller?
Nu har jag tagit första steget till att bli travhästägare igen och kan nu börja lära mig vad det innebär praktiskt. Här får jag massor med hjälp av min kollega Anders Andersson. Anders kan berätta om ST:s roll och hantering av prispengar och träningsavgifter. Kvällslektyren är TRAVBOKEN av Pål Carlsson som lättfattligt beskriver vad man som travhästägare måste ta ställning till, helst innan man drar igång verksamheten. 

Jag skaffar mig också ett pc-baserat redovisningssystem för att själv sköta bokföringen i det aktiebolag jag har vilande. 

Det gäller att ha björnkoll!

2008

Att finna nya travaren kan ta tid …
Det kom att dröja mer än ett år innan jag verkligen blev hästägare igen. Olle funderade på en 1-åring och bestämde sig preliminärt för hingsten Vindaloo som var under inkörning hos Mats Broman. På hösten 2007 körde jag till Bromans gård några mil norr om Arvika där flera av stall Goops unghästar startat sin utbildning och uppträning. På Mats Broman förstod jag att Vindaloo hade en egen vilja och att detta redan satt sitt tydliga spår i en vägg på stallgången. Jag förstod också efterhand på Olle att Vindaloo inte levde upp till Olles förväntningar. Dessutom hade han rent fysiska problem som stoppade träningen.

… och istället bli flera
Så när jag på frampå vårkanten 2008 var i Göteborg på ett uppdrag för Bravida (ja, deras reklam på travbanor och kuskdresser kan ni knappast ha missat) passade jag på att träffa Olle en tävlingskväll på Åby. Olle hade då givit upp hoppet om en vändning till det bättre för Vindaloo och lovade att återkomma med ett annat förslag. Någon vecka senare ringde Olle och föreslog att jag skulle gå in i ett konsortium av fem hästar, fyra 2-åringar och en 3-åring. Konsortiet var under bildande. Olle och svåger Håkan Arvidsson kunde avstå en bit av sina andelar för att ge mig plats. Olle gav mig namnen på hästarna och föräldrarnas cv så jag slog på pc:n på hotellet i Trollhättan (jodå, Bravida har kontor där också) och försökte värdera Olles förslag i teorin. Jag tyckte deras bakgrund verkade bra och gav Olle ett preliminärt ’ja’ dagen efter. Olle föreslog att jag skulle besöka Bromans igen eftersom tre av hästarna var där för uppträning.

Under vintern hade jag samtidigt genom Anders Andersson fått kontakt med Jonas Moberg som komponerat ett konsortium med fem 1-åringar. Nu var jag därför tvungen att ge Jonas beskedet om Goop-konsortiet men lovade att hålla kontakten även om ’budgeten för 2008 var slut’.

Okulärbesiktning
Tror att det var 1 juni 2008 som jag fick bekanta mig med de tre 2-åringarna som stod hos Bromans. I stallet stod en hingst med klar auktoritet som han visade genom att vända huvudet åt än det ena hållet och än det andra, när skötaren skulle sätta på huvudlaget. Efter några minuter hade han visat vem som bestämde och tog tag i bettet. I stallet stod också ett välväxt sto som var lugn och hjälpsam på alla sätt. Intill stod ett mindre mörkbrunt sto med vaken blick.

De tre skulle gå ett heat tillsammans på Bromans slinga och jag ställde mig så att jag kunde se avslutningen. Först i mål var hingsten med grov framaktion och armbågsskydd och strax efter vid sidan det snälla stoet. Bakom de två pinnande det lilla stoet på med huvudet lågt och ett bestämt tag i bettet. Hästarna hette Hubbub, Eyeshadow och Pebbly. 3-åriga Frenchwoman stod på Lökene och 2-årige Piercing kördes in av Peter Cederin. Mitt intryck av de tre jag fått se för vagn var ärligt talat lite blandat. Den som mest såg ut som en travare i mina ögon var Eyeshadow: fint trav, pigg och stabil. Armbågsskydden trodde jag var ’avskaffade’ sedan 60-talet då de inte var särskilt ovanliga men på sikt kanske även Hubbub kunde balanseras så att armbågsskydden kunde stanna i selkammaren. Och lilla Pebbly, var hon inte i minsta laget?

Nåväl, konsortiet verkade sammantaget intressant och jag slog till.

Ett konsortium har flera ägare men bara en representant …
Olle hade också berättat om de andra (5) ’icke-professionella’ delägarna och alla hade erfarenhet som travhästägare sedan tidigare. De bodde i Årjäng (2), Karlstad, Leksand och Vejbystrand så det skulle dröja innan jag fick tillfälle att träffa de andra. Däremot fick jag träffa Olles fru Annika som förklarade hur ST:s faktureringstjänst fungerade för Stall Goop. Efter att ha funderat mer hur jag skulle satta mig in hur det är administrativt att vara travhästägare föreslog jag att jag kunde sköta konsortiets ekonomi i mitt bolag (eftersom fakturering är min bästa gren). Och de andra i konsortiet tyckte att det var en lysande idé trots att bara Olle och Håkan Arvidsson hade träffat mig. Jag hade presenterat mig i ett kort mejl till de andra men blev vald som konsortiets representant med mejlledes acklamation!

… och ett namn 
Strax efter meljväxlingen med de andra ägarna hade jag beställt en elektriker som skulle återkomma för att boka tiden. Då ringde mobilen och uppringaren presenterade sig med namnet och något ’Elmontage’. Jag kopplade direkt till den hjälp jag behövde hemma och började speca jobbet. ’Det blir nog dyrt med tanke på restiden från Årjäng’ blev svaret och sedan lade han till att det gäller konsortiet. Efter att ha skrattat färdigt kunde vi gå över till ämnet. Konsortiet behövde ett namn i ST:s ägarregister och han (Mikael) och kompanjonen Peter hade ett förslag: ’Stall K2’. Jag uppfattade namnet som ett uttryck för konsortiets ödmjukhet inför uppgiften som låg framför oss. Kaxigare hade naturligtvis varit Stall Mount Everest ’men så’na är inte vi!’. Och även detta förslag klubbades på mejlen.

2009

Det närmar sig första start
Inför julen 2008 som jag skulle fira hos min norska särbo Laila utanför Oslo passade jag på att höra när de längst komna travarna i konsortiet skulle gå jobb. Det blev fredagen före jul. Vädret dagen och natten innan hade det vräkt ner snö som höll på att smälta när jag kom till Lökene. All träning på banan var inställd men för att jag inte skulle behöva nöja mig med att fjäska med morötter ordnade Olle att de tre stona fick gå två ’intervall’ i allén från vägen till anläggningen. Olle berättade också att Eyeshadow och Pebbly borde kunna kvala om ett par månader och starta i mars. På min fråga hur hög Pebbly var mätte Olle henne. Tror att det var 154 över manken och 158 bak.

Kvallopp för Eyeshadow och Pebbly
I februari 2009 fick jag besked att Eyeshadow och Pebbly anmälts till kval söndagen 22 februari på Färjestad.

Framme på Färjestad fick jag för första gången träffa delägarna från Årjäng – Mikael och Peter – och Karlstad – Anders. Skötarna Lena och Martina hade jag hälsat på tidigare. Hästarna var värmda och stod påselade i gäststallet. Pebbly verkade ha krympt sedan jag såg henne senast och detta accentuerades av de alltför stora öronkapporna som fick mig att tänka på en åsna. Olle körde Eyeshadow och Pebbly styrdes av Michael Larsson (’Håson’). Björn var också där. Även honom träffade jag för första gången.

Båda travarna skötte sig och kvalade in. Eyeshadow verkade ligga på för mycket men det var en synvilla berättade Olle efteråt, tömmarna hade inte kortats tillräckligt och ’gubben’ fick ta hjälp av överkroppen. Pebbly sprang i ryggar hela vägen tills 100 kvar när ’Håson’ styrde ut och Pebbly fick bestämma själv. Då gick det fort och hon passerade många sista 50 och gick dubbelt så fort som resten över linjen.

Olle fick bekräftelsen att de två var startklara. Eyeshadow skulle debutera på Bjerke 4 mars.

Vid det här laget har jag fyllt 65 och avslutat min heltidsanställning. I viss mån styr jag min tid själv kan man säga. Därför styr jag mot Oslo för att vara på plats vid Eyeshadows debut. Den här dagen har det regnat - och regnar fortfarande - ihållande i Oslo. Laila avstår märkligt nog detta smått historiska ögonblick när Stall K2:s första start ska ske och stannar hemma. Men Mikael och Peter är där.

Första starten på 38 år för mig
Starten går och Eyeshadow travar iväg rätt snabbt. När Olle kör mot spets får han överta utan motstånd (Olle är en auktoritet i Norge). Men 800 kvar börjar Olle ruska i tömmarna, något körspö att visa har han ju inte att tillgå i Norge. Mitt på bortre långsidan har det bildats en mindre insjö på innerspåret och Olle ruskar intensivt för att få Eyeshadow att vada över floden. Och han lyckas behålla ledningen genom sista kurvan. Inne på upploppet är Eyeshadow den starkaste. Jag kommer fortfarande ihåg banreferentens ’Og her kommer hedersmannen Olle Goop mot sin 6455:e sejer med Eyeshadow!’.

’Historien upprepar sig’ har vi hört och för min del som hästägare gjorde den det. Detta är andra raka segern för mig med Olle som kusk, senast 1971 med Brain Storm på Färjestad och nu 2009 med Eyeshadow. Visserligen långt mellan starterna men ändå!

Debut för Pebbly
I stallet efteråt berättar Olle att Pebbly med Björn är anmäld till Axevalla 10 mars.

Så några dagar senare körde jag från Oslo mot Skara. När jag kom till stallet fick jag veta att även Vejbystrands medlem var på plats liksom Årjängs och Karlstads representanter.

Nu kan det vara dags att avslöja ett drag i mitt psyke. När det närmade sig start drog jag mig undan från de andra och gled in i anonymiteten på den låga läktaren mitt på upploppet. När viktiga lopp körs vill jag helst vara för mig själv.

Björn tog det lugnt från start och fick en placering först i andraspår långt bak i fältet. Efter ett halvvarv började Björn avancera i tredjespår och kom rätt snabbt fram först i andraspår snett bakom ledaren Åke Svanstedt med Victor Palema. 700 kvar tryckte Björn på gasen och fick spets innan kurvan framför näsan på en uppenbarligen överraskad Svanstedt. Genom sista kurvan drog Björn ner på tempot och Svanstedt fick rygg. 300 kvar styrde Svanstedt ut. Bredvid mig hörde jag röster från Svanstedt fan club: ’Nu kommer Åke!’

Men det gjorde han inte utan Björn bad Pebbly om lite mer och segern blev lätt. Det var tempoväxlingen på sista bortre som gjorde att jag begrep att ’lilla Pebbly’ verkligen inte ’var i minsta laget’. Också intervjuaren vid prisutdelningen uttryckte ’att det var årgångsloppsvarning’. Detta var Victor Palemas debut och en otacksam start på karriären.

Bilturen hem till Stockholm i marsmörkret tog 5 timmar men det var inget problem, inte ens snögloppet och svinhalkan mellan Laxå och Örebro när trafiken kröp fram i 70, bekom mig. Min hjärna vevade loppet gång på gång med ljudslingan ’Nu kommer Åke!’.

Visst är trav enkelt ibland!

Pebbly och Eyshadow på Solvalla
Ett par veckor senare startade Pebbly och Eyeshadow på Solvalla. Pebbly och Björn låg en bit bak i andraspår under första varvet tills mitt i Sundbybergssvängen när Pebbly fick ta fart och snabbt tog plats utanpå ledaren Pea Life med Per Lennartsson. Pea Life hade också snabbhet att hålla svara Pebbly och de två lämnade klungan. In i slutsvängen dånade de 3-åriga tjejerna och bara ökade ledningen. Men 150 kvar hade Pebbly kopplat greppet och vann lätt. Mikael, Peter och jag applåderade Björn nere vid staketet.
Detta var Pea Lifes debut och en otacksam start på karriären. 

Eyeshadow blev trea i sitt lopp och hennes nästa start blev en månad senare på Åby med Olle bakom. Hon blev tvåa och Lena berättade att Olle var lite besviken direkt när han kom in i stallet men tyckte senare ’att hon var kanske inte så tokig ändå, vinnaren tog ju ändå sin tredje raka.’ Detta var Eyeshadows tredje start och kanske en tankeställare för en snäll 3-årig travare.

Jaha, vad hette vinnaren då? Jo, Viola Silas. Som skulle ta 15 raka segrar innan hon inte riktigt hann upp två som startade 20 före i ett lopp på Kalmartravet midsommardagen 2010 (spelad till 10 för 10).

Pebbly på Solvalla igen
Under tiden hade Björn varit i USA och kom inte med flyget tillbaka i tid för att köra Pebbly på Solvalla 8 april. Det var i Coccinelles lopp för 3-åriga ston med 100’ till vinnaren. Ersättare blev Ulf Ohlsson som tog ledningen och drog ner tempot till behaglig lunk på första bortre. Då kör Erik Adielsson fram med Spot Over utanpå Pebbly och får överta.

Här unnar jag mig lyxen att spekulera: Hade Erik försökt överta om Björn själv kört? Hade Ulf släppt utan att på telefon fått önskemålet att ge Pebbly ett snällt löp?

’Grötlunken’ övergår nu till ’ålning medelst hasning’ (militärt uttryck för er som missat lumpen). I sista sväng försöker Ulf finta Erik genom att diskret plocka upp Pebbly för att Erik skulle tro att hon inte kunde haka på längre. Men Erik sa i segerintervjun ’att han visste att den i ryggen var speedigare än min’. Inne på upploppet backade Ulf loss Pebbly och slängde tömmarna men det saknades ett huvud på linjen!

På väg till stallet hann jag ikapp Årjängsduon och sa ungefär ’nedrans förargligt att hon inte hann fram’. Peter stönade högt med armarna i skyn: Magin! Magin är borta!!!. Hon har blivit besegrad!

… och nu börjar maskineriet kärva
Sedan åkte jag på en veckas semester och kunde inte vara på plats när Pebbly startade på Örebro men fick ett sms från Mikael att hon blivit tvåa. På kvällen kunde jag hitta en internetuppkoppling och såg loppet i lopparkivet. Pebbly – klar favorit - behöll enkelt ledningen från innerspår bakom bilen och andrahandsfavoriten Jill Tilly (Örjan K) gled ner i rygg. Björn drog ner tempot till 19 första varvet. Utanpå Pebbly lade sig Digital Sharpness som ett stabilt hänglås och där låg hon genom sista kurvan. Jag hann tänka ’Hur i hela friden kan Pebbly bara bli tvåa??’. Vid ingången till upploppet rycker Sharpness kusk i något med högra handen och hon fortsätter ut i tangentens riktning och släpper frivilligt ut ’Gubben i lådan’. I resultatprotokollet står Segermarginal: nos och Bestraffningar: XX avstängning 090503-090516, för att ha stört medtävlare.

Jag tycker att bestraffningen borde formulerats ’för att ha hjälpt medtävlare och stört hästägare’ och böter 36.000 (skillnaden mellan första- och andrapriset. Den natten drömde jag den återkommande mardrömmen om Skandinaviskt 5-årsderby 1969. Men detta var en ny variant: I drömmen kördes Sharpness av Hans Svensson. Vid ingången till upploppet sträcker han vänligt leende ut högerhanden och drar i högertömmen med ett ännu bredare leende! (Nej, nu ljuger jag men det är ett dramaturgiskt grepp som författare och mytomaner kan tillåta sig.)

Visst är trav orättvist ibland!

Men nej, jag menar inte att kritisera någon av det ’utpekade’ kuskarna. Och naturligtvis kan man inte ha en bötesskala som grundar sig på en subjektiv uppfattning av den ekonomiska konsekvensen av misstaget eller förseelsen. 

Guldstoet
Nästa motgång var att Pebbly skadade sig i hagen och fick strykas i ett lopp på Eskilstuna i mitten av maj. Sedan var det dags för Guldstoet på Axevalla 7 juni. Vann gjorde Viola Silas och Pebbly var knappt slagen om andraplatsen. Den ’knappa’ ekonomiska förlusten blev 87.500, dvs skillnaden mellan andra och tredje pris.

K2 i E3
Och redan veckan efter var det dags för långa E3-kvalen på Romme. Pebbly pinnade iväg till ledningen och Björn kunde strypa tempot som han önskade. In på upploppet tänkte jag lämna läktaren och gå ner till prisutdelningen när Pebbly inte orkade så mycket mer och blev knappt slagen tvåa med ett huvud. Men klar för final.

I ett senare kval samma kväll startade Eyeshadow och första 1500 liknade helt Pebblys kvalheat. Spets, uppullning och … så galopperade hon utan förvarning in på innerplan mitt på bortre långsidan!

I bilen hem i sommarnatten snurrade det frågetecken i mitt huvud: varför orkade Pebbly inte mer och vad tog det åt travsäkra Eyeshadow som hoppade till synes utan orsak?

11 dagar senare var det E3-finaler på Gävle. Från 6-spår kunde Pebbly inte nå spets utan kom ner i andraspår långt fram. På sista bortre styrde Björn ut och Pebbly svarade raskt i 200 meter men låg fortfarande i tredjespår vid ingången till sista sväng och orkade snart inte mer. Björn lät henne lunka i mål 50 meter efter vinnaren.

Ett moloket ägargäng gick till stallet och såg under tystnad Martina duscha Pebbly. Strax efter kommer en främmande men ändå bekant person in i stallet och frågar försiktigt efter en stund om vi var Pebblys ägare. Den som frågade var Åbys utsända Kajsa Gustafsson som nog hade hoppats på att filma ett glatt gäng. Någon av oss bekräftade med en nick att det var vi.

I bilen hem den sena eftermiddagen försökte jag få ihop pusselbitarna till någon sorts vettig förklaring eller slutsats. Så här efteråt kommer jag inte ihåg om jag kom fram till något förnuftigt. Antagligen inte.

Tävlingsuppehåll för Pebbly
Pebbly och Eyeshadow blev båda sjukskrivna. De var sjuka men av vad? Veterinären hade svårt att ställa diagnos.

I början av augusti kunde Pebbly börja träna igen.

Seg noll-åtta kommer äntligen till skott …
Nu hade också mitt beslut att gå in Jonas Mobergs unghästkonsortium mognat. Det tog bra mycket mer än ett år för den trögtänkte noll-åttan att bestämma sig. Förutom att franske Ganymede var pappa till tre av de fem, trodde jag – måhända blåögt - att investeringen i K2-konsortiet skulle tillåta fler satsningar. En av Ganymede-juniorerna hette Mon Petit Cheval, en annan Monte Major. Cheval är ’still going’.

I september anmäldes Pebbly till Breeders´ Crown-försök på Färjestad. Från bakspår bakom bilen hade Björn inte något val än att anpassa sig till motståndarna framför. Men vid utgången av första sväng kör han till rejält i tredjespår och kommer ner i andraspår utanpå ledaren mitt på första långsidan och fortsätter tills det blivit en lucka bakom ledaren att slinka ner på innerspåret. Och där blev Pebbly kvar in i mål till fjärdeplatsen med ’allt kvar’ och inkvalad till BC-försök. Pebbly var tillbaka! Nästa station Oaks-kval!

Oaks
Kriteriet och Oaks körs traditionellt första söndagen i oktober på Solvalla. Kvalificeringsloppen körs onsdagen en och en halv vecka innan.

Visst hade Pebbly varit sig lik på Färjestad från de första starterna i våras funderade jag men …

… hur bra var egentligen motståndet?

… hade hon lika mycket kvar som det såg ut?

… skulle det komma en reaktion med tanke på att hon bara gått två snabbjobb efter sjukdomen?

… kom Oakskvalet 9 dagar efter come-backen alltför tätt inpå?

… skulle seedningen vara till hennes nackdel i lottningen? 

När startlistan kom tror jag att jag studerade varenda start som motståndarna gjort i lopparkivet. Seedningen gjorde också att Pebbly tillhörde de gynnade. Enbart Jill Tilly hade högre startpoäng i det loppet men självklart en synnerligen kvalificerad konkurrent om de två platserna till finalen. Jill Tilly hade 7 segrar på sina 13 starter och bra mycket mer intjänat än Pebbly med 2 segrar på sina 8 starter. Men Pebbly läser inte travprogram och tidningar och skulle nog sova gott ändå. Och kanske var Jill sliten efter tredjeplatsen i korta E3 som kördes samma kväll som Pebblys come-back?

Javisst, man kan lätt hemfalla åt att måla fan på väggen inför nästa lopp.

På tävlingsdagen började oron sakta sprida sig i kroppen. Till sist tog jag en löptur för att få ner (!) pulsen. Tyckte att det hjälpte.
På tävlingarna gick allt så bra som det kunde. Efter att ha fått kubbas lite om spetsen med Peter Eriksson och Naughty But Nice fick Björn bestämma och kunde även eliminera den härdade Jill Tilly. Örjan gjorde ett försök att få överta ledningen på första varvet men Nej! Så Jill fick hålla tillgodo med ’dödens’ och kunde inte besegra Naugthy But Nice i suget bakom Pebbly om andra finalplatsen. 

Årgångstoppen Viola Silas hade ägarna själva eliminerat tidigt genom att missa att anmäla sitt intresse.

Spårlottningen samma kväll var nog det enda som inte lyckades helt den dagen. Björn avstod från ett spår ut på vingen och valde spår 9 med startsnabba 1 Simb Ruby och 2 Omega Neo som tänkbara ryggar.

Ja, så började nedräkningen igen med genomgång av checklistan ’måla fan på väggen’ med nya punkter

… spår 9, vad skulle det innebära?

… några dagar före söndagen: väderprognosen visar på ’risk för nederbörd’, får hon fäste?

På lördagen V75 på Valla. Vi ägare till hästarna i Kriteriet och Oaks bjöds på mat i Solvallas paradvåning. Smet iväg till stallbacken och träffade Olle där som skulle köra på Bjerke på söndagen i norska kriteriet. När jag bekände min nervositet ’tröstade’ mig Olle med ’att det är i de här loppen vi vill vara med’. Ack ja, som om jag inte kände det!

Och på söndagsmorgonen en löptur: det funkade ju i uttagningen så det är säkrast att inte ändra ett vinnande koncept!
Var ute på Valla i god tid före tävlingarna. Gick direkt till stallet och kollade att resa, mat och dryck och inkvartering gått enligt plan. Banan hade fått en del fukt från himlen men var fortfarande fast. Spanade mot himlen och sände ett försynt klarläggande uppåt att blomsterarrangemangen på innerplan kunde ta skada av mer vatten. Även idag serverades vi VIP-mat. Inget smakade. Lämnade emellanåt sällskapet med olika förevändningar, irrade omkring på publikplatserna och följde allt på intern-tv, strykningar, körsvensändringar, kuskintervjuer, tips. Pratade med Bosse och Anders. De såg irriterande avslappnade ut och pladdrade om V75-systemet som skulle komponeras. ’Idag är jag inte med på systemet med min kompis-hundring. Ta med Pebbly om ni garderar. Vi ses efter värmningarna.’ Och så irrade jag vidare och undvek bekanta som kunde tänkas vara sociala.

I värmningarna såg Pebbly ut som vanligt, vaken men reserverad. Martina värmde på innerplan först, sedan Björn på banan. Allt såg ut som det skulle. Vinnaroddset pendlade mellan 10 gånger och 15. Efter loppet före Oaks tittade jag in till mina K2-kollegor på VIP-hyllan och sade att jag skulle se loppet från E-läktaren och ’vi ses efter’.

Defilering, provstarter, pulsen stiger. Jag nickar till Anders och Bosse som står högt uppe på E-läktaren och går ner till tredje raden nerifrån på sektionen närmast mål.

En minut till start. Ödesmusiken läggs ut och referenten drar en floskel om ’en miljon och evig ära’.

Starten går och Björn tar rygg på Simb Ruby som släpper till Omega Neo. På första bortre går Håkan K  från kön med La Bellouet och stöter ut Bergh med Quiche. Bergh får överta ledningen men lämnar  kollegialt den tillbaka till Fredrik Persson/Omega Neo. ’Fjärde invändigt, hur ska Pebbly få fritt?’ 700 kvar börjar alla röra på sig, mest Dileva Käll, och det blir en lucka mellan täthästarna och klungan som verkar punktmarkera Pebbly. 500 kvar ligger Pebbly nia och fortfarande fast i rygg på Simb Ruby med Zilan Boko utanpå. ’Once in a lifetime: Hej då! Vi har i alla fall en pigg häst till nästa lopp.’

400 kvar orkar inte Zilan Boko längre utan Pebbly – smidig som en katt – är raskt i andraspår och flyttar sig utåt för mer luft och ljus. Håller på att få med sig Edda Dreamcatchers sulky men Björn parerar och hjulen går fria och nu är hela upploppet fritt! Referenten: ’Ute kopplar Dileva Käll greppet … Och längst ut kommer Pebbly!!!’

På E-läktaren står jag som förstenad till Anders och Bosse galopperar ner och skakar liv i mig. Mirakel kan ske! Inte att Pebbly vann men från att ha legat inlåst som nia halvvarvet kvar!

Utan filmklipp hade jag knappast kommit ihåg mycket av de närmaste 10 minuterna. Ser att jag i segerceremonin förgäves ringer Laila.

Ett moment som jag ändå alltid skulle minnas är att få åka landå, dragen av en fux bakom Pebbly följd av två vita hästar, framför E-läktaren och höra applåderna. Året är alltså 2009 och det har gått 50 år sedan jag gick upp på E-läktaren första gången 15 år gammal. Nu känner jag mig 65 år ung.

Pebbly selas av och leds av Martina till dopingkontrollen. Kvar i stallet står en journalist från Travronden som lyckades få med de väsentliga delarna av mitt travliv med några nyckelord noterade på ett litet block.

Lyckas också nå Laila som städat i sitt garage och lagt mobilen kvar i huset.

Så Stall K2 skingras efterhand för att åka hemåt till Leksand, Karlstad och Årjäng. Gissar att även lång bilresa kändes överkomligt den här dagen.

Jag körde den kvart det tar från Valla hem till Hässelby och började förbereda middagen fortfarande i halvchock efter Pebblys och Björns osannolika avslutning i Oaks.

Bland några som ringde var en annan travvän, Bo Lindeberg, som jag ska återkomma till senare. Bosse frågade vad vi gjorde nu och var vi firade. ’Står i köket med ett glas vin och ska just sätta på potatisen.’ ’Va??’. Tror att Bosse var lite besviken på vår brist på ’balunssinne’ men accepterade förklaringen: en chock för alla och långt hem för alla utom för mig.

Under våren hade jag satt ihop en liten mejlgrupp – Racing Lovers – där nästan alla knappt varit på trav men tyckte att det lät kul att se K2-hästarna på tv när de tävlade på V75. Någon hade sett Oaks och stjälpt ut kaffet på upploppet och tyckte att jag hade råd att betala kemtvätten på moster Lisas duk till 50-årskalaset, det var ju ändå mitt fel.

Vi firade segern i slutet av november på en restaurang i Karlstad men nu tar vi saker i ordningsföljd och återkommer till det.

Det flyter på för Pebbly
De närmaste veckorna efter Oaks gled jag fram i ett euforiskt dis där inget kunde störa mig, varken väder, köer eller upphandlingen av fibernät i samfälligheten där jag nu valts till styrelseordförande.

För Pebbly var nästa uppgift uttagningen till Breeders ’ Crown-finalen (’BC-semi’) på Solvalla 28 oktober där Björn gav henne en behaglig löpning fram till en odramatisk avslutning och seger. Referenten: ’Och här kommer Oaks-vinnaren Pebblyyy!!!’. Lät väldigt bra tyckte jag.

BC-finalen kördes en dryg vecka senare, den 7 november, på Sundbyholm. Pebbly hade spår 1 och tog spets. Efter dryga halvvarvet avancerade Viola Silas och Björn överlät täten. På sista bortre tryckte La Bellouet upp tempot utanför Viola och 300 kvar hade Björn gott om utrymme att styra ut i rygg på La Bellouet och hade fritt in på upploppet. Pebbly tog på Viola men hann aldrig bli något segerhot. 

Men andrapris och 350.000 är inte fy skam. På halvannan månad hade Pebbly tjänat 1.550.000 och fått personlig revansch på alla sina kullkonkurrenter utom Viola Silas. Nu skulle hon få välförtjänt avkoppling från tävling och ladda batterierna till nästa säsong.

Samtal med Fredrik Persson och Pebbly
Finalen för 3-åriga ston kördes som första final av de fyra. Det var naturligtvis ytterligare tre sevärda finaler som jag stannade kvar att se på. Nästa final såg jag från stallkurvan där jag lutade mig behagligt mot staketet. I ögonvrån ser jag en kusk komma och ställa sig ett par meter bort: Violas tränare och delägare Fredrik Persson. Eftersom han inte hade sällskap gick jag fram och gratulerade till segern. Jag förklarade att jag var delägare i Pebbly och försäkrade ’att jag inte alls var bitter’. Kommer inte exakt ihåg ordalydelsen men Persson såg ut att tro mig. Så vi pratade någon minut och skildes som mycket goda vänner.

Senare i november träffar jag Pebbly på Lökene och pratar igenom de senaste månaderna med henne. Hon har noterat att hon numera fått privat toalett efter loppen och undrar vad det betyder? En annan form av hedersbetygelse? Först tänker jag reda ut orsaken ordentligt men nöjer mig med att svara att det självklart är ett bevis på travets uppskattning och hoppas att hon är nöjd. Vore trist att förklara mänsklighetens inneboende misstänksamhet mot en 3-årig travtjej med ’spring i benen’.

K2:s bokslut 2009
Fredagen 27 november firade Stall K2 Pebblys Oaksseger på en restaurant mitt i Karlstad. Förutom vi delägare - Olle, Annika, Håkan, Anders, Staffan, Peter, Mikael och jag – var stallpersonalen representerade av Michael Larsson, Martina och Paula (Pettersson, Piercings skötare). Vi bjöd även Rune, Lena och han som skötte Frenchwoman men de kunde inte komma. Björn som hade tävlingar att tänka på dök upp till kaffet.

Jag hade egentligen tänkt att Stall K2 skulle ta tillfället i akt att hålla ’årsstämma’ när vi var samlade nästan alla. Men stämningen inbjöd inte direkt till tråkigheter som ’val av mötesordförande’ mm så jag avstod att föreslå något seriöst. För de närmaste månaderna planerades inget tävlande.

Själv hade min uppfattning om K2-hästarnas utvecklingsmöjligheter formats under hösten. 

Pebbly behövde ingen fundering: världsklass!

Hubbub: nja, definitivt stark och med tävlingsvilja men skulle han förflytta sig ’enklare’ i framtiden?

Piercing: svårt att avgöra med de få starter han gjort men inga tydliga tecken på stjärnglans.

Eyeshadow: definitivt svårt att avgöra med tanke på hennes halsbesvär och osäkerhet hur halsoperationen lyckats.

Frenchwoman: väldigt fransk i gången, stark men tveksam potential.

Unghästkonsortiet hos Jonas Moberg
 Konsortiet ägde fem 2-åringar,

• Monte Major (valack)
• Mon Petit Cheval (hingst)
• Normandie Boy (valack)
• Global Mon Chichi (sto)
• She’s Filly (sto).

Den som jag nog hade minst förhoppningar var då She’s Filly. Och den 14 september debuterade hon med ett fjärdepris på Färjestad. Måste erkänna att Fillys insats försvann i skuggan av Pebblys come-back och betrodde Piercings debut. För mig personligen hade det aldrig inträffat att tre av ’mina’ hästar startat samma tävlingsdag.

Men någon egentlig uppfattning om hästarnas framtid och vilka förhoppningar man kunde ha, hade jag inte i då. Olle hade präntat in i mig ’att stoet är den viktiga’. Cheval och Chichi var första avkommorna till sina resp. mödrar, Major och Normandie de andra avkommorna till sina mammor. Fillys mamma hade då lämnat fem avkommor som alla startat men ingen stjärna. Min egen kunskap om blodslinjer var som jag sagt ’värdelöst vetande’. Chichis mamma Global Express var riktigt duktig men talang går inte alltid igen i avkomman.

Så i det här läget fick jag hoppas att Jonas hade valt väl när han tog hand om Ganymede-hingstarna när de var halvåret gamla och att Global Express hade vidarebefordrat sina egenskaper till Chichi och uppfostrat henne väl.

Ägarna i konsortiet var, förutom Jonas själv, en Janne från Arvika som även hade häst hos Stall Goop, en Anders från Karlstad och min (numera tidigare) kollega Anders Andersson och hans pappa. Tror att Fillys debut var första tillfället jag träffade alla.

Men som väl alla förstår överskuggade Pebblys framgångar det mesta i november 2009.

2010

Vintern och våren 2010 för Stall K2 och Empiris
Vintern 2010 var träningsperiod, både för Stall K2:s hästar och Jonas´ 3-åringar. Mina tankar om matchningen snurrade inte överraskande runt Pebbly. Hennes huvuduppgifter var (Sto-)Derbyt och Breeders´ Crown. I planen låg också Drottningens Pokal och Sprintermästaren.

Lexidor
Den vintern gick jag oftare på Solvalla på onsdagstävlingarna än de senaste åren, ofta tillsammans med Anders och Bosse och en ny bekantskap, kollega till Anders, som heter Jerry. Vi avnjöt tillsammans goda måltider med champagne som avslutades med kaffe, avec och en Havanna. Nej, nu skenade fantasin iväg igen, man fick ju inte röka och så körde jag bil. Det var nog dagens plus en lättöl och en kaffe med glass.

Vid ett sådant tillfälle presenterade Bosse (Lexmark) förslaget att återuppliva Stall Limace med en av de egna uppfödningarna, 1-åringen Lexidor, första föl till Coindora med Juliano Star som pappa. Styrkt/bedövad av framgångens livselexir var jag med på tåget direkt, enligt Bosse iförd mina guldbyxor som viss garanti för framgång (!?). ’… when will they ever learn …’ . (Vill man höra hela sången där refrängen finns, så var så god. Obs för yngre läsare: kraftig nostalgivarning! Och att sången har en allvarligare mening än (faktiskt) travet.)

Tillsammans med Anders, Bosse, Jerry, Jerrys svärfar bildade jag ett konsortium som övertog ägandet av Lexidor. Stall Limace kunde vi av administrativa skäl inte utvidga att omfatta Jerry med svärfar utan gick på Jerrys namnförslag Empiris. ’Jaha, vad betyder det?’ frågade vi som aldrig läst latin. ’ARBETE VIA KUNSKAP såklart’ svarade Jerry.

Då var Lexidor 10 månader gammal och sprang bara i hagen. Efter sommaren skulle han flyttas till Visby-tränaren Henrik Hoffman för att utbildas.

Pebblys fortsätta öden och äventyr
Förväntningarna på Pebbly upptog mina tankar under vintern liksom farhågorna att Eyeshadows halsoperation inte skulle få den effekt vi hoppades.

Först på banan var Pebbly på Örebro i mitten av april i ett uttagningslopp till Breeders´Crown-semifinalerna i oktober. I Örebro bodde numera en travkompis och tidigare kollega, Åke Andersson. Vi kom överens att passa på tillfället att ses innan och under tävlingarna. Åke och hans sambo Lena hade ordnat en sen lunch för att passa min detaljerade tidplan inför viktiga lopp. Åke och jag hade inte setts på rätt många år, kanske 10 – 15. Åke var sig lik, sa vad han tyckte: ’Ä de du? Har inte sett dej utan hår!’. Inget onödigt smicker här inte. 

Innan jag drog iväg till banan tackade jag för lunchen och lovade Lena segerbuketten när Pebbly gjort sitt. Vi kom överens var på läktaren vi skulle ses innan start.

Kusk idag var pappa Olle, Björn var avstängd för någon förseelse, säkert ett justitiemord. Från spår 9 bakom bilen körde Olle ett snällt lopp och hade en hel del att ta igen in på Örebros korta upplopp. Pebbly blev femma klart bakom Jullan och Dileva Käll men nära trean Omega Neo. De fem första var kvalificerade för semi. 

Efter loppet berättade jag för Olle om mitt – måhända överilade - löfte om segerbuketten, och ville lasta över lite av skulden på honom. ’I så fall ska du nog gardera dig med en bukett från närmaste bensinmack. Trav är trav!’.

I bilen på vägen hem ringde jag Bosse Lindeberg för att prata av mig med någon med en objektiv syn på Pebbly. Terapeuten Lindeberg fick stå med mig till Västerås.

Travvännen Bosse Lindeberg
Min faster Tora som inte är med oss längre, är den som kan sägas vara ansvarig för att jag blev bekant med Bosse.

Faster Tora, född 1913 i Tomelilla, arbetade hela sitt vuxna liv på apotek och huvudsakligen i Borås. Tora och jag gjorde i början på det här milleniet några bilsemestrar till Skåne och Småland och hon berättade då en del om släkten på pappas sida och andra minnen från förra millenniet. På resan 2002 körde vi från Österlen upp till Nybro för att se Pukebergs Glasbruk (som faktiskt grundades av min farfars farfar C W Nyström). Därifrån gick hemresan till Borås genom Växjö där en tidigare arbetskamrat – Göta - bodde och som vi skulle passa på att titta in till. I villan i centrala Växjö gick jag runt och fick se en liten målbild med en skimmel som vann klart så jag frågade Göta om bakgrunden till att den satt inramad hos henne. Förklaringen var att familjen hade ägt skimmeln Silver Tom och jag kunde få veta mer senare eftersom vi skulle träffa sonen med familj på eftermiddagen. Sonen hade ett speditionsföretag i Växjö och bodde med sin familj lite utanför Växjö. När vi träffades då blev det inte så mycket utrymme för att prata trav. Dessutom var jag inte hästägare då och hade egentligen inga planer på kort sikt att bli det. Mitt företag hade nyligen överlevt millennieskiftet med god marginal men nu gällde det att konsolidera verksamheten på den halvdöda it-marknaden. Mitt bidrag var ett välbetalt uppdrag i Stuttgart som varade i nästan 2 år.

Året därpå fyllde faster Tora 90 år i november. Till firandet hemma i Borås kom Bosse med familj och berättade om massor med händelser i travet. Sedan gick det några år innan vi fick kontakt igen, tyvärr var orsaken begravningen av faster Tora i familjegraven vid Vitaby kyrka på Österlen. Nu var vi framme vid 2008 när jag stod i begrepp att verkligen bli hästägare igen. Bosse var en av de som jag frågade om råd när jag skulle bli representant för Stall K2. Även om vi inte haft tillfälle att träffas så ofta har vi haft och har kontakt frekvent.

En lite märklig händelse inträffade 2009 när jag skulle till Oslo för att se Eyeshadows debut. Jag kom iväg senare än planerat från Stockholm och när det blev mörkt och snöblandat regn övernattade jag på hotell i Arvika. På rummet slår jag på tv:n och blir påmind att hästen Grenache, som Bosse hade del i, skulle starta på Jägersro. Just det loppet hade just körts och vad visas i rutan om inte Bosse på väg till vinnarcirkeln! ’Måste var ett omen’ tänkte jag. ’Eyeshadow måste vara stenklar imorgon!’

Pebbly mot Drottningens Pokal
Nästa uppgift för Pebbly var att 29 april kvalificera sig till finalen av Drottningens Pokal på Åby. En nyhet för Pebbly var Open Stretch (Introducerat i Sverige 1969 av Stall Hans till Skandinaviska 5-årsderbyt. Detta är tydligen ett djupt sår i min själ.) I värmningen lät Björn Pebbly öva på att passera den vita linjen till de två ’snikspåren’ och passera värmningskompisen invändigt. En klok häst är också en vaken och försiktig häst, något som Pebbly visade när hon skulle passera en vattenpöl på innerspåret när hon lämnade innerplanen från prisutdelningen vid Oakssegern. Hon visste inte hur djupt vattnet var och tog ett litet hopp över havsdjupet.

Från spår 2 tog Pebbly ledningen innan Björn släppte till Omega Neo/Fredrik Persson. Omega Neo drog i moderat tempo med Pebbly i rygg. In på upploppet gjorde Pebbly som Björn nyss lärt henne: korsade den vita heldragna linjen och trotsade omkörningsförbudet (som gäller på bilväg) till en lätt halvlängds vinst.
 

Vid spårlottningen fick Pebbly spår 3 i finalen om två veckor.

Drottning Silvias Pokal
Sedan var det dags för finalen av Drottningens Pokal. Som ni vet betedde jag mig som alltid inför viktiga lopp och lämnade jag mina K2-kompanjoner och uppsökte den plats där jag sett Pebbly vinna sitt kval två veckor tidigare. Det var på den lilla numera rivna gamla läktaren i höjd med mållinjen. På läktaren var det gott om plats men just ’min’ plats var upptagen av en pappa med dotter i 10-årsåldern. När jag slog mig ner intill de två, kände jag att en förklaring var på sin plats. När pappan hörde mitt uttryck för tron på ödet (skrock) som ändå behöver viss mänsklig assistans för att profetian ska uppfyllas, nickade han förstående. De var också hästägare.

Starten gick och innerspårets Simb Ruby/Örjan K höll ledningen. Björn lät Pebbly dyka ner i rygg. Simb Ruby fick en tryckare i första sväng av Moonlight Kronos som galopperade på väg till spets. Sedan gjorde Omega Neo/Jorma Kontio ett försök att överta spets. När Viola Silas som fått en resa i andraspår i draget, kom farande 600 kvar, var Ruby trött. Viola fick en stor ledning och när tandemparet Simb Ruby och Omega Neo stängde spår 1 och 2, var Pebblys chanser borta. Hon kom in på upploppet som femma och lyckades inte förbättra placeringen, tvärtom blev hon sexa.

Jag kunde inte riktigt avgöra placeringen i mål men den 10-åriga dottern sa direkt ’sexa!’. Så när jag reste mig och tackade för sällskapet och stödet sa pappan att han alltid hade sin silverfärgade varma dunjacka på sig vid viktiga lopp. Nästa viktiga lopp var Sprintermästartravet på Halmstad i juli, ’Det är bara att bita ihop i dunjackan när termometern närmar sig 30 i skuggan’.

Trots ett sjättepris på 48.500 var jag lite fundersam i bilen hem till Stockholm. Tyckte inte att Pebbly varit som bäst.

Sommaren med Pebbly
Nästa mål efter Drottningens var Sprintermästaren på Halmstad med uttagningar i slutet av juni hade jag tänkt. Och eftersom Pebbly kanske behövde återhämtning efter tre lopp på en månad verkade det klokt. Med en prissumma som bara lämnade gulddivisionen och stoeliten som möjliga eller högsta klassen i vardagstravet, var det svårt att hitta något annat lämpligt lopp innan Halmstad.

Därför blev jag lite förvånad när Pebbly dök upp i startlistorna redan drygt två veckor senare, i 4-åringseliten för ston på Elitloppsöndagen.

Då kanske någon undrar hur det kunde komma sig att Stall K2:s representant inte har koll på stallets stjärnas matchning och hade bättre kontakt med tränaren Olle. Och det är bara att erkänna att jag naturligtvis borde följt upp hur Pebbly mådde veckan efter finalen i Drottningens. Det hade bara varit att ringa Olle eller Martina. Miss av mig!

Nåja, en analys av startlistan gjorde att jag insåg att en Pebbly i form kunde ha chans att bli tvåa bakom den franska stjärnan Save The Quick med den franska stjärnan Jean-Michel Bazire.

Elitloppssöndagen
För er som inte varit på plats en Elitloppssöndag finns några saker som skiljer från ett lunchtrav på Årjäng. Om man ska slippa gå ett par kilometer till stallingången bör man parkera på grusplanen utanför senast kl. 10. Mikael från Årjäng, denna dag utan Peter som i sin 40-årskris (Mikaels ord, inte mina!), valt att cykla ett 3-dagars Vänern runt den här helgen. Jag hämtade Mikael på parkeringen vid Barkarby station kvart i 10. Då kan ni räkna ut när Mikael åkte hemifrån (Årjäng). 

Så då var vi på plats 7 timmar före start. För att komma in på stallbacken den dagen dög inte det vanliga hästägarkortet utan det krävdes ’special, special for you’. Väl inne stötte jag på en kollega (från Agresso, 500 anställda i Sverige) och sa ’Jaha, visste inte att du hade koppling till travet?’. ’Nej, det har jag inte’ svarade hon. ’Kören jag är med i ska sjunga Du gamla du fria för publiken.’ Så en del ’löshästar’ släpptes in ändå.

Ouvertyren till ’Sköna Pebbly’
Det var en varm dag och inte ett moln för solen att vila bakom. Sittplatser är det ont om den här dagen men Mikael och jag höll oss på marken mellan loppen och trängde oss upp på E-läktaren till loppen.

Prince de Monfort segrade i Montéeliten på 10,5a medan tvåan Sun Power C.G. anlände på 13,3a. Ruggig insats.

Hallsta Lotus imponerade i Elitkampen med en segervilja som skulle flagna de kommande åren. Men den här dagen var det inget fel på den.

Bazire skaffade sig självförtroende med Ilaria Jet i första försöket före Triton Sund (Örjan), Nu Pagadi och Quarcio du Chène.

Andra försöket vann Torvald Palema knappt före Brioni. Trea blev Iceland och fyra Beanie M.M.

Och den minnesvärda finalen som föregicks av Tarzans scanning av stallbacken efter sysslolösa kuskar där han till slut hittade Johnny Takter (som hann boka om Malmö-tåget). Örjan hade tackat nej till förmån för Triton Sund och inledde finalen med en rejäl startgunga medan Johnny styrde till spets från femte. Första 500 på 11,2 (!), 1000 efter 12,1 (gäsp). Efter den joggningen avslutade Iceland sista 500 på 08,7 och vann lätt med 2 längder.

’Se Sundbyberg och sedan dö!’ 
Sedan var det dags för 4-åringseliten för ston. Faktum är att jag var ovanligt lugn när bilen började rulla. Har man en startsnabb häst och aspirerar på andrapriset behöver man inte hetsa upp sig. Tyckte t.o.m. det var ok att låta Mikael stå bredvid på E-läktaren under loppet.

Björn lät Pebbly dra iväg från fjärde som susade till spets. Björn sänkte tempot till förrädiska 14,2 första 500. ’Je suis maitre’ (fritt översatt: ’jag har björnkoll’) tänkte Bazire och började fundera över kvällens meny och passande vin medan han lät urstarka Save the Quick ställa in sig i kön snett bakom Pebbly. En avkopplande sight-seeingtur i drömläget näst längst fram i andraspår. Vid utgången av Sundbybergssvängen passade Björn på att visa Jean-Michel var Duvbo låg. ’Se Sundbyberg och sedan dö!’ tänkte Björn och lättade på tömmarna medan Jean-Michel beundrade Shell-macken i slutet på Järnvägsgatan. 

(Hur i hela friden kan jag påstå att jag vet vad Bazire tänkte, undrar ni? Jo, det fick jag reda på en kväll i början av mars i Nice 2015. ’Va, en barrunda med Jean-Michel!?’. Nej, jag var med på en weekend-resa till Grand Prix de Cote d’Azur och lokal reseledare var Save the Quicks tidigare skötare och dotter till tränaren Åke Kristoffersson, Cecilia Kristoffersson. Hon pratade med oss deltagare för att få veta mer om vars och ens koppling till travet. När jag nämnde Pebbly svarade hon ’Jo henne känner jag till mycket väl! Och Björn som fintade upp Bazire på läktaren!’ I stallet efteråt var det mördande blickar och mycket mutter.)

Pebbly inledde första 1000 på 15,1 och sista 500 – med Save the Quick i tredjespår genom kurvan - på 10,7 räckte till seger med en längd.
 

Fotnot
’Se Sundbyberg och sedan dö’ är ett stycke Neapel-inspirerad poesi som ni kan lyssna till här.

Segerns sötma
Trevligt att ta emot hederspriset, en blytung statyett i koppar föreställande ett bevingat fårhuvud , och promenera med den nonchalant i handen genom publikskarorna. Vid insläppet till stallbacken morsade jag på vakten med höjd fårskalle och ett vinnande leende. Då hörde jag någon som ropade ’Grattis!’ och vände mig om. Där vinkade Fredrik Persson, min gamle vän från Sundbyholm! Vilken dag!

Så det var att köra Mikael tillbaka till parkeringen vid Barkarby och sända med en pik till Peter som prioriterat Vänern runt.

Senare på kvällen, när potatisen kokade, kröp det fram ett gammalt Elitloppsminne från 1967. Carné Safari startade i ett 3-åringslopp som jag aldrig hann till Valla i tid för att se. Kanske inte så mycket att se på men det var ändå rejält med åskådare (som kanske skrämde Knubben till galopp). Anledningen till min försening var en stafettlöpning på Djurgården för min klubb IF Linnea som jag ’inte kunde tacka nej till’. (Ok Peter, jag hör vad du tänker.)

StoSprintern
Tre försök kördes måndagen 28 juni på Halmstad. Nu hade Pebbly vilat från tävling i 4 veckor. Hon lottades i spår 10 bakom bilen i sitt försök och slutade trea på samma tid som vinnaren Zilan Boko som ledde loppet igenom. I lottningen fick Pebbly spår 10 i finalen (också!).

Finalen kördes fredagen 9 juli. Zilan Boko ledde länge men kroknade. Den här gången fick hon inte vara i fred. Pebbly fick en skaplig resa men såg inte ut att orka i avslutningen. Hon var långt efter segraren Spirit Of The Day i mål liksom tvåan Lucilu Hanover och trean La Bellouet.

StoChampionatet
StoChampionatet på Axevalla är en av säsongens verkliga höjdpunkter. 4-åriga ston över lång distans, 2640 m. Även här är det uttagningslopp (fredagen 16 juli) före finalen, hela 6 stycken där ettan och tvåan gick till final. Pebbly fick ledningen utan att offra så mycket. Första 2000 gick hon på 16,2, inte alltför tufft, men när Jacky Glide och Eivira E. kom på upploppet hade hon inget svar.

Unghästkonsortiet samma dag
Den här dagen kom jag från Norge och blev upphämtad i Årjäng av Mikael som arrangerade en gruppresa till Axevalla. Även på Årjäng tävlades det i trav den dagen av bl.a. Mon Petit Cheval och Monte Major. 

Majoren hade debuterat i början av juni på Färjestad men hoppade vid utgången av sista sväng. I andra starten en vecka senare höll han sig på benen och slutade tvåa. Klart godkänd!

Cheval debuterade i slutet av juni på Årjäng med seger. Veckan efter blev han tvåa på Åmål.

Jag tror att Jonas var uppriktig när han sa att han förstod mitt val att åka till Axevalla. På plats i Årjäng fanns dock konsortiedelägaren Anders Andersson.

Förutom Mikael och Peter träffade jag en annan hästägare från Årjäng, Jörgen Karlsson, som var med på Global Limit och som startade i första uttagningsloppet. Så vi satte oss tillrätta i bilen mot Axevalla. Efter en stund ringde det i min mobil. Det blev tyst i bilen och de tre lyssnade på mig som lyssnade till Anders. ’Jaha. Kul. Vad blev oddset?’ … ’Vi hörs.’ ’Cheval vann till 8 gånger’ kunde jag meddela den andäktiga trion. En stund senare frågade jag om vi skulle stanna på vägen och fika eller så. Det var inte i planen men jag sa att det gör inget, jag har med ’niste’ (matsäck på norska). Och så plockade jag fram matsäcksburken i plåt ur ryggan. Peter vände sig om och konstaterade att ’Här sitter miljonären från Stureplan och käkar ur en plåtburk. Inte konstigt att han är miljonär.’ (Efter detta kallar mig Laila ’plåtburksmiljonären’ när jag visar tecken på överdriven sparsamhet.) Efter ännu en stund ringde en uppjagad Anders och ropade att ’Det är målfoto! … Nu kommer resultatet! … Han vann!!!’. Anders´ volym hördes i hela bilen. Så Majoren vann och ordnade en dubbel till konsortiet.
 

Hemresan från Axevalla blev av naturliga orsaker inte lika uppåt. Inte heller Global Limit hade lyckats ta sig till final. En som däremot lyckats var Estancia och Carl-Johan Jepson. Ägarna Thomas och Lena Eriksson hade jag träffat på Solvalla (i samband med middagarna som avslutades med en Havanna eller hur det nu var). De har stark Gotlandsanknytning och Bosse (Lexmark) kände de väl. Lyckades aldrig finna dem där på Axevalla. Och en dryg vecka senare slutade Estancia trea i finalen bakom Viola Silas och Dileva Käll trots att övermakten på pappret var stark.

Sensommaren 2010 
U3 (Unghästkonsortiet) i E3
En solig dag i slutet av juli tog Monte Major tog sin andra raka. Denna gång på Bjerke där jag var på plats. 

Likaså när han tog tredje raka på Eskilstuna 17 augusti i E3 bonus. Även det en solig sommardag som avbröts av en rejäl regnskur en timme före Majorens start. Banan hann bli något tung men det visade sig inte bekymra Majoren.
Prisutdelaren däremot fick lätt panik när hon i vit byxdress och högklackat skulle ge den lerige kusken en kram och ställa upp ute på den ’något tunga banan’ för fotografering. Eftersom prisutdelaren var en av min ungdoms favoriter (inte ’idoler’) – Eskilstunatösen Towa Carson – erbjöd jag mig att ta emot kramen som representant för Jonas. Jag beviljade henne också amnesti från fotograferingen i leran.

Hösten närmar sig för Pebbly
En solig dag i augusti fick jag sitta i vagnen bakom en travare igen efter 39 år. Jag hade kommit överens med Eyeshadows skötare Lena att jag kunde få göra en skogstur på Lökene med just Eyeshadow. Eftersom jag saknade Generalstabskarta för den delen av Värmland tog Lena ut en annan travare på skogstur som kartläsare. När jag kom till stallet pekade hon åt mig att ta ut Eyeshadow från boxen och ställa upp henne på gången. Sedan stack Lena en borste i min hand och beordrade mig med en nick att borsta Eyeshadow, både för hennes välbefinnande och utstrålning. Utselningen vågade Lena inte lägga på mig, hon ville ha hela paketet intakt tillbaka på stallgången efter skogsturen. Lena släppte ut oss först att skritta på grusvägen mot en av skogsrundorna. I skogen kom vi intill en järnväg där det kom ett tåg som Eyeshadow knappt verkade märka. Rundan avslutades med en längre skritt i solen. Efter passet när Lena duschat Eyeshadow och gett henne lite vatten, bad hon mig öppna boxdörren och släppte henne på stallgången så att hon kunde promenera in i sin etta. Som jag sagt förr, Eyeshadow är enastående snäll.

Några dagar efteråt blev hon tvåa på Årjäng och frågan var om min insats gjorde att hon missade segern?

StoDerbyt uttagningar
Sedan var det dags för Pebbly i uttagningarna till StoDerbyt på Jägersro 24 augusti. Det kördes 4 uttagningslopp (2140a) och de tre första i varje gick till final.

Tidigare har jag berättat att släkten på pappas sida har rötter i den skånska myllan. I Malmö bor min kusin Gudrun med sin man Tommy. När jag besökte dem senast var det i samband med ett uppdrag på Bravida (som har flera kontor i Malmö). När jag berättade att jag hade blivit travhästägare igen kommenterade Tommy att han aldrig varit på Jägersro fastän han levt det mesta av sitt 65-åriga liv i Malmö och frekvent gick på fotboll och hockey. ’Men när någon av dina hästar startar där ska jag gå dit’ lovade han.

Så nu var det dags och vi sågs utanför grindarna. Själv hade jag blivit offer för en läkarkongress i Malmö och hittat nattlogi i närheten av Kastrup och valt att flyga från Oslo där jag var vid tillfället. Gudrun hade heller inte varit på Jägersro men fick tillfälle av Martina att klappa Pebbly i stallet före loppet.

I loppet körde Björn till ledningen men släppte till Vitesse d’Inverne/Sören Eriksson efter en 10-öppning första 500. Sedan gåsmarsch i ett varv och gas sista 500. Pebbly kunde inte ta något nämnvärt på Vitesse över upploppet men slutade tvåa många längder före Stepping Space. Det betydde att de fyra ettorna fick välja spår först och där rök spår 1 – 4. Björn fick välja som trea bland de fyra tvåorna. Nu var spår 1 – 6 redan tagna och Björn valde spår 10 med möjlighet att ta rygg på Viola Silas (spår 3). Själv erbjöd Gudrun och Tommy mig logi till finalen.

En fika med Olle
StoDerbyts final kördes på Derbysöndagen. Pebbly skulle för första gången övernatta borta. Detta fick jag veta vid tävlingarna på Eskilstuna 17 augusti, samma dag som Monte Major startade där.

Innan tävlingarna letade jag efter Olle på stallbacken - som var uppsatt på flera hästar -  för att höra hur logistiken planerades inför Derbyhelgen. Fann inte Olle men Björn, som sa att Olle fanns i tränarnas/kuskarnas omklädningsrum. Björn såg min tvekan men sa att det var ok att gå in. Där finns också ett kafé för de aktiva. Därinne satt delar av landets kuskelit vid småbord och det var nästan tyst. Här satt alltså kollegorna och konkurrenterna med kaffe och mazarin. I den mån det förekom samtal var det med små bokstäver. Jag tassade fram till bordet där Olle satt tillsammans med Roger Walmann och hälsade försynt på giganterna. (Nästan en ’déja vue’ från lunchen i Ö-vik med Sören och Gunnar Nordin för 41 år sedan). 

Efter att ha fått beskeden från Olle om Pebbly vände jag mig till Roger W. En tanke hade sipprat upp. ’Hur är läget med Ashado Boko (anmäld i samma lopp som Monte Major) idag?’ Förtydligade bakgrunden till min plötsliga fråga: ’Gunnar, en bekant som bor nära mig har en del i Ashado liksom jag har del i Monte Major. Därför är det viktigt att Major är före Ashado i mål när vi ses nästa gång på Ica.’ Prestigen framför delikatessdisken! Ja, som ni läst ovan under U3 i E3 vann Major och tvåa blev (cliffhanger ….) Ashado Boko! Med lätta steg gick jag och handlade när jag kom hem.

StoDerbyt finalen
Den här gången kom jag till Malmö med bil och styrde direkt till Jägersro. Det var lördag och V75. Framåt 16-tiden kom transporten med bland andra Pebbly. Tävlingarna pågick och Pebbly kände direkt atmosfären i gäststallet. När Martina serverade vatten och mat var hon spänd men så snart ljuden och rörelserna dämpades slappnade hon av. Martina var i alla fall nära. 

Jag åkte till Gudrun och Tommy i Kirsebergsstaden nära Malmö centrum. Gudrun hade förvarnat att det skulle bli årets kräftskiva tillsammans med grannarna men att jag var välkommen med. Jag var nog bland de första som lämnade festen och drog mig tillbaka, jag hade ju mina plikter på söndag morgon. ’Vadå plikter?’ I mitt vinnande koncept ingick ju joggning samma dag som det viktiga loppet och vid 8-tiden tassade jag ner och ut på en halvtimmesrunda i Kirsebergsstaden och Segevång. Efter dusch och frukost tackade jag för den här gången och körde ut till Jägers. 

När jag kom till stallet vid 10-tiden hann jag skymta Martina och Pebbly på väg bort en bit på morgonpromenad. När jag kom ikapp var Pebbly märkbart irriterad och vände baken mot mig. T.o.m. Martina blev lite förvånad men det var ju första gången som Pebbly bott borta på hotell. Så jag valde att hålla mig borta från stallet till efter loppet.

StoDerbyt kördes som lopp 7 och Peter, Mikael och Malin hade kommit i god tid och fått plats högt upp på huvudläktaren. Där fanns utrymme också för mig men strax efter lopp 6 lämnade jag det trevliga sällskapet (som faktiskt såg rätt spända ut de också). Jag uppsökte i stället den gamla ridhusläktaren där jag suttit och sett Müllers Memorial sommaren 1963 och ställde mig på den rätt tomma läktaren ca 150 m före målet.

Andrahandsfavoriten Vitesse d’Inverne tog ledningen från spår 4 och öppnade första 500 i underkant av 10. Viola Silas från spår 3 fick inte den snabba avgång som Björn hoppats utan Pebbly hamnade i andraspår en bit bak. Fredrik Persson körde fram Viola utanpå Vitesse på första bortre. På sista bortre började starka La Bellouet röra på sig i tredjespår och Björn lät Pebbly ta rygg. I täten hade Fredrik Persson börjat trycka upp tempot tidigt och första varvet gick på 11,7. Första halva sista varvet gick oförändrat fort och en bit in i sista kurvan. Då sviktade även La Bellouets ork och Björn fick be Pebbly ut i fjärdespår mitt i sista sväng. Då ska jag säga att det var långt fram till Viola som kopplat greppet på Vitesse. Stepping Space/Johan Untersteiner som gått i rygg på Viola gick till attack 200 kvar. Pebbly hade långt fram när hon svepte förbi Ridhusläktaren längst ut men höll sin spurt ända in på linjen och tog tredjepriset! Viola vann med huvud före Stepping Space på 12,7a och Pebbly på tiondelen efter, även hon under Butterfly Players svenska rekord för 4-åriga ston.
 

Pebbly gjorde ett svettigt lopp och när jag kom ner till stallet direkt efter och uttryckte detta sa Björn att ’det här var hennes bästa lopp hittills’.

På målbilden har säkert den uppmärksamme tittaren sett den ensamme åskådaren på Ridhusläktaren rakt ovanför Örjan Kihlströms hjälm? Just det, där står jag, paralyserad med händerna i jackfickorna.

Det var ’håårt i måål’ något som accentuerades i resultatlistan:

Bestraffningar:

• Fredrik Persson, 5000kr, avstängning 100919-100923, felaktigt bruk av körspö.
• Johan -untersteiner, 5000kr, avstängning 100919-100921, övrig felaktig drivning.

Derbyt med Joke Face, Erik och Ludde
Att Joke Face vann Derbyt i loppet efter noterade jag i förbigående. Det var först några dagar efter jag läste i Travronden om Luddes ’Från helvetet till himmelen’. Lördagens tävlingar innehöll besvikelser rakt igenom för stall Kolgjini. Alla hade underpresterat trots att de borde vara i form. Personalen fick bli kvar på övertid för att byta torvströ mot halm i boxarna för alla stallets hästar som skulle starta på söndagen. Och på söndagen fick stall Kolgjini ett tidigt hälsotecken. De första fem loppen gav tre segrar och ett andrapris till stallet.

Hösten 2010 för Stall K2 och Unghästkonsortiet
Pebbly och Breeders’ Crown
Efter StoDerbyt fick Pebbly ett lite längre uppehåll från tävling. Sedan femteplatsen i årsdebuten på Örebro i april var hon inkvalad till BC-semifinalerna.

BC-semifinaler på Solvalla
Från spår 8 landade Pebbly som femma i andraspår. 900 kvar följde hon i rygg på Zimba Boko ända in på upploppet när hon avslutade rappt till andraplatsen. Jolly Broline fick överta efter 400 och bestämma tempot. Sedan var det ingen som kunde nå henne.

Förutom Jolly Broline vanns de övriga tre uttagningsloppen av Viola Silas, Simb Ruby och Stepping Space. I spårlottningen fick Björn välja först av tvåorna och tog spår 5.

BC-finalen på Eskilstuna
Vädret på lördagen -  också Alla helgons dag - var strålande soligt men med en bitande isvind i de 3 minusgraderna.

Pebbly kunde inte ta något på Stepping Space/Johan Untersteiner i spår 4 i starten. Jullan utifrån spår 7 kunde heller inte öppna snabbare än Pebbly. Viola Silas tappade en del gentemot ’katapulterna’. In i första sväng gick Stepping Space, Pebbly, Jullan och Viola. Fredrik Persson avancerade direkt fram utanpå Johan Untersteiner men kom inte längre. Persson såg till att tempot hölls uppe. I sista kurvan började luckorna i klungan öppna sig och in på upploppet var Viola slagen. När luckan kom för Pebbly och Björn drog i högertömmen snubblade Pebbly till och tappade en längd på Stepping Space men jag tror inte att Pebbly kunnat vinna den dagen ändå.  

Ja, så fick Pebbly äntligen besegra Viola. För att visa Viola rättvisa måste erkännas att Pebbly fick sin önskeresa fram till upploppet medan Viola fick en löpning som inte ens hon kunde gå segrande ur.

Stepping Space hade också visat en stark utveckling sedan uttagningen till StoDerbyt. Jag vet inte om det var så många förutom Roger Walmann och Johan Untersteiner som förstod hennes potential innan StoDerbyt. Hon hade givit nästan 94 gånger pengarna vid vinst som knappt besegrad av Viola.

För Pebbly var loppet historiskt också på ett annat sätt. På hennes 60 starter finns inte ett enda ’g’ i tidskolumnen. Men i just det här loppet tog hon sin enda även om det gick bandomarna förbi eller så översåg de med detta enda galoppsteget i tävlingskarriären.

Den vidskeplige och den skrockfulle
Kommer ni ihåg episoden när den vidskeplige träffade den skrockfulle på den gamla träläktaren på Åby i maj? Några veckor senare träffade jag (den vidskeplige) den skrockfulle på Solvalla på lunchtravet fredagen i Elitloppshelgen. Han var i sällskap med Bosse Lindeberg för att titta på Run Baby Run. Och den skrockfulle, som också var delägare i Run Baby Run, fick nu ett namn: Mikael Levin. Deras Baby hade segrat på Åby i loppet före Drottningens och Micke och hans dotter hade stannat kvar på ’turläktaren’ för att se kvällens huvudlopp. Även på Solvalla segrade Run Baby Run.

Den här allhelgonadagen när Laila och jag är på väg ner från läktaren till stallet, springer vi nästan ihop med Micke och hans dotter på väg upp. Så jag frågade vad de, som bor i subtropiska Malmö, gjorde på den svinkalla och blåsiga tundran vid Mälaren. Jo, hans Orfeus Brodde skulle starta i nästa lopp! Jag erkände inte att jag knappt visste något om hästen men framförde förhoppningen att det skulle gå bra. När det loppet gick var jag i stallet långt från verkligheten. Först på kvällen hemma såg jag att han blivit tvåa (ev. odds nästan 60 gånger) i BC för 3-åriga hingstar och valacker. Bland de besegrade fanns Kadett C.D., Raja Mirchi och Orecchietti. Men det var en som blev för mycket - One Too Many/Örjan K.

’Bokslut’ 2010
23 november träffades K2 på Valla innan Pebbly skulle starta senare på kvällen. Närvarande av amatörerna var Mikael, Peter, Anders och jag. Proffsen Olle och Håkan representerades av Björn. Björn informerade om att han skulle överta tränaransvaret för Stall Goop från 1 januari 2011. Björn tog upp frågan om Pebblys fortsatta tävlande under 2011. Vi närvarande amatörer (som representerade 60%) förklarade att vi ville att Pebbly skulle fortsätta att tävla en säsong till innan vi tog ställning till fortsatt tävlande eller övergång till avel. Även Eyeshadow och Hubbub skulle tävla vidare.

För egen del tänkte jag att halsoperationen av Eyeshadow hade lyckats rent medicinskt men att de akuta andningsproblem hon varit med om under 3-årssäsongen möjligen satt sig i huvudet?

Hubbub var ’ett upp och ett i minne’. Fart, styrka och vilja fanns men han fordrade passning hela tiden i loppen.

Unghästkonsortiet
Global Mon Chichi segrade inte direkt obekvämt i sin debut 4 oktober på Färjestad.

I andra starten på Örebro blev hon tvåa, slagen av (cliffhanger ….) Ashado Boko!. Nu insåg jag att Coop hade större sortiment än Ica och att det var läge att byta.

… och Travvännen Gunnar Jerrestam
Gunnar Jerrestam och jag träffades i mitten på 80-talet i vårt arbete att sälja och implementera datasystem. Någon gång i början på 90-talet möttes vi av en händelse i ett köpcentrum i Hässelby och insåg att vi bodde en kilometer från varandra. De kommande åren träffades vi då och då som man gör när man handlar i samma butiker. På min joggingrunda på söndagar passerade jag Gunnars hus och ibland var Gunnar ute med sina egenuppfödda hundar. 

Men så, i en trappa på Solvalla lördagen 3 oktober 2009, dagen innan Pebblys Oaks, tyckte jag mig skymta Gunnar (!?). På söndagen en vecka senare träffade jag Gunnar med sina hundar och frågade om han varit på Solvalla förra helgen. Och det hade han eftersom han gärna såg de större årgångsloppen. Han hade varit och var hästägare. Då tyckte jag att det var dags att berätta att det var jag också. ’Jaha, vad heter din häst?’ – ’Pebbly.’ -  ’Va´ sa du???’. Ja, så benade vi ut vårt gemensamma intresse trots hundarnas otålighet. Nej, jag bytte inte matvarubutik för att slippa träffa Gunnar framför delikatessdisken. Vi gläds åt varandras framgångar på banan eftersom vi älskar travet. Ibland snor vi någon prisplacering för varandra men vi räknar med att det jämnar ut sig i det LÅNGA LOPPET.

Nu har jag berättat om minnen av travet från sent 50-tal. De första 7 åren från läktarperspektivet ledde fram till beslutet att tillsammans med Anders och Bosse själv bli hästägare. Får jag då påminna om den här meningen i det första kapitlet? ’Och – som man i den ålder vi var i – kände att vi knappast kunde misslyckas. Med vår samlade travkunskap kunde endast ren otur sabotera vår kommande investering.’

Med erfarenhet och mognad nyanseras svart och vitt till något med mer beige-brun-grå toning. Någon har sagt till mig att ’Äga travhäst är ett lotteri’. Delvis håller jag med men med reservationen att man sällan kan vara säker på när lottdragningen sker. Om vi undantar situationer när min häst har råkat ut för något obotligt som innebär svåra plågor eller rena olyckor, finns det få exempel på när fölet växer upp och utbildas utan händelser som stoppar mina förhoppningar och tränarens planer i kortare eller längre perioder.

Resultatet blir i slutändan beroende av två huvudfaktorer – arv och miljö.

Arv och miljö
Arvsfaktorn är till stor del utfallet av kombinationen av mamma och pappa som i sin tur är beroende av sina föräldrar osv. Jaha, men vi kan ju inte lasta mamma och pappa om fölet inte verkar bli en champion. Nej, det är stoägaren som valt hingst till sitt sto. Blodslinjer ska jag inte ge mig in på men naturligtvis kan man med statistiska analyser i kombination med okulärbesiktning som grund, öka sannolikheten för att fölet ska få talangen för att tävla och springa fort.

Miljöfaktorn är för mig den viktigare delen. Har ni hört fotbollsspelare omtalas som ’träningsprodukter’ och ’gudabenådade tekniker’? Och rätt ofta vinner träningsprodukten över den gudabenådade.

Att träna är ju enkelt, bara att köra så det ryker tills man orkar springa i 90 minuter och mestadels träffa bollen och inte motspelarna. Nja, emellanåt får man skoskav eller andra skavanker som gör att man måste hoppa över något pass. Motivationen är självklart en förutsättning för att år ut och år in under en 20-årsperiod (12 – 32) orka med träningen mentalt. Satsar man på sporter med pengar – fotboll, ishockey till exempel – kan man på elitnivå ha möjlighet att göra sig ekonomiskt oberoende. Ralf Edström sa en gång apropå att sparka boll på elitnivå under några år och lägga undan tillräckligt för hela livet: ’Är man inte helidiot klarar man det. Och jag är bara halvidiot.’.

Problemet med travare är att de går inte på det snacket. ’Pension? Jag tar dagen som den kommer och försöker ha kul och trivas med tillvaron’. – ’Prix d’Amerique? Långt och backigt. Inget för mig.’ -  ’Täcke med guldbokstäver? Jag bor inte vid Stureplan även om jag kunde tänkt mig att tillbringa dagarna i den där hagen som kallas Humlegården.’

Innan jag grottar ner mig för djupt i min hypotes ska jag höra med några yrkespersoner vad de tror om dem och ber att få återkomma. ’Vilken hypotes?’ – ’Om hästen kan skolas och tränas från tidig ålder utan större hinder än en och annan förkylning (bygger upp immunförsvaret) har den förutsättning att nå sin ärvda potential’. Och bli en silverdivisionare som Mon Petit Cheval eller en glad gamäng som Carné Safari.

Till dess kan vi se vad som hände vintern 2011.
För Pebblys del började vintern redan i ’bokslutskvällen’ 23 november med att bli fast bakom en Jullan som var ur slag. Tji peng!

Några veckor senare upprepades scenariot med Pebbly klättrandes i ryggar hela upploppet. Inga pengar!

2011

Debut i Stoeliten
Annandag jul kördes V75 på Solvalla med Stoeliten och nu skulle lilla 4-åriga Pebbly tävla med tanterna i noblessen för första gången. Björn gav Pebbly en resa i andraspår tills 700 kvar. I sista svängen hade Björn avancerat längst fram utanpå damerna och en bit in på upploppet hade Pebbly rundat rubbet! Men förargligt nog hade en av madamerna sugits med i draget, Vanessa du Ling med Örjan K. Alltid denne Kihlström! Vanessa vann med en halv längd. Nåja, även solen har fläckar, Örjan fick böta 3.000 för felaktigt bruk av körspö. Den här gången hade Pebbly givit 35 gånger.

Golden Weddings lopp
En månad senare, sista veckan i januari anno 2011, anmäldes Pebbly till Golden Weddings lopp på Solvalla. Tror att jag nämnt något om ett jobbigt fibernätprojekt som Pebblys Oaksvinst lagt ett varmt täcke över? Nu hade fibernätet, fortfarande försett med bildfrysningar, driftsatts och några av de frivilliga nyckelpersonerna skulle tackas med en middag på Solvalla. När datum för middagen bestämdes i god tid hade jag inte en tanke på att Pebbly skulle kunna starta där den söndagen. Men när det blev så fick de tre besöka stallet. Vet egentligen inte om någon hade varit i ett travstall tidigare men en av dem, Leif, följer med travet.

Så gick vi upp och intog vårt bord på restaurangen, åt och väntade på Pebblys – förlåt, Golden Weddings – lopp. Och vilka träffade vi där om inte Mikael och Peter från Årjäng. Emellanåt är det nyttigt för oss insnöade att få lyssna till de klartänkta och öppna sinnena. Då får vi frågor som vi glömt existerar. ’Varför måste några starta långt efter de andra?’ ’Varför har några strutar på öronen?’

Oss emellan verkade motståndet lite tunt och det tyckte spelarna också. Pebbly blev klar favorit och fick från tillägg en behaglig resa genom sista sväng och vann med drygt två längder. 
 

Efter segerceremonin tog vi oss tillbaka till våra bord. Mina tre grannar gratulerade mig vänligt till hundratusen (liten tankevurpa där) och uppfattade nog att det här med trav verkar enkelt. När vi avslutat med lite kaffe gick vi tillbaka till min bil över stallbacken och tittade in till Pebbly som hunnit tillbaka efter dopingkontrollen, en rutin som hon nu behärskade till fulländning till provtagarens glädje över att slippa övertid den här söndagen.

V75-finaler på Solvalla
Redan två veckor senare var Pebbly tillbaka på Solvalla och Stoeliten när V75-finalerna kördes där. Den här gången blev hon fyra inte långt efter vinnaren. 

Med på resan var också Eyeshadow som spelades till 15 för 10 i ett lopp efter V75. Hon fick ledningen och Björn kunde bestämma tempot. In på upploppet såg allt ut att gå vägen för favoritspelarna och jag började se mig om efter halsduken eftersom det var svinkallt i vinnarcirkeln. Men när Valnes Bonnie närmade sig när det var 50 m kvar, hade Eyeshadow inget att sätta emot och blev slagen med ett huvud. 

Jag lade tillbaka halsduken. Och drog mig till minnes E3-uttagningarna på Romme för knappt två år sedan. Att gudarna straffar den övermodige visste redan de gamla grekerna och myntade fenomenet HYBRIS. Kanske Eyeshadow också blev påmind om den dagen på Romme när hon inte fick luft och hoppade av banan?

Pebbly tillbaka på Axevalla
Efter V75-finalerna på Solvalla i februari blev nästa start Stoeliten på Axevalla i början av mars. Då var det fortfarande kallt och banunderlaget var av varierande konsistens. Pebbly pilade snabbt till ledningen men blev nog lite väl ivrig. Redan halvvarvet kvar var hon slagen av utvändiga Rydens Cindy. Vi fick egentligen inte fram någon orsak till att Pebblys krafter tog slut så tidigt.

Man bör nog lägga till att den i Sverige rätt förbisedda Rydens Cindy – då 9 år – som startade sin egentliga tävlingskarriär som 5-åring hos Peter Untersteiner, var en mycket kapabel travare. Men efter nytt tävlingsuppehåll såldes hon till Finland där hon uppenbarligen hittade stilen. Just 2011 blev Cindys bästa år och efter en avslutande start i början av januari 2012 drog hon sig tillbaka med detta resultat: 74 starter med 38-6-5 och insprunget 2 317 144 kr. En segerprocent på 51! Kanske var förklaringen till Pebblys till synes bleka insats en för dagen övermäktig motståndare?

Folke Hjalmarsson …
är måhända en rätt obekant person idag. På 40- och 50-talet var han den dominerande tränaren i Värmland och i tränartoppen i Sverige. En av hans bättre travare var Amiral Look. 

Sommaren 1959 besökte Folke Hjalmarsson Solvalla med Amiralen och vann till 7 gånger fläsket. Bosse och jag hade räknat ut att Folke inte var så dum att han åkte hela vägen från Karlstad med en häst om den inte var klar, så vi gick in tungt på Folke/Amiralen.

Har lite planer att återkomma om Folke. Under tiden får det här smakprovet duga.

Färjestad kör sedan många år tillbaka Folke Hjalmarssons Minneslopp för 5-åriga ston, traditionellt på Långfredagen. Pebbly skulle nu få träffa på sina gamla kombattanter Dileva Käll, Stepping Space och Viola Silas. Viola gjorde årsdebut och vem såg jag stå lutad mot staketet i stallkurvan när Björn värmde Pebbly om inte min gamle bekant Fredrik Persson! Så jag gick fram och hälsade. Direkt kommenterade han: ’Jag kände inte igen henne först. Hon måste ha fått mer muskler sedan i höstas.’

De skrockfulla
Inte bara Pebbly hade fått mera muskler. Den morgonen var jag tidigt uppe för att hinna med min löprunda innan jag körde till Karlstad. Vet inte om Peter startade sin cykeltur från Årjäng lika tidigt men han drog sitt skrockfulla strå till stacken och anlände med cykel och i god tid till travbanan. Även Mikael gjorde det, alltså drog sitt strå till stacken: ’Var och en gör det han är bäst på. Du springer, Peter cyklar och jag dricker öl.’ klargjorde han när vi sågs på Färjestad.

På stallbacken träffade jag också Estancias ägare Lena och Thomas Eriksson. Pebbly hade spår 3 och Estancia spår 11. Efter lite prat gav jag det kaxiga tipset ’Säg åt Jepson att försöka ta rygg på Pebbly så blir ni tvåa.’

Det här var trav när det är som bäst för en hästägare. Varmt vårväder, sol, mycket publik, träffa vänner och bekanta som alla var laddade med samma goda humör. Allt påverkas naturligtvis av ’min’ travares framgång.

Efter loppet träffade jag Lena och Thomas som gladdes åt Estancias fina insats som fyra. ’Varför lyssnade ni inte på mig? Då hade ni varit tvåa!’

Lady Godiva
Pebbly hade efter segern i Folke Hjalmarssons minneslöpning startat på Åby i Lady Godivas lopp för 5-åriga ston. Efter en löpning utvändigt fjärdepar och en vid sista sväng blev hon utan pengar. Orsaken – som jag är säker på – var att den gamla träläktaren var riven! Jag kunde inte uppsöka min magiska plats längre.

Lady Snärt
Sedan var det dags för Elitloppshelgen. På lördagen kördes Lady Snärts lopp – Stoeliten. Pebbly hade spår 8/1609a. Backades ner till tredje utvändigt. Björn styrde ut 700 kvar, rundade klungan och kom in på upploppet som tvåa. Favoriten, den danska världsstjärnan Mathilde Tröjborg, blev släppt till ledningen av Bobtail varvet kvar. Första 1000 drog Flemming på 10,2. Åt Mathilde fanns inget att göra men Pebbly höll farten strålande in i mål som tvåa på 11,3. Ett av hennes bästa lopp någonsin! 

Iata Käll
Iata Källs lopp på Solvalla i mitten av juni blev hennes nästa uppgift. Från innerspår släppte Björn spets till Bobtail och blev kvar där ända in i mål som tvåa. Det här loppet såg jag på Bjerkes intern-tv där Jonas blivet tvåa med Normandie Boy tidigare på sommarkvällen. 

Stoeliten (Halmstad) en bit in i juli blev helt misslyckat. Pebbly hamnade i dödens utanpå vårens komet Staro Divine. Första 500 på 06,4, första 1000 på 08,8 och sedan go’natt!

Arvikas Jubileumslopp en dryg vecka senare blev en behaglig rekreation efter de många hårda uppgifterna som Pebbly genomfört under de senaste två månaderna. Motståndarna var seniora herrar. Björn fick enkelt ledningen, ströp tempot på 800-metersbanan och speedade undan till slut.

’Sto-EM’ (European Championship for Fillies and Mares (Grupp I Int.) blev utmaningen efter en månad. Nu var motståndet ytterst kvalificerat – Lisa America, Yucca Boko, Viola Silas, K.L.M. Prelong m.fl. Pebbly fick en löpning tredje utvändigt och spurtade hyfsat till 4-priset (105.000) efter K.L.M. Prelong (NO), Yucca Boko (NL) och Tinita Love (NO). Bästa svenska före femman Viola Silas! 

655.000 insprunget på 11 starter sedan annandag jul.

Lexidor
’Stall Limace m.fl.’ dvs Empiris HB, hade ju gjort att Anders, Bosse och jag ägde en travare tillsammans igen sedan vintern 2010 – Lexidor född 2009. Planen var att Lexidor skulle stå kvar hos … tills det var dags att han skulle skolas in. Även där var planen klar, inskolningen och uppträningen skulle Skrubbstränaren Henrik Hoffman ansvara för. Bosse kände Henrik väl sedan många år tillbaka. Det var dessutom klart att Lexidor skulle flyttas till någon tränare på fastlandet när det började närma sig tävling. Detta var också Henrik införstådd med från början. Hingsten Lexidor utvecklades som man alltid hoppas på, hela tiden i rätt riktning utan skadeproblem och sjukdomar. På försommaren 2011 ansåg Henrik att det var dags att gå premielopp. Första försöket i början av juni misslyckades men vid andra försöket i början av juli gick det bra. Under vintern hade Empiris HB haft regelbundna onsdagsmöten på Solvallarestaurangen och även diskuterat vilken fastlandstränare som skulle få äran att träna Lexidor. Var och en av oss delägare hade fått göra en egen lista över de som var aktuella. Som jag kommer ihåg var diskussionen som föregick beslutet helt odramatisk – som så ofta med mogna gentlemän – och vi kunde enas om att kontakta Per Lennartsson när tiden för flytten närmade sig.

Vid ett tillfälle när Per Lennartsson körde på Skrubbs berättade Bosse om Lexidor och våra planer. Det blev bestämt att vi skulle ses på Per Lennartssons träningsanläggning Jordanstorp i slutet av augusti. Anders, Bosse och jag körde dit som senare avtalats och fick se anläggningen och diskutera detaljer med Per. Bosse presenterade Anders och mig och drog kort vår långa gemensamma historia i travet. Bosse nämnde också att jag var delägare i ett konsortium med bl.a. Pebbly. ’Jaha, stall K2’ kommenterade Per. Jag var naturligtvis finkänslig nog att inte påminna Per om Pea Lifes debut på Solvalla och hennes deprimerande andraplats efter Pebbly. Vi var nöjda med det vi sett och hört och kom överens med Per om att flytta Lexidor i månadsskiftet september – oktober. Per hade inte möjlighet att få plats med Lexidor förrän det nya stallet vid Sundbyholm var inflyttningsklart.

Lexidor kom aldrig iväg till månadsskiftet september/oktober som avtalat eftersom Per Lennartssons nya stall inte blev klart i tid. Lexidor fick jobba på hos Henrik Hoffman på Skrubbs banor. En dag – den 10 november – hade en häst blivit skrämd och skenat på en träningsbana där. I en korsning möter Lexidor som samtidigt är ute på slingan den skenande hästen och blir också skrämd och rusar iväg. Lexidor håller sig på banan men råkar slå sig själv så illa att två senor går av i ena frambenet. En lokal veterinär kommer direkt till hjälp och kan sy ihop de skadade senorna. Därefter flyttas Lexidor till veterinärkliniken i Helsingborg där han opereras på nytt. Sedan startar väntan på resultatet av operationen.

Pebbly
… hade en blek höst. Efter fjärdeplatsen i ’Sto-EM’ blev hon femma i ett Stoelit-liknande lopp på Åby där Mathilde Tröjborg bara var bäst som storfavorit i ett sprinterlopp. De möttes igen i Stoeliten på Solvalla men Pebbly var utanför pengarna. Bäst var Yucca Boko, Muscles G.T. och Dileva Käll och därefter Mathilde.

Nästa start i mitten av oktober blev Sto-SM på Åby där Dileva Käll äntligen fick en efterlängtad storloppsvinst. I arrangemanget ingick också mat och dryck på restaurangen för ägarna. Det var första gången vi fick hälsa på Dilevas ägare och kunde framföra våra gratulationer. 

Bland motståndarna fanns också Flea Southwind som Pebbly mött många gånger. En av delägarna var den från andra sammanhang välkände Tommy Söderberg, tränade bland annat Djurgårdens fotbollslag innan han blev befordrad att ta över ansvaret för landslaget efter Tommy Svenssons brons-VM 94. Som jag kommer ihåg det hade Peter ett ingående samtal med Tommy Söderberg. Tyvärr missade jag ämnet (cykel, fotboll?) men analysen var sannolikt ’på pricken’. I öppna SM var Maharaja spelad till 14 för 10 men på prispallen stod Yarrah Boko, Noras Bean och Torvald Palema – inget dåligt gäng.

Sedan fick Pebbly vila från tävling till slutet av november i ännu ett Stoelit-liknande lopp. Igen oplacerad långt efter de bästa. Årets sista start blev annandag jul på Solvalla i Stoeliten där hon fick sista pengarna långt efter vinnaren Mathilde.

2012

Året för de spridda förhoppningarna 
När vi nu gick in i 2012 hade Stall K2 Pebbly i sin ägo. Pebbly saknade säkert Martina Lunde som hösten 2011 bytt från Stall Goop till Stall Magnus Jakobsson. Pebbly fick vila från tävlingar från sista starten på annandagen 2011 till början av april. Det blev ytterligare en start i början av maj i Stoeliten innan Pebbly fick ett nytt uppehåll för att läka en sårskada. Under augusti och september gjorde Pebbly fem starter varav en mot mer kvalificerat motstånd i Stoeliten. För mig stod det alltmer klart att de tecken på tävlingströtthet som hon visat förra året, nu bekräftades. Jag ångrade att jag inte taget upp frågan vid årsskiftet om att Pebbly skulle få slippa tävla och få bli mamma.

Pebbly vann dock en gång till söndagen 7 oktober på Årjäng. Motståndet var i ärlighetens namn svagt. Björn gav henne en snäll löpning i niohästarsfältet där Pebbly hade spår 9 över 1640/a. Hon gick i ryggar fram till upploppet där hon rätt bekvämt passerade de trötta konkurrenterna. Ja, de kanske inte var så trötta fysiskt? Troligen hade också de genomskådat verksamheten och deltog numera i sällskapsresor på travovaler. Jag var inte på plats i Årjäng men kunde skylla på Anders Gunsarfs’ 70-årsfest kvällen innan.

Sälja Pebbly?
Stall K2 hade den fulla äganderätten till Pebbly, alltså inte bara tävlingsrätten. Vi hade således att avgöra om delägarna ville gå vidare med Pebbly i aveln. Under sensommaren hade jag börjat sondera med de större uppfödarna om Pebblys avelsvärde för att kunna presentera ett alternativ för oss icke-professionella. Stall Goop hade klargjort att de ville köpa Pebbly och då måste vi komma fram till ett pris.

Man kan ta hjälp av en värderingsperson men det var aldrig något alternativ för mig. Vilken grad av professionell integritet kan jag som obetydlig hästägare räkna med att möta när det står klart att motparten är ett av Sveriges största träningsstall med bisysslan uppfödning?

Faktorer för värdering av ett avelssto in spe
Sonderingarna under hösten 2012 visade sig intressanta och lärorika utifrån olika vinklar. Hur kunde Pebblys stam värderas? Vilka rimliga förväntningar kunde man ha på Pebblys förmåga att förärva sina bästa egenskaper? Hur är konjunkturerna för uppfödarna i svensk travsport?

Pebblys stam var genuint amerikansk men det var kanske inget problem. Ville man ha den franska styrkan så fanns ju gott om hingstar med dokumenterad nedärvningsförmåga att välja mellan. 

Mamma Cherry Ås var en duktig travare som tävlade till våren som 9-åring och hann med 89 starter. Hon ägdes och tränades hela tiden av stall Goop. Hon födde sitt första föl – Pebbly – som 10-åring. Pebbly var hösten 2012 6 år och gjorde sin 49:e start vid segern på Årjäng. Vid ett tillfälle, tror att det var våren 2009 när Pebbly gjort några starter, kommer jag ihåg att Björn sa: ’Cherry hade ett väldigt snabbt steg men jag tror faktiskt att Pebblys är ännu snabbare.’ Det snabba steget var säkert från morfar Mac Lobell även om Pebblys steg var helt annorlunda.

Efter Pebbly hade Cherry lämnat föl varje år t.o.m. 2010. Andra och tredje fölen hade inte kommit till start. Det fjärde fölet, Sherry, hade debuterat som 3-åring hösten 2012 och så långt visat viss talang. Det femte fölet, en helbror till Pebbly, var 2 år och hade inte startat. Då visste man att Cherry inte skulle få fler föl eftersom hon dött 2011.

Vilka är Pebblys bästa egenskaper? 1) Huvudet 2) Travsäkerheten 3) Snabbheten. Tycker jag. 

Hon gjorde alltid sitt bästa, möjligen inte sista 12 månaderna på banan. Tror jag. 

Travsäkerheten. Uppenbart hade Pebbly ’travgenen’, inte en galopp i hela karriärens 60 lopp. Vet jag.

Snabbheten och travsäkerheten är nyckeln till kuskens möjligheter att välja väg. Påstår jag. 

Hur kan man då förutspå Pebblys möjligheter att bli mor till föl med dessa egenskaper? Baserat på ’de stora talens lag’ är de antagligen stora. (Jag tog 20 poäng i statistik på universitetet 1968) Tyvärr är lagen inte relevant för ett fölsto som normalt inte får mer än högst 10 föl. Om Pebbly får 5 föl med noga utvalda hingstar blir resultatet 1 elittravare, 2 medelgoda, 1 sisådär och 1 besvikelse. Gissar jag.

Konjunkturerna i svenskt trav har under många år varit vikande. Den nedåtspiralen har medfört att uppfödare avstått från att betäcka fölston eftersom det i många fall kunde bli en ren förlust.

Andra faktorer som verkar kunna påverka priset uppåt är att stoet inte är för gammalt och gjort alltför många starter när hon lämnar tävlingsbanan. Det här är påståenden som jag hört i säkert 50 år. Nu fick jag också dessa påståenden upprepade av framgångsrika uppfödare. Min ånger över att vi inte bestämt att Pebbly skulle gått till aveln redan 2012 blev starkare.

Ett annat fenomen – egentligen inte överraskande - var att stall Goop, liksom säkert de flesta storstallen, har ett gediget nätverk bland stora uppfödare som rapporterar ’rörelser av gemensamt intresse i omgivningarna’.

Nåväl, konsortiet Stall K2 kom överens att sälja Pebbly till ’Goop-sfären’ för ett belopp som jag tror att alla var hyfsat nöjda med.

Epilog
Nu, när jag lagt ihop de tidigare publicerade kapitlen om Pebbly, framstår de som opersonliga och att allt enbart handlar om tävlingsresultat. Pebbly var bestämd men alltid samarbetsvillig i stallet som den kloka tjej hon var. Den framgångsrika 3-årssäsongen hade satt sina spår mentalt. Inför första starten som 4-åring på Örebro var hon väldigt nervös i stallet och den förändringen blev permanent. Trots anspänningen innan loppen travade hon i alla sina starter.

Det sorgliga är att Pebbly aldrig fick bli mamma och att hon inte fick många väl unnade år i stora hagar. Till detta undrar jag ibland hur mycket jag bidrog till hennes öde men något svar får jag aldrig. I alla fall har det påverkat mig och förhoppningsvis lärt mig något. 

Willy Nyström