Det tidiga 70-talet 

Luck
Vi är nu framme i mars 1970 och Anders, Bosse och jag ägde urstarke 5-åriga hingsten Luck tillsammans med våra kompisar Bengt, Gunnar och Åke. Luck var av födsel och ohejdad vana ’fransk i gången’. I Lucks fall betydde den tjusiga omskrivningen att han hade lätt för att slå ihop höger sidas benpar med galopp som följd. Byta spår med Luck i en väl (?) doserad kurva var nästan dömt att sluta med en ’touche francaise’. Den ende som jag kommer ihåg lyckades var Kalle Fylking i ett lopp på Valla. Följaktligen var också skaderisken hög att tävla med de hakar som vanligen krävdes på Valla december – mars. 

Lösningen på detta hade Sten: låta de duktiga Jägersro-tränarna Leif Lövgren (pappa till Joakim) och Lasse Gustafsson med sitt framgångsrika pop-stall enligt samma modell som bl.a. Wallner/Lindstedt och Gunnar Nordin/Olle Lindqvist få tränaransvaret under vintern. Jägersros bana var nästan aldrig frusen eller snöig i sådana mängder att det krävdes broddar. Luck och tung bana? Smaskens! Även Lövgren/Gustafsson hade en del att hantera i tävling med vår fransman men en gång den vintern startade Luck på tung bana och lång distans. Med sin långsamhet från start blev han hängande i tredjespår och att backa ner var att ge upp direkt. Så Gustafsson (?) körde framåt men blev inte nedsläppt i andraspår. Så han tågade på i skiten i tredjespår och när de nådde upploppet kastade klungan in handdukarna och Luck tackade för sällskapet och vann överlägset.

Men – av någon anledning som tonat bort i förgängelsens dimma – beslutade vi 6 delägare att sälja Luck på auktion. Vid den tiden bodde jag i studenthem och blev bekant med en korridorgranne som studerade till veterinär och visade sig sikta på arbete med travhästar, Birger Andersson. Birger kände naturligtvis många studentkamrater med samma inriktning, bl.a. Bertil Nordensson (’son’ till stall Saltvind). Bertil med det aktade efternamnet var trots sin ungdom ett hyfsat tungt namn och redan känd vid auktionsringar. Vi ville naturligtvis förebygga risken att Luck blev för billig och jag hörde med Bertil N om han kunde tänka sig sitta längst fram i auktionslokalen utanför Vallas stallbacke och se ut som en allvarlig spekulant när Luck leddes fram i ringen. Bertil eller ej, men budgivningen tog fart direkt och så snabbt att Bertil aldrig hann mer att sträcka upp ett finger för att påkalla auktionsförrättarens intresse. Och var avslutad när Luck bestämt sig att inte gå runt fler varv utan stanna och lyssna på spektaklet: ’Nå hur ska ni ha det?’.

För drygt 5 år sedan träffade jag Bertil Nordensson när dottern Jenny hade starthäst på Åby. Själva auktionen hade Bertil glömt men han visste att Birger Andersson fortfarande arbetade och var på kliniken på Umåker. Birger: är det du som glömt lämna tillbaka Spänn banden som du lånade, jag hittar den inte?

Pinsamt nog har varken jag eller de andra delägarna kommit ihåg vem som köpte Luck men vi tror oss veta att Luck tävlade vidare. Söker man på Luck på travsport.se ser man att han gjorde 52 starter med topplaceringarna 10-3-4 och drygt 53’ intjänat. Jag har ringt tidigare Solvallatränaren Per Sundberg som Bosse vet kört Luck och kommer ihåg honom väl. Per trodde att han flyttade ’söderut’, ev. till Danmark och tipsade om att hans lumparkompis Håkan ’Lillis’ Olsson kunde ha bättre minne. Tyvärr vet Lillis inte mer än Per så jag ska gräva vidare. 

Jo, en sak som inte direkt har med trav att göra var när jag 1969 flyttade in på studenthemmet Kungshamra i Solna. Jag hade fått erbjudandet att hyra den möblerade övervåningen i en villa på Järnvägsgatan i Duvbo (ca 300 m fågelvägen från 700-meterspålen på Valla. När vinden var västlig nåddes jag av doften av hästar och klappret av hovar) av en kompis som skulle arbeta i England ett par år. Tyvärr fick han inte arbetstillstånd och återvände efter en månad. I desperation sökte jag studentrum och fick ett! Jag var inskriven på universitetet och pluggade till examen på kvällar. Under månaden i Duvbo hade jag köpt en tv och dessutom marknadens hetaste, en färg-tv!

De flesta av mina jämnåriga vet att det 1969 blåste en vänstervind genom Europa med studentrevolt i Paris året innan. Särskilt starkt var draget på universitet och i studentkorridorer. Så när Anders med folkan hjälpte mig att bära in mina prylar i studentkorridoren var det några flyttkartonger med det nödvändigaste och en tv! ’F-n, han har en färgburk!! Och han jobbar med programmering på Posten? Varför bor han hos oss? När sedan Birger Andersson berättade i köket ’att han en häst som springer på Solvalla’ var tiden i studenthemmet ’ur led’. Nåja, den tunna röda färgen flagnade efter hand och definitivt vid fotbolls-VM i Mexico 1970 då min färgburk dög trots fler färger än rött… 

Olle Goop

Med åren sedan jag första gången hörde namnet Goop nämnas, - ni vet den där med det märkliga namnet som Anders kände och som sysslade med trav - gick det upp för mig att det fanns tränare och kuskar med talang utanför Solvalla-räjongen. Så när vi skulle sälja Knubben hade jag inga tveksamheter att Olle Goop var lämplig att kontakta.

Olle kunde också förmedla kontakten med Astor Arnesson / Stall Slugas som ledde till försäljningen av Knubben och att Olle fick Knubben i träning. Debuten såg vi som sagt och taktikkänsla och auktoritet visade kusken Olle att han besatt. De kommande två åren tränade och körde han Knubben till 12 segrar och drygt 60.000 insprunget.

… och Brain Storm
Som jag nämnt var den nya svenska hingsten i ropet Francis Nibs efter fina prestationer och den gyllene stammen Scotch Nibs – Frances Bulwark. Med stärkt likviditet började vi leta och kom tillsammans med Sten fram till en hingst efter Francis Nibs och Sessan Fibber som skulle bjudas ut på auktion och den fick vi.

Så långt allt väl, enda problemet var den stackars hästens namn: Cymbal N! På den tiden kunde man byta namn utan kostnad på ostartade hästar och det skulle vi naturligtvis göra. Vi träffades en kväll hemma hos Bosse för en ’brain storming session’ (tänk vad jag lärt mig på universitetet). Efter några timmar hade vi en del förslag men kunde inte enas om något utan bordlade ärendet och skulle återuppta förhandlingarna kvällen därpå. När det började närma sig midnatt andra kvällen och förhandlingarna var oförändrat låsta gav vi upp och spikade kompromissen Brain Storm. När vi berättade detta för Sten ’Hjärnan’ Helt såg han fundersam ut. En eloge eller en förolämpning?

Olle hade fina framgångar 1970, inte bara med Knubben,

och våren 1971 bestämde vi att flytta Brain Storm till Olle.

Under året efter försäljningen av Knubben lärde jag känna Olle som en hårt arbetande person och samtidigt blygsam med sina framgångar. Som kusk var han som sagt inte lika blygsam utan tog för sig i loppen när det krävdes. 

Midsommarhelgen 1971 var jag med Anders till Tällberg och på midsommardagen körde vi oanmälda hem till Olle och hade en jättetrevlig eftermiddag på gräsmattan utanför huset med kaffe och fotboll. Olle och jag var överens om att landslaget egentligen skulle behöva oss i kvällens match på Nya Ullevi mot Västtyskland. Nu visade det sig gå bra ändå, Ove Kindvall snubblade in matchens enda mål i ösregnet i 89:e minuten.

Brain Storm debuterade i juli med ett andrapris på Rättvik efter att ha haft ledningen in på upploppet. Då kunde han inte svara på Francis Nibs-stoet Alvas spurt. Vi var på plats och jag var nog lite besviken med andrapriset. Historien skulle tillrättavisa mig. Alva startade 183 gånger och tjänade 290’ med seger- och platsprocent på 22 resp. 62.

Och Brain Storm tog snabbt tillbaka mitt förtroende när han segrade i nästa start på Färjestad.

Men några veckor senare fick vi veta att han blivit halt och att Olle skulle ta med honom till veterinärkliniken på Solvalla när han hade andra till start. Undersökningen visade på att några benbitar i ena framkotan hade gått av och detta krävde operation och sannolikt 1 års bortavaro från tävling.

Det här beskedet fick jag efter tävlingarnas slut och visste varken ut eller in. Olle bekräftade det som veterinären sagt, att operationen kunde lyckas men inga garantier fanns. Och även om han kunde starta igen, skulle det hålla? Olle sa att Brain Storm var kapabel och att han hade möjlighet att på sin gård ta hand om rehabiliteringen och uppträningen om vi inte ville ta kostnaden och risken för ett misslyckande. Om detta måste jag naturligtvis prata med Anders och Bosse. När vi kommit till detta var stallbacken nersläckt och Olle frågade hur jag skulle ta mig hem. Han förstod att den frågan inte hade kommit upp i mitt medvetande ännu och han visste att jag inte hade bil. När jag såg totalt förvirrad ut i mörkret föreslog han att jag kunde få skjuts hem om jag bara förklarade hur han skulle köra. Och så blev det. I bilen kunde vi ta diskussionen igen och fakta klarnade sakta i mitt huvud. När Olle lämnade av mig utanför studenthemmet var klockan nästan midnatt och Olle hade att köra 25 mil på mörka vägar. Den kvällen steg min uppskattning av Olle ytterligare några snäpp.

Dagen efter kom vi överens att sälja Brain Storm till Olle. Brain Storm opererades och efter ca ett år startade han igen. Nu hade Olle flyttat verksamheten till Åby och där segrade Brain Storm en gång innan han på nytt gick sönder, dvs ungefär den prognos som veterinären och Olle lämnat. Så Brain Storm fick avsluta sin tävlingskarriär och blev ridhäst.

Nu var Anders, Bosse och jag hästlösa samtidigt som vi alla fått familjer att ta hänsyn till och vi tog time-out. 

Olles betydelse för svenskt trav
Olles samlade meriter som tränare och kusk är kända för alla i svenskt trav. Men jag vill peka på vilken betydelse Olle haft för svenskt trav som talangscout och lärare. Med Anders’ hjälp har jag listat lärlingar hos Olle som i sin tur blivit tränare: Jim Frick, Hans R Strömberg, Åke Sundberg, Hans G Eriksson, Per-Erik Eriksson, Leif Witasp, Göran Hedman, Roger Borg, Lars-Åke Svärdfält, …., Magnus Jakobsson, Michael Larsson … och några (?) som vi glömt. Ja, den mest uppenbara missen i listan är ju Björn! Ännu en med det ’märkliga’ namnet Goop.

I sammanhanget vill jag citera Sören Nordin i sin andra bok ’Mitt liv i sulkyn’ från 1982. I kapitlet Lärlingar reflekterar Sören om man kan förutspå vilka som kommer att lyckas med utgångspunkt från lärlingens personlighet. ’Att Olle Goop var en kille med sådan talang kunde jag aldrig drömma om under den tid han var hos mig och med detta vill jag absolut inte ha sagt att han saknade talang då. Givetvis hade han den redan på den tiden, det var bara det att jag måste gjort mig skyldig till en felbedömning på grund av Olles diskreta och anonyma uppträdande i stallet. Olle Goop har ju nu dokumenterat sig som en av absolut bästa tränarna i landet. Han hade någonting dolt, som sedan blommade ut då han började på egen hand.’

I stycket efter skriver Sören ’Att t.ex. Leif Lövgren skulle bli duktig tyckte jag mig tidigt märka och detsamma kan sägas om Lasse Gustafsson, en påtagligt bra hästkarl, så visst har det funnits killar som snabbt visat att de kommit på rätt plats i livet.’  

Att inte vara travhästägare 1972 - 2007
Ja, det gick ju naturligtvis att lämna stallbacken och återvända till E-läktaren. Och, med väsentligt större insikt i sporten, se loppen från publiksidan.

Lite konstigt kändes det att inte sakna stallbacksmiljön mer än vad jag faktiskt gjorde. En bidragande orsak tror jag var skvallret om alla framgångsrika personer i svenskt trav som frodades där. Kalla det gärna missunnsamhet – kanske en bit av den svenska nationalkaraktären - och tyvärr märker jag fortfarande exempel på detta idag. Men innan jag utvecklar ämnet och konsekvenserna i senare kapitel låter jag punkten vila.

Svårt att uppfatta historiens vingslag i nuets korsdrag
Men svenskt trav tog ett betydelsefullt kliv framåt 1973 med Ego Boys seger i Elitloppet. Då kunde man få plats på E-läktaren utan att sova framför grindarna till de öppnades på söndagsförmiddagen. Den här gången hade ’vi’ en svenskfödd häst som skulle kunna vinna, den första på 20 år sedan Carné med ’Fisk-Olle’ Persson. I finalen av Elitloppet mellan de två försöksvinnarna amerikanske Flower Child och Rättviks Ego Boy pressades Ingemar Olofsson av Joe O’Brien genom sista kurvan och det såg helt jämt ut. Men in på upploppet fick Ego Boy en dryg längd och publikens jubel släpptes loss! 

En bekant som var på Solvalla för första gången tittade imponerad på mig och frågade ’Är det alltid så’n här stämning här?’. Och jag kunde ärligt svara att jag aldrig varit med om något liknande. 

Kanske var det något jämförbart i ’Ryssgalan’ 1954 när Sovjetunionens bästa mötte Sveriges bästa. Inför huvudloppet spekulerades om ryske Gibrid skulle besegra Frances Bulwark/Sören Nordin. Och det gjorde han men fick strax före mål ge sig för utvändigt spurtande Gay Noon/Gunnar Nordin.

I Travrondens vinternummer 1973 var Ego Boy med Ingemar Olofsson i sulkyn på omslaget. Längre in finns Bo Franssons (’Red Mile’) reportage från Elitloppet och han kunde verkligen ana betydelsen av Ego Boys seger för svenskt trav. Det är annars svårt att i ögonblicket när något betydelsefullt sker förstå detta, alltså känna ’historiens vingslag’ då. Hur hade svenskt trav utvecklats om Ego Boy blivit tvåa i skiljet? 

Ego Boy och Ingemar Olofsson bidrog rejält till att travet fick en snutt i folksjälen.

Fanbärare i svenskt trav
Andra bidragare de kommande decennierna var Express Gaxe/Gunnar Axelryd, Madison Avenue/Uno Swed, The Onion med sina världsrekord/Stig H Johansson, Meadow Road/Torbjörn Jansson, Legolas/Thomas Nilsson, Callit/Karl O Johansson, Queen L/Stig H, Copiad Erik Berglöf, Ina Scott/Kjell P Dahlström och Helen Ann Johansson, Viking Kronos/Lutfi Kolgjini, Victory Tilly/Stig H och Scarlet Knight/Stefan Melander. De här hästarna var uppfödda i Sverige och fick emellanåt sportintresserade att vakna till för travsporten. Innan någon hinner twittra och klaga på att jag måste ha glömt ….. finns det många på toppnivå men som kanske inte blev riktigt fast i folksjälen.

En faktor är att våra duktiga tränare och kuskar ofta skördade sina framgångar med travare uppfödda i USA. Lindstedt – Wallner segrade på högsta nivå med Dart Hanover, Pershing och …. Och banade vägen för många avelshingstar som haft ovärderlig betydelse för svenskt trav men sådant biter inte på folksjälen. Också Sören Nordin fanns fortfarande i vårt medvetande efter flytten till USA och nya framgångar.

’Väck mig i halvtid’
eller något sådant stod det på reklamskyltar och bakrutedekaler. Ja, kommer ni ihåg när rikstotospelet började och Lars-Gunnar Björklund släppte in travet i halvtidspausen av lördagens engelska tips-extramatch? Sällan har väl en halvtidspaus varit så viktig för travets fäste i folksjälen och hur den ryckte med helt nya entusiaster (ok, det var kanske att ta i). Genomslaget var kraftigt runt fikaborden på arbetsplatser eftersom Sveriges Television hade monopol på tv-sänd folkbildning till slutet av in på 80-talet. Jag tror att Express Gaxe blev den första travaren att med hjälp av halvtidspausen ta språnget in i folksjälens gröna hage.

Ja, så följde jag travet från publikplatserna i drygt 20 år till slutet av 90-talet. Civilt hade jag grejat en fil.kand-examen med tyngdpunkt på informationsbehandling (’data’) och företagsekonomi utfyllt med lite statistik. Under senare halvan av 70-talet arbetade jag med revision och fram till 1980 med Posten som arbetsgivare. Då bytte jag klubb till ett it-konsultföretag, ett byte som inte gav större utrymme för travet utan tvärt om mindre. Från starten i nya klubben fick jag mest nytta av mina ekonomikunskaper och fick en mittfältsroll i mitt lag som spelade i ekonomisystemdivisionen.

Från mitten av 90-talet sändes onsdagstävlingarna från Valla på tv. Eftersom jag inte spelade utan fortfarande var nöjd med sporten, besökte jag mer sporadiskt banan. Så här i efterhand anar jag att jag var en av de första som lämnade vardagstravets läktare för tv-soffan.

Thord Håkansson: Sören Nordins störste supporter
... heter vår vän från E-läktaren som minst sagt är en stor traventusiast. Vi träffades på första hälften av 60-talet och imponerades av Thords travkunnande och faktainsamling som resulterade i handskrivna statistiksammanställningar.

 I Sören Nordins Mitt liv i sulkyn ger han Thord ett eget kapitel, Min största supporter. I detta skriver han: 

’Vi travtränare är i högsta grad offentliga personer. Våra med- och motgångar följs av en stor publik och våra förehavanden refereras och kommenteras på tidningarnas sportsidor. När man varit med i hetluften så länge som jag är det naturligt att det dykt upp en hel del personer som kan beskrivas som supporters.
…
men ännu mer glädjande är det dock att konstatera att jag genom åren fått en hel del supporters av mer sportslig karaktär. För dem handlar det inte om totovinster utan om sportsliga framgångar
…
Min förmodligen störste supporter heter Thord Håkansson, en kille som lagt ner ett ofattbart arbete på att följa och kartlägga praktiskt taget varje steg jag gjort under min långa aktiva tid.
Första gången jag träffade honom var i samband med Derbyt 1972 som jag f.ö. vann med Ocos. Då jag precis hade ut till stallbacken vid 10-tiden på tävlingsdagens morgon dök han upp med en pärm under handen, som han ville förära mig. Han berättade att det var en statistik över de segrar jag hade vunnit till dags dato. Jag tackade förstås för det och var glad över det tålamod att forska fram allt som jag varit med om på travbanorna.
Men jag anade ändå inte då hur enormt mycket jobb han lagt ner. Det är först på senare år jag börjat förstå det. Sedan dess har han nämligen år efter år kompletterat statistiken.
 …
Den senaste luntan är på 108 sidor, samtliga skrivna med en mycket liten och väldigt prydlig handstil. Där finns allt specificerat. Alla storlopp för sig, alla banor för sig osv, osv.

Ett otroligt arbete!
Han har bott på bibliotek i veckor och månader och tagit fram uppgifter om varenda start jag gjort i hela Europa. Och att hans siffror är korrekta är ställt utom allt tvivel.
Thord Håkansson har kommit ner till stallet ibland och växlat några ord och jag har några gånger frågat hur mycket tid han lägger ner på det här arbetet men han har varje gång svarat undvikande ”att det inte är så farligt”. En diskret och mycket sympatisk kille. Jag kan heller aldrig erinra mig att han frågat om tips. Vid något tillfälle frågade jag honom hur det gick på liret och han svarade då att han sällan brukar spela. En V-femma på 20 – 30 kronor ibland bara. 
…
Att Thord Håkansson har haft detta statistiska intresse och den forskarbegåvning som behövs är jag mycket tacksam för och han är också en av de främsta anledningarna att denna bok kommit till.
Jag har aldrig fört dagbok och när jag nu sitter och knackar ner en del av mina minnen så gör jag det bläddrande i Thord Håkanssons statistik. Det är den sockerbit där jag lockar fram minnena.’ 

Thord följde också Stig H på samma sätt med att bokföra hans kusksegrar. Detta nämner också Stig H i sin bok Mitt spår från 1995.

Kompisen Thord
Thord var också mycket framgångsrik i Travrondens årliga frågetävling i Vinternumret. På 60-, 70-, 80-talet var travsportinformation huvudsakligen lagrad på papper. Att gräva fram svaren på de frågor man inte lagrat i hjärnan förutsatte att man visste var källorna till svaren fanns. Sedan var det ett hästjobb (ursäkta den oavsiktliga vitsen) att plöja igenom papperskällorna. Om ni snabbt tittar på hemsidans länkar så får ni en uppfattning av källorna som nu finns tillgängliga på nätet. Tack och lov finns inte all info där utan kräver ett alltmer utdöende nätverk av traventusiaster.

Under många år använde Travronden Thord för vinternumrets statistik över årets 10 snabbaste i olika kategorier.

Thord var naturligtvis mycket kunnig på travarnas stamtavlor. Vi var några på E-läktaren som inte spelade mer än i undantagsfall. Mellan loppen förhörde vi varandra på härstamningen på de startande i dagens program och jag vet att Thord vid några tillfällen satte alla korrekt.

Vad arbetade då en sifferbitare som Thord med? Jo, han installerade säkerhetsdörrar som på den tiden huvudsakligen var kassavalvsdörrar som kunde väga 800 kg. Vid ett tillfälle var han lite sen upp till E-läktaren. När vi fick syn på Thord tog han sig fram med myrsteg och var ’gravt halt höger bak’. Han hade fått en valvdörr på foten på eftermiddagen men till Valla skulle han!

Jaha, hade han några andra intressen än trav och valvdörrar? Jodå, Thord läste mycket och kunde tipsa om läsvärda författare. En som han fann åt mig var Ray Bradbury (Fahrenheit 451, Den illustrerade mannen). En annan William Golding (Flugornas herre). 

Och så födde han upp (odlade säger man visst?) kaktus!

Även till för några månader sedan följde Thord travet. Och hans och sambons kaktusodling omfattar nästan 2800 kaktusar som de har i ett växthus i Sala-trakten. Som jag har berättat har Thord nyligen gått bort.

Sverige är litet
I området jag bor lärde jag känna en annan familj som efter ett 25-tal år (i slutet på 90-talet) flyttade till mannen Gunnars ursprung Rättvik. Efter några år var jag tillsammans med två andra par från vårt område på besök i Gunnars och Yvonnes nygamla hem. En eftermiddag tog vi en tur till en sjö för att bada. Då får Gunnar syn på en familj med ett par små barn som breder ut filten vid badet. Gunnar säger till mig att jag måste hälsa på honom, han är travtränare och heter Hans (R) Strömberg och är barndomskompis med Gunnar. Jag vet att Hans Strömberg har jobbat hos Olle och berättar att jag för ca 30 år haft del i häst som Olle tränade på Rättvikstiden. ’Jaha, vad hette hästen?’ frågar Hans. ’Brain Storm’ svarar jag. Då börjar Hans att skratta och berättar att han passade Brain Storm och att han faktiskt har sina hästar i samma stall!  Detta påminns han om varje dag när han tittar i taket ovanför en speciell box. Där sitter fästet till den hönshusvärmare som han och Olle installerade för att Brain Storms känsliga ryggmuskler skulle må bättre. Hans kom mycket väl ihåg Brain Storm som kapabel men tyvärr ömtålig.

På vägen tillbaka från badet föreslog jag ett kort besök vid Ego Boys grav på travbanan. Förslaget mottogs med noll entusiasm och röstades ned med 5 – 1 och en nedlagd röst (Gunnars). Kulturskymning!

Nytt klubbyte
Ja, som de flesta av oss närmar man sig pensionen och när jag slutligen begripet det, är vi framme vid 2006. Då har jag 3 år kvar till min planerade pensionering och företaget som mina långvariga arbetskamrater Rolf, Danne och jag startade har just blivet uppköpt av en holländsk storklubb. Så smått börjar jag se mig om efter lämpligt old-boys-lag. Det visar sig att ingen är intresserad så jag bestämmer mig att starta en egen klubb. Eftersom jag trivs med mitt konsultjobb och med alla olika verksamheter och människor som man lär känna så erbjuder storklubben mig att sitta på reservbänken för att rycka in vid behov. Och efter ytterligare ett år har jag beslutat att jag vill bli aktiv i travet som hästägare igen.

Willy Nyström