Sedan snart 2 år har jag berättat och kåserat på Jonas Mobergs hemsida. Från början hade berättandet ingen direkt ambition eller mål annat än att beskriva hur det kan vara att äga en del i en travhäst. Med tiden har jag saknat någon sorts struktur i berättandet för att inte lämna tankeluckor eller upprepa delar. Nu har jag paketerat delar av texterna kopplat till de olika huvudämnena som gör det lättare för mig att hitta lösa trådändar och orientera mig bland minnena. Kanske till hjälp även för läsarna?

Så jag hoppas fortfarande att mina hågkomster är av intresse, inte bara för nostalgiker, utan också väsentligt yngre travintresserade.

1. 1959 – 1966 eller hur man blir travhästägare

Jag föddes 1944 i Linköping och kom 1948 till Stockholm med mina föräldrar. Vi bodde i stadsdelen Vasastan på gränsen till det fina Östermalm. Ni som läst Leif GW Perssons ’Gustavs grabb’ kommer kanske ihåg att Leif växte upp på ’fel sida om Odengatan’. 1951 började jag i Engelbrekts folkskola och träffade då en klasskamrat som hette Bosse, även han från fel sida om Odengatan fastän han faktiskt bodde på Odengatan. Vi två gick i samma klass i 4 år men hamnade sedan i olika läroverk.

1954 började vi att ’jaga’ autografer av fotbollsspelare. Vi hade koll på när de allsvenska lagen kom till Stockholm och på vilket hotell de bodde. Vanligen kom lagen tidigt på söndagsmorgnarna med nattåg till Stockholms central och bodde på hotell Regina på Drottninggatan. Där åt de frukost och kopplade av innan de åkte till Råsunda framåt middag. Alla matcher började 13.30. Utanför Regina häckade en klunga autografjägare som likt gamar hoppades att spelarna skulle ta en förmiddagspromenad och skriva autografer i block och på lagbilder från Rekordmagasinet. Bosse och jag insåg att det i autografjägarskrået fanns karriärstegar precis som i samhället i övrigt. Det fanns också en kutym att man drog sig tillbaka när man stod på topp. Eller som Bosse sa: när sverigeeliten i simning är yngre än vi själva är det dags. Vi siktade på 1958 när både fotbolls-VM och friidrotts-EM arrangerades på vår hemmaplan. 

Parallellt skötte vi vår fysiska utveckling genom fotbollen i den numera avsomnade innerstadsklubben Engelbrektspojkarna. I dag skulle man säga att Engelbrekts församling var klubbens huvudsponsor. Vår motprestation var att dela ut kyrkans församlingsblad till de boende och servera pensionärerna på kyrkans julevenemang.

När det var dags att konfirmeras var pastor Per-David Eby snudd på obligatorisk som konfirmationspräst. Pastor Eby var även klubbordförande i Engelbrektspojkarna. Så Bosse och jag hängde med i samma grupp där också.

Nu är vi framme vid hösten 1958 och Bosse berättade att han börjat gå på Solvalla och fick mig lite intresserad. I januari 1959 köpte jag mitt första Solvallaprogram och någon gång i mars fick jag känna lukten av häst för första gången på Solvalla. Och där på E-läktaren satt de igen, alla autografjägarna som toppat 1958.

15 år gammal fick jag inte spela på trav men det löste sig på något sätt att satsa 2 kr vinnare. Min första travidol var Sören Nordin som jag skrev brev till med frågor om travhästar. Till julen 1959 önskade jag och fick hans bok ’Spänn banden’ som blev en inkörsport för mig till svensk travhistoria med namn som Harper Hanover, Bulwark, Big Noon och Scotch Fez. Plötsligt var inte spelet längre den dominerande kopplingen till travet utan en sport där talangerna och stjärnorna var hästar och kuskar.

En hjälpsam galopp (förändrade mitt liv)

Men jag siktade parallellt på ’det stora klippet’ (uttrycket fanns nog inte då?) och nu var det 1961. Under 10 veckor struntade jag i duttandet med 2-kronor och fonderade varje vecka 5 kr av min veckopeng på 10 kr. Jag skulle satsa 50 kr plats på en ’bergsäker platshäst’ och valde då Prince José med ’Fisk-Olle’ Persson. Tillfället kom i ett lopp i nästa högsta klassen där Harlekin och Miss Golden var förhandsfavoriter. På darriga ben gick jag (nu var jag längre och kunde med god vilja betraktas som nyss fyllda 18) fram till 50-kronorsluckan och begärde ’Plats på 1’. Sedan upp på e-läktaren med hög puls och följde Prince José som hängde med fint i rygg på ledaren Harlekin. I sista sväng tryckte Miss Golden på Harlekin och in på upploppet hade Prinsen tappat hänget men tredjeplatsen var klar. Då kom snabbe Aino Boy som Sören Nordin lyckats få felfri och passerade Prinsen 75 kvar. Jag såg min 50-lapp fladdra iväg när Aino Boy galopperade i mål och min 50-lapp återvände! På spagettimjuka ben snubblade jag ner till en utbetalningslucka och fick tillbaka 70 kr. 

Denna traumatiska upplevelse gjorde att jag insåg att min kropp inte tålde spel på hästar med väsentliga belopp. Med den vetskapen slutade jag med spelet och nöjde mig med sporten.

Travprofiler och travbanor

Missade nästan aldrig en tävlingsdag på Solvalla. Fortsatte med fotbollen i Engelbrektspojkarna och fick nya medspelare, bl.a. de kommande travprofilerna Lasse Kinch och Anders Ekberg. Lasse och Anders gick i Östra Real och jag i Norra Real. Vid ett tillfälle spelade vi med varandra i EP på söndagen och mot varandra i en skolmatch i veckan. 

Samtidigt vidgade jag mina travvyer med bussresor till Sundbyholm och Marieberg. Kommer fortfarande ihåg Juliloppet 1961 på Marieberg, ett poänglopp där Janeiro med Gösta Nordin vann korta avdelningen och Rulle Rappson med Sören vann långa och totalsegern. 

1963 hade jag ’sadlat om’ och lämnat fotbollen för cykling. När Valla hade sommarstängt i juli tog jag en 3-veckors på cykel och bodde på vandrarhem. Storloppen utanför Stockholm kördes oftast på söndagar. Sundbyholm, Marieberg, Årjäng och Jägersro var planen. Men Örebro till Malmö via Årjäng kändes övermäktigt så jag sneddade ner till Göteborg innan jag fick sol och medvind hela vägen till Malmö. Hem satte jag cykeln och mig själv på tåget.

1963 gick jag ut gymnasiet och började en 2-årig postassistentutbildning i Postverket (skulle kallats ’trainee-utbildning’ idag). Därmed fick jag månadslön i stället för veckopeng och nya ’klasskompisar’ och ansikten. Vid ett lördagstrav på Valla samma höst tyckte jag mig se ett bekant ansikte i folkmängden (ja, då var det alltid välfyllt på publikplatserna) som tittade misstänksamt på mig. Jo, på måndagen fick vi bekräftat att vi båda varit på Solvalla och att travbanebesök inte var någon engångsföreteelse. Pojken hette Anders och kom från Tällberg (på cykelavstånd från Rättvikstravet).

Snart kunde jag introducera Anders för mina bekanta på E-läktaren, bl. a. för Bosse. De närmaste åren blev vi tre nära vänner. Anders hade både PV och körkort så dagsutflykterna utsträcktes och innefattade även Gävle emellanåt. Ibland pratade vi om att köpa häst tillsammans. Pratet blev med tiden alltmer frekvent och konkretiserades med blodslinjer, tänkbara tränare och ’investeringsramar’ (tror aldrig vi använde det ordet, snarare ’hur mycket kan vi dynga in med tillsammans’).

Jag gjorde lumpen 1965-66 i Linköping och Villingsberg. Bosse, Anders och jag fick inte längre möjligheter att diskutera det framtida hästägandet så mycket. Även mitt inkomstflöde dämpades under den perioden men sensommaren 1966 kände vi oss mogna för beslut. Och – som man i den ålder vi var i – kände att vi knappast kunde misslyckas. Med vår samlade travkunskap kunde endast ren otur sabotera vår kommande investering.

Safari The Great

Hingsten i ropet var Scotch Nibs och priserna på avkommorna därefter, dvs lite ovanför vår finansiella ribba. Men i Skåne stod den danskfödde hingsten Safari The Great som lyckats bra med sina första kullar. På modersidan vore Bulwark önskvärt utspätt med en skvätt Big Noon (som lämnade många kapabla men heta avkommor).

Tränare då? Ingen av de större och etablerade eftersom vi ville kunna påverka matchning mm. Att leda in en häst hos någon av bröderna Nordin t.ex. och ställa krav trodde inte ens vi på. Och ändå hade Anders spelat hockey med en som hade börjat med trav i Dalarna och som säkert kunde funka som rådgivare. Märkligt namn förresten, Goop hette han visst. Så vi valde att kontakta en yngre rätt lovande Solvalla-tränare, Kurt Mohlin, med sin genombrottshäst den franske fuxen Paliron.

Vi visade Travrondens träningslista för Jägersro för Kurt där Kurt Sjöberg tränade en drös med blivande kanoner efter Safari The Great. Alla ägda och uppfödda av Klas Andersson på Lorensdals gård i Vellinge. Klas Andersson var ett sedan årtionden mycket respekterat namn som delägare i den tiden svenska avelsgigant Bulwark. Vi hade fastnat för två 2-åriga hingstar, Big Safari och Carné Safari. Vi tre hade bestämt att gå in med 4.000 var, dvs 12’. Men priset var 16’! Efter ett misslyckat försök att hitta en fjärde finansiär valde jag att gå in med ytterligare 4’. Men vilken skulle vi köpa? Big eller Carné? Big var något dyrare – 18’ - men vi sneglade också på en nära besläktad till Carné, Sven ’Ludde’ Karlssons Ingela som tillhörde kulltoppen för 3-åriga ston. Så det blev Carné Safari som gjorde mig till travhästägare.

2. 1966 – 1972 eller hur det är/var att vara travhästägare

2.1. Carné Safari hos Kurt Mohlin
Vår första träff med Carné Safari blev på sensommaren när den 2-årige hingsten kom från sommarbete med en rejäl mage. Kurt klappade honom under magen och kallade honom Knubben. Detta var också första gången jag tordes gå fram till en häst och klappa den. Kurt hyrde stall på Ekeby gård söder om Stockholm där det fanns en träningsbana. Där träffade vi också skötaren Gösta Lännstrand som skulle bli Knubbens och vår kompis i många år. Varje lördag under hösten åkte vi med Anders´ bil, numera en folkvagn, till stallet med kaffe, smörgås och morötter. Min respekt för hästar var fortfarande stor men inte längre på gränsen till flykt. Där fick vi också åka med i en rockard med plats för två och känna på vinddraget och grusstänken när Knubben lunkade på i 2-minutersfart. Försiktigt fick vi också fatta tömmarna och börja kommunicera med travaren. Snart blev det premiär att sitta ensam i rockarden bakom någon enastående snäll häst i sällskap med något annat ekipage.

Vi började ana på Kurt att vi hade en travare som kunde bli bra. Siktet var att starta i januari 1967 i något ’noll-lopp’ på Solvalla. Knubben var travsäker som ett lås och rätt snabb. Tipstidningarna hade ingen koll på ostartade travare som inte bodde på Solvalla.

Vi var i alla fall väl förberedda med stall-pseudonym och tävlingsdress. Eftersom vi tre i grunden är ödmjuka ville vi inte hitta på ett överdådigt stallnamn som t.ex. North Star (äsch, redan upptaget) utan något som snarast indikerade en from förhoppning om framgång, t.ex. Stall Snigel men på franska för att underlätta uttalet för åskådarna på Vincennes. Tyvärr var Stall Escargot redan taget så vi letade vidare i lexikonet och fann ’Limace’ (snigel utan hus). Dressen var lysande gul med ett rött ’L’ på ryggen, även det för att Vincennespubliken lätt skulle lokalisera Knubben nere i dalen innan uppförsbacken. På 60-talet saknades storskärmen på Vincennes. Vi grämde oss en del över att vi inte kunde använda ’escargot’ (snigel med hus) eftersom vi hade tänkt oss en snigel i siluett på ryggen. Vem hade identifierat en mördarsnigel på en körsvensdress på 60-talet? 

Allra första loppet
Av någon anledning som jag inte kommer ihåg hade vi mörkat vårt hästägande inför kompisarna på E-läktaren.  Anders, Bosse och jag stod märkligt tysta och spända inför ett vanligt noll-lopp på Valla när starten gick och travsäkra Knubben galopperade! Han hade aldrig sprunget i elbelysning med skumma skuggor på marken. Kommer inte ihåg så mycket mer än att Knubben tog sig i mål lätt halt långt efter alla på kilometertiden 1.40.1 / 1700 m. Nere i stallet stod Knubben med sår på ena bakkotan där han trampat sig i galoppen och de långa vassa broddarna som var ett måste på den hårdpackade snön, hade gjort ont. Direkt bestämde Kurt och vi att det inte blir fler starter på långa hakar.

Följande tävlingsdag samlade vi ihop oss och berättade för gänget att vi ägde en travare.

Så när andra starten skulle ske i början av mars var vi omgivna av minst 10 fans. Nu var det inte hårdpackad snö eller is längre utan tjällossning och en mycket tung bana. Och denna gång siktade vi högre än noll-loppet och hade anmält till ett 3-åringslopp med högre prisnivå. Där stod Knubben start med noll insprunget mot de tidiga årgångstopparna Pajazzo (Berndt Lindstedt), Goldico (Gösta Nordin), Xanthoria (Håkan Wallner) och Sergej Lifar (Gunnar Nordin). Den här gången var det dagsljus och stänk var han van vid. Han travade iväg raskt och Kurt placerade honom på innerspår i rygg på Xanthoria. På sista varvet pressade Gösta Nordin på ledaren med Goldico medan Pajazzo blivit hängande och låg bakom Knubben. Mitt i sista kurvan tänkte jag att ’nu blir det pengar’! In på upploppet styrde Kurt ut Knubben som vann lätt med klippande öron! Tiden blev 30,3 / 1700 m och oddset var 21 gånger. Visserligen hade jag lagt av med spelet men 10 vinnare och 10 plats var enbart för att visa min sympati.

Sedan gick det upp och ner under våren men inga fler segrar förrän i 9:e starten strax före midsommar. Där städade han av motståndet rejält och vann en överlägsen seger till 29 gånger pengarna. 10 vinnare och 10 plats? Självklart!

Så nu skulle vi visa dom och anmälde till Kungapokalen på Åby i början av juli. 3-åringar stod start och 4-åringar 20 meters tillägg. Det blev för hårt för Knubben som trots rekordsänkning med galopp inte räckte till prispengar. Vann gjorde Gay W (Berndt Lindstedt) före Guy Nibs (Håkan Wallner). Wallner – Lindstedts marsch mot USA hade börjat!

Kurt skulle sedan flytta travarna till stall Norrskogen med Håkan Berger norr om Stockholm och hade en period hade några boxar inne på Valla där Knubben fick stå för att vänja sig vid banmiljön. Visst fanns det hagar men de var små fyrkanter nästan utan gräs. Knubben tappade helt sugen och uppskattade när jag hälsade på och tog honom på promenad utanför stallområdet där jag satt vid Bällstaåns kanter där det växte tjockt grönt gräs som Knubben (som inte var så knubbig längre) betade ivrigt av. Förutom snabbjobben två gånger i veckan gällde motionsturerna på en liten sandoval utanför parkeringsplatserna. Knubben längtade tillbaka till landet!

Väl på Norrskogen steg humöret snabbt och det var dags för nya starter. Men nu var Knubben inte riktigt i balans längre och segrarna uteblev. Enda ljusglimten var ett andrapris på målfoto efter Sergej Lifar i oktober.

Nu meddelade Kurt att han skulle avveckla rörelsen på Solvalla. Gösta Lännstrand fick anställning hos relativt nye tränaren Sten Helt och vi valde att följa Gösta till södra Järvafältet inte långt från Solvalla.

2.2 Carné Safari hos Sten Helt
Stens stall på Husby gård blev en jättebra miljö för Knubben med stora hagar och massor med långa skogsvägar.

Den fina vintern 1968 blev en bra uppbyggnad för den nu 4 år gamle Knubben. Mycket mängdträning, spring i hagar och snabbjobb på Valla varje vecka. I slutet av februari tyckte Sten att det var dags att starta och det blev en tredjeplats efter en snäll styrning.

Fastlagspriset
Sten var så nöjd att vi anmälde Knubben till Fastlagspriset på Åby sista veckan i mars. Egentligen tyckte jag att det var tufft att anmäla till loppet som var öppet för 4- och 5-åringar.

Men loppet blev en vändning till det positiva med en lätt spurtseger över segermaskinen Minuano som skulle ta 7:e raka. 

I Göteborgs-Tidningen kunde man läsa:

’Segern knep fältets ende 4-åring, Solvalla-gästen Carné Safari, med Sten ’Hjärnan’ Helt i sulkyn! Och nog gjorde segerkusken skäl för smeknamnet i den här styrningen – det var en kallt avvaktande körning som bäddade för Carné Safaris vackra spurtseger.’ I intervjun efter berättade Sten: ’Det var skojigt för ägarna till Carné Safari det här, så vi kommer säkert igen om vi får chansen. Det är tre vanliga jobbare som äger hästen, två av dom var med idag, den tredje tyckte inte att han hade råd att åka till Göteborg. Så 7.50 i odds passar riktigt bra för dom grabbarna …’.

Bland de besegrade fanns den nära släktingen Ingela!

Detta var också första gången vi fick vara med vid en prisutdelning på banan. Ja, inte Bosse då, han hade ju inte råd att komma med.

Kort reflektion över svenskt trav nu och då:

Träningsavgiften då var 800:-/månad. En ’matlapp’ (5:e priset) på Valla i lägsta klassen var 700:-. Hederspriser förekom bara i större lopp. För segern i Fastlagspriset fick vi 7.000:- varav tränaren fick 10%. Förenklat uttryckt räckte det nästan med en matlapp i månaden för att travaren skulle försörja sig. Utan att fördjupa mig mer i travets förutsättningar nu och då, påstår jag ändå att beslutet för en privatperson att äga travhäst, var enklare då.

Under våren och fram till midsommar rann det in pengar som Knubben – nu travsäker som ett lås igen – snodde åt sig utan att segra men alltid synas på målbilderna. På Valla kördes många 4-åringslopp med rejäla priser. Wallner – Lindstedt hade nu börjat importera från USA och de 4-åringarna var generellt längre komna i sin utveckling än sina svenskfödda årskamrater. En av dessa hette Leahy Hanover, en annan Lithes Cameo. Gunnar Nordin tränade många kapabla 4-åringar som Rikitikitavi, Ever Star, Konvoj och Gransäter. De här kanonerna skrämde bort många under deras nivå men inte vår Knubben. Han var travsäker, startsnabb, hängde med vilket gäng som helst och hade alltid lite sparat till slut.

Italiensk vår (’Se Neapel och sedan dö’)
Efter segern i Fastlagspriset tyckte jag förmodligen att jag kunde vara med på en travresa till Rom och Neapel i samband med den årliga Gran Premio della Lotteria. Intresset våren 1968 var stort från trav-Sverige eftersom en svensktränad häst med segerförhoppningar skulle starta - Stall Dalias USA-import 5-åriga stoet Coalition tränad av Wallner - Lindstedt. Lokal guide var ingen mindre än Travrondens grundare Sten Sandberg som då var bosatt i Italien och framstod som mer italiensk än de flesta i Rom. Grått vågigt hår, välsittande kostym med väst och en bedövande auktoritet när han ledde oss storögda svenska får på stuteribesök. Jag glömmer aldrig hans stentorsstämma när han kallade på hovmästaren eller servitören: ’Cameriere!’ (Kamrer’n?).

Vi känner ju till de problem som italienskt trav befinner sig i idag men mitt intryck från den resan var något helt annorlunda som man kunde läsa i Travrondens vinternummer 1968. Vid ett stuteribesök meddelade reseledaren att stuteriägaren ville bjuda på lunch, något som vi i fårskocken tyckte lät bra. Lite sugna var vi allt efter att ha sett på ägarens vackra hästar och vattenbufflar (!). Prydliga servitörer och servitriser bar in en färdig tallrik till var och en. När vi var klara med den kom en till och så fortsatte det tills vi fullbordat en 7-rätters lunch med bl.a. buffelost. Möjligen var denne uppfödare inte helt representativ för italiensk trav i slutet på 60-talet men sporten där mådde uppenbart inte dåligt.

På lördagskvällen satt vi några entusiaster i hotellets reception och diskuterade söndagens tävlingar på Agnanobanan som drog till sig intresse från hela Italien. I detta fall inte enbart sporten utan också i någon mån spelet, där resultatet i huvudlöpningen också utgjorde dragningen i nationellt lotteri. Då kliver han in, han som ska bli vår hjälte bakom Coalition imorgon, Berndt ’Osten’ Lindstedt. Och han hälsade och tog oss i hand som om han kände oss väl men att det var ett tag sedan senast.

På tävlingsdagen lotsades vi in på banan och upp på VIP-läktaren där även ägarkretsen runt Coalition hade sina platser. Tyvärr blev det ingen klang-och-jubelföreställning. Segrade gjorde Eileen Eden körd av Johannes Frömming före Roquepine. Coalition var inte som bäst den dagen och slutade i det slagna fältet. Det minne som jag alltid ska komma ihåg är ägaren Kurt Hellbergs nästan paralyserade besvikelse när han under minst 10 minuter med hårt grepp om räcket såg ut över banan. Att äga travhäst är inte bara segerlycka utan också ögonblick när förhoppningar grusas.

Kungapokalen en besvikelse för ’Hjärnan’       
Första halvåret för Knubben avslutades på Åby i Konung Gustaf V:s pokal med ett 6:e-pris efter Ever Star (Gunnar Nordin), Nippon (Algot Scott), Martha R (Håkan Wallner), Royal Bunter (Sören Landin), Baron Gruff (Gösta Nordin). Utan pengar blev Lyon, Strader Sweep, Konvoj och Gert Iran. När Sten kom in i stallet efteråt på dåligt humör tyckte han inte att Knubben varit bra, ’fick t.o.m. stryk av en sån som Baron Gruff!’.

Baron Gruff kom snart att tillhöra toppen i 4-årskullen men hann aldrig visa sin egentliga förmåga innan han avled i en akut maginfektion, den s.k. Baron Gruff-sjukan. Och Lyon hade då inte tillnärmelsevis nått sin topp som han och Olle Elfstrand skulle visa de kommande åren.

Så även andra halvåret 1968 skötte sig Knubben väl. Sista starten för året blev Grand Prix för 4- Och 5-åringar där 4-åringar stod start och 5-åringar med ett tillägg. Knapp favorit var Baron Gruff före Coalition. Rätt överlägsen segrare blev Baron Gruff medan 2:an till 6:an var på linje. Tvåa blev Coalition, trea Knubben och fyra Rikitikitavi. Ett bra exempel på att han hängde med i vilket gäng som helst. Som näst minst vinnarspelad hade han givit 86 gånger insatsen.

2.3 Husby gård (och min korta sulky-karriär)

Hästorientering på Järvafältet
Under åren från flytten av Knubben till Sten Helt var vi ofta både lördagar och söndagar i stallet på Husby gård och lärde oss hitta på södra Järvafältet. Stora delar av området var tidigare militärt område blandat med bondgårdar som efterhand blev häststallar. Bland andra Sören Nordin hade en gård där med samma omgivningar som Stens stall. 

Tidigast i stallet fick välja häst och jag vann oftast och valde alltid Knubben. En juste kompis som alltid samarbetade och utan problem kunde köras i biltrafik. När jag lärt mig hitta på södra Järvafältet skaffade jag en ’generalstabskarta’ och lärde mig efterhand skogsvägarna runt Barkarby flygflottilj på norra delen av Järvafältet där nästan all mark fortfarande var militärt område. En skogstur där tog 2 timmar. Knubben gillade verkligen av trava runt i det stora skogsområdet. När vi närmade oss stallet i slutet av turen brukade jag smacka lite på honom på sista rakan och då gick det undan. Efter ett tag behövde jag inte smacka utan bara lätta på tömmarna. Vi var kompisar!

Samtidigt hade Wallner – Lindstedt byggt en träningsanläggning norr om Norra Järvafältet på gården Bisslinge. Ett par bröder i gänget på E-läktaren - Jan och Sune Snaar - hade köpt en travare (Like) som de hade hos Wallner – Lindstedt. Vid ett tillfälle föreslog jag att jag skulle komma och hälsa på bröderna när de var på Bisslinge för att köra sin häst. Den dagen varskodde jag i stallet att jag skulle ta en långtur upp till Bisslinge och det funkade alldeles utmärkt. Vi kom fram till Bisslinge som beräknat. Skrittade runt tillsammans runt anläggningen med våra hästar och några rundor på träningsbanan. Det blev en motionsrunda på drygt 4 timmar innan Knubben och jag var tillbaka i vårt stall. Då var aptiten och törsten god efter duschen.

En annan gång blev det oplanerat en lika lång tur. Efter att ha kört runt flygflottiljen och hade en kvart kvar till stallet blev vi stoppade vid en bom av militärer. Min förklaring att vi behövde passera på vägen framför till nästa bom några hundra meter bort för att komma till stallet mötte ingen förståelse. Det pågick ett krig mellan bommarna så jag hade att välja mellan att vänta på fred eller i bästa fall eldupphör eller köra tillbaka samma väg som jag kommet. Jag vill påminna läsarna att detta var 1968 när mobiltelefoner inte existerade och telefonkiosker var ytterst sällsynta på militära övningsfält. När vi efter 4 timmar var tillbaka på sista rakan smackade jag lite lätt och Knubben tog i några meter men sedan orkade han inte samarbeta mer den dagen. Oron vid stallet lättade när vi kom tillbaka med vagn och allt i ett stycke. De hade ringt polisen och frågat efter inkomna rapporter om löshästar.

Om vi bortser från 4-timmarsturerna tror vi att de regelbundna 2-timmarsturerna verkligen var ett bra komplement i träningen, både fysiskt och mentalt.

Hästorientering på Solvalla
Nästa steg i min travutbildning var lära mig det mest fundamentala i en tävlingssulky. Som ni förstått  kunde jag ju visserligen det mesta redan. Under åren sedan 1964 hade jag sadlat av cykeln och börjat tävla i löpning. Viss talang för att springa hade jag märkt i fotbollen, haken där var att få med sig bollen också, så varför inte prova att tävla utan boll. Lämplig distans? Hade jag korta eller långa muskelfibrer? Visste inte, men den distans som borde passa mig bäst taktiskt var 800 m, alltså två varv på en idrottsplats. Samma som på Valla där de flesta loppen gick över två varv, 2100 eller 2200 m. Detta visste Sten och när jag antydde att det vore kul att köra amatörlopp var han med. Han gick på min teori att jag taktiskt var - om inte fulländad - så ändå mogen.

A. Avslappnad häst

Så första provet blev när Knubben skulle in till Valla för snabbjobb. Jag hade taget en semesterdag och Gösta Lännstrand selade ut Knubben. Så körde vi ut på banan där Knubben hittade utan generalstabskarta och vi joggade några bakvarv innan jag bytte körriktning vid 200-meterspålen. ’Hmm, dålig sikt här bak, svansen i ansiktet nästan hela tiden, stänker gör det också.’ Men Knubben visste att han skulle springa fortare i vänstervarv så det såg väl anständigt ut när vi kom in på upploppet efter ett varv. Vid målstolpen slaknade tömmarna och Knubben tittade frågande på mig: Ok så? Stallet? ’Nej kompis, full distans!’ Så nästa målpassage hade vi enats om en kompromiss: 2200 m blir bra! I Sundbybergssvängen bytte han själv spår utåt, bytte körriktning, stannade och väntade på att jag skulle kliva ur sulkyn och lossa käkremmen. ’Nej kompis, tror du att jag riskerar att tappa dig här, vi kör till stallet med käk!’ 

Innan nästa heat hade det börjat regna så Gösta satte på mig plastglasögon. Fint tänkte jag, inget grus i ögonen. Nej gruset och leran fastnade på utsidan och sikten blev undan för undan mer begränsad. När jag efter två varv kom in på upploppet hade jag en ren fläck nere till höger. Vid målpassagen hade jag huvudet i en vinkel uppåt åt vänster. Kan en kusk anmäla förhinder om banan är blöt?

B. Bestämd häst

Det blev några besök i tävlingssulky på Valla med Knubben innan jag skulle få prova en annan, inte lika enkel häst. I framgångens medvind hade vi tillsammans med fler i gänget på E-läktaren köpt en franskstammad hingst (e. Nisard) uppfödd av Kurt Mattsson på Veda stuteri, Luck född 1965. Luck var mer bestämd än Knubben utan att på något sätt vara otrevlig. Vid ett tillfälle skadade han sig i hagen och fick vila från träning några månader. När det var dags för ett första försiktigt jobb på Valla skulle han gå tillsammans med en annan ostartad häst som skulle lära sig känna på Vallas bana. Den körde Sten och jag fick Luck. 

I första heatet startade vi vid 200-meterspålen med Sten invändigt och skulle köra två varv i 35-tempo. Luck, som var på ett strålande humör, ansåg att 35 var för långsamt och vår dragkamp började. Den blev väl oavgjord men det kändes fortfarande i armarna när vi vände upp för heat 2 lite senare. Redan när vi travade i motvarv låg jag raklång och Sten sa åt mig att ta björngrepp om tömmarna (linda tömmarna runt handleden för att skona de raknande fingrarna). Stens ostartade var helt nöjd med 35-tempo, helst långsammare. Sten smackade lite och petade med spöet och det fick direkt effekt – på Luck alltså. När vi hade 700 kvar började Luck få övertaget och vi sprang en halvlängd före Stens latoxe. ’Ska vi köra i par eller inte?’ frågade Sten lätt ironiskt. När vi kom genom sista sväng började jag med björngreppet få ett litet övertag och det började pipa i halsen på Luck. ’Släppa av?’ ropade jag till Sten och han nickade. Men när jag gjorde det slaknade tömmarna och jag fick uppleva det som jag sett många gånger från läktaren. Att en till synes överlägsen häst har disponerat sina krafter fel och sviktar under mjölksyran.

När vi kom in i stallet skulle jag hämta ett par tomma hinkar men tappade den ena när fingrarna gav upp. Morgonen efter kom jag knappt ur sängen. Varenda muskel i kroppen gjorde ont, uppifrån nackmusklernas fästen till hålfötterna. Jag hade kört i sandaler med tunna sulor och spjärnat mot Luck med stöd av sulkyns fotpinnar. Och detta efter endast 2 x 3 minuter intensivt dragande.

Några dagar senare hade beslutet vuxit fram: gå tillbaka på andra sidan staketet där du hör hemma!

Varför avslöjar jag då dessa patetiska ungdomsminnen? För att förklara för alla staketkuskar att de får vara beredda att lägga massor med tid för att få bekräftat att de har tillräckligt med känsla i sina händer för att ens köra amatörlopp. Men njut för all del av skogsturer med snälla travare och prova ibland fortkörning tillsammans med och under överinseende av ett proffs. För det är en ruggigt häftig känsla att sitta tätt intill hästen i en tävlingssulky där varje baksteg fortplantas genom hjul och skalmar upp i kuskens hjärta!

2.4 Carné Safari - Den mogne 

1969 var Knubben 5 år och anledningen till att klassiska årgångslopp som Kriteriet och Derbyt aldrig var aktuellt berodde på att han aldrig anmäldes av uppfödaren och den ursprunglige ägaren. Idag är det sällsynt att travare inte anmäls till de klassiska loppen men på 60-talet och även senare avstod många uppfödare att anmäla var att den totala kostnaden för en årskull blev tung.

Skandinaviskt 5-årsderby
Men 1969 hade ett nytt lopp instiftats på Solvalla, Skandinaviskt 5-årsderby, öppet för hästar födda i Danmark, Norge och Sverige, med ett förstapris på 100.000. Det loppet blev siktet för Knubben våren 1969.  Startbilen användes inte så ofta vanliga tävlingsdagar eftersom propositionerna nästan alltid skrevs ut med ’tillägg vid vunna X kr’.

Eftersom 5-årsderbyt var ett linjelopp och Knubben aldrig startat bakom bil, ordnades möjlighet veckan innan att låta hästar prova på bilstart inne på Valla. Sten trodde att bil skulle passa Knubben och så rätt han hade! Ingen av de andra som provade bilstart den dagen hade möjlighet att hindra Knubben från att ta spets.

Så när vi stod på E-läktaren och fältet samlades bakom bilen var min puls så hög att jag trodde att jag skulle svimma. Och – av någon anledning som jag inte minns – kallades till OMSTART! Så en ny pärs och så kom fältet iväg. Sten siktade på en bra rygg och lyckades nå vinnarhålet i rygg på en av favoriterna, Karina Axworthy. Hon ägdes av Stall Hans och kördes och tränades av ägarsonen Hans Svensson. Stall Hans hade också med Krudt Örnebjerg körd av Kalle Fylking som fick tredje invändigt. I sista kurvan fick Sten lucka och styrde ut i andraspår. Samtidigt vinglade Karina ut och touchade  Knubbens framben med sulkyhjulet och han galopperade en kort bit men ställde sig mirakulöst i trav igen. Trots markförlusten tog han femtepriset på 8.000. Men Karinas utbrytning lämnade innerspåret fritt in på upploppet och där dök Krudt Örnebjerg upp på Stall Hans nyskapade privata ’open stretch’ och vann.

Alla detaljer i dramat såg jag inte när de hände och då fanns ingen filmning av loppen förutom måldomarnämndens som framkallades i efterhand. Vi småsprang ner till stallet och gladde oss åt den hyfsade pengen. Där mötte vi Sten ’Hjärnan’ Helt på ett humör som vi aldrig sett honom på, varken förr eller senare. Han kastade hjälmen i väggen och skrek att ’Dom har snott hundratusen!’. Då fick vi klart för oss att Karina inte bara stört Knubben utan också lämnat innerspåret fritt för stallkamraten.

Senare i veckan när måldomarnas film var framkallad blev de närmast sörjande inbjudna till en minnesstund (filmvisning). I min ungdom kunde jag vara lite fyrkantig och när Hans Svensson vänligt leende reste sig för att hälsa blängde jag på honom och struntade i hans framsträckta hand. Som jag kommer ihåg fick Hans Svensson rejäla böter som straff men ändå en bagatell jämfört med Karina Axworthys och Krudt Örnebjergs samlade prispengar i loppet som gick till pappa Kurt Svensson.

Minnesvärd surströmmingsfest
Knubben hade utvecklats hela tiden och var nu som 5-åring etablerad näst under den äldre eliten i Sverige. Samtidigt växte Stens träningsrörelse liksom hans kuskrykte. Nya hästar kom till stallet och frampå sommaren kom Sten till start i Solängets storlopp Silverörnen med Mr Hunter och Knubben.

Vi skulle naturligtvis till Örnsköldsvik alla tre. Solängets sekreterare Ulrik Pettersson hade bokat hotell för VIP-gästerna och jag tyckte att vi skulle leva upp till ’VIP’ och ta flyget. Det blev en kompromiss, jag flög och Bosse och Anders tog bilen.

Flyget gick på lördagsförmiddagen och vid hotellet visade det sig att sekreteraren hade bokat lunch för gästerna inkluderat mig. När jag kommer till matsalen - prydligt klädd tack och lov - står det klart att de övriga gästerna är Sören och Gunnar Nordin med sina fruar. När vi hälsat frågade Sören om det var jag som ägde Carné Safari. Jag nickade och svarade ’Ja’. Därmed hade jag lämnat mitt bidrag till lunchkonversationen. Fanns uttrycket ’starstruck’ på den tiden? Nja, kanske inte uttrycket men definitivt fenomenet. Det var givetvis en stor upplevelse att få sitta vid ett ovalt lunchbord med Sören och ’Eleganten’ Gunnar. Vad vi åt och vad de pratade om? Ingen aning, jag var i chocktillstånd.

Tror att Anders och Bosse med vår kompis Thord Håkansson dök upp på hotellet samtidigt som vi var klara med lunchen. De outtalade tankarna kunde nästan kännas i receptionen: ’Ibland lönar det sig att flyga.’ Thord Håkansson är värd ett eget kapitel som jag återkommer till senare.

’Eleganten’ och ’Lappen’ smider planer
På lördagskvällen hade Solänget ordnat en båttur ut till surströmmings-Mekka Ulvön i Örnsköldsviks skärgård för alla tillresta travmänniskor; ägare, skötare och tränare. Under kvällen noterade jag att Gunnar Nordin drog sig lite undan med en kortväxt ljushårig person. Gösta Lännstrand berättade att den kortväxte var en norrlandstränare som hette Olle Lindqvist och kallades ’Lappen’ men att han var bekant med Gunnar Nordin var inte känt. Men det skulle det bli snart när pop-stallet Nordin – Lindqvist drog igång sin verksamhet. De satt knappast och skissade affärsmodeller vid surströmmingsbordet men skulle förmodligen ha ett seriöst planeringsmöte i anslutning till tävlingarna.

För vår del blev storloppet Silverörnen småtrevligt. Där kördes två kvalheat. Sten tog Knubben till final och där fick Gösta Lännstrand köra Knubben till en hyfsad slant.

Den kloke Knubben har genomskådat verksamheten
Under resten av året skötte sig Knubben bra som vanligt men vi tyckte oss se tecken på att han genomskådat den här verksamheten och insett att han inte behövde kämpa till sista blodsdroppen för att få sin dagliga havre och bli klappad och ompysslad. Kanske skulle han må bra av att flytta till en bana med lättare medtävlare?

PR-avdelningens säljkampanj
Första tävlingsdagen på det nya året 1970 kördes på Solvalla Expressens Rikschampionat, en kuskmatch där den segerrikaste kusken på resp. bana bjöds in och lottades på Solvallahästar. Först ett försök där de främst placerade hästarna och kuskarna gick till final. Till finalen gjordes en ny lottning av de kvalificerade kuskarna på de kvalificerade hästarna. Sten anmälde Knubben som i försöket fick Bollnäs’ Kjell Eriksson. Och en snygg styrning till en andraplats och klar för final. I finalens lottning fick Östersunds Sune ’Mandel’ Svensson chansen och blev tvåa. ’Hade jag känt hästen bättre hade jag vunnit’ konstaterade ’Mandel’ med sedvanlig blygsamhet. Sune Svensson var, namnet till trots, rätt osvensk till sitt sätt. 

Efter den lyckade dagen med 7.000 till ägarna fick Knubben övernatta i ett stall på Valla. Vi ägare konstaterade att, efter den påminnelsen om Knubbens förträfflighet i trav-Sveriges medvetande, det var läge att sälja Knubben till ’rätt’ ägare/tränare. Anders fick uppgiften att sondera med Olle Goop om ’intresse’ fanns.

Ny körstil mot järnvägsövergången
Morgonen efter åkte Anders och jag till gäststallet på Valla för att säga go’morron till Knubben och fråga hur natten varit. Vi tyckte han såg pigg ut och selade ut honom framför en rockard. Anders körde några varv på den snöiga ’BG’-banan och sedan var det min tur. Men just den morgonen var Knubben ovanligt pigg och när Anders klivit ur och räckte tömmarna till mig travade Knubben iväg innan jag hann kliva i. Mitt ’ptrooo’ hade egentligen ingen effekt och mitt drag i tömmarna funkade inte eftersom mina stövlar gled på snön. När jag insåg allvaret slängde jag mig på magen i vagnen och lyckades styra så att hjulen inte hakade i någonstans. Knubben fortsatte i spänstigt trav mot stallbacksinfarten och järnvägsövergången medan jag låg på magen (höll en låg profil bokstavligen) och halade in tömmarna. Då vi fått kontakt igen lugnade han sig och jag kunde komma upp i sittande ställning och allt var frid igen. När vi körde tillbaka samma väg stod tränare Stig Persson utanför sitt stall. Persson hade sett min uppvisning och kommenterade ’Ny körstil det där’ och lade till ’Skönt att det gick bra’. Den morgonen lärde jag mig att även en lugn och väluppfostrad travare kan bli stressad. Knubben var inte van att övernatta borta och dessutom vakna i tävlingsmiljön.

Hur säljer man en travhäst?
Anders kontaktade sin ungdomskompis Olle Goop som då var framgångsrik tränare på Rättvik. En av Olles hästägare ville ha en bra snabbloppshäst att tävla med på hemmaplan, Dalarna med omnejd. Vi hade också kalkylerat fram hingsten Knubbens värde till 35’ vilket idag skulle motsvara ca 10 gånger mer. Tydligen var även köparen beredd att betala detta och överenskommelsen beseglades med ett handslag på telefon. 

Köparen hette Astor Arnesson med pseudonymen Stall Slugas och ville att Knubben skulle debutera i hans gröna färger kommande söndag i ett halvstort lopp på Rättvik. Knubben fick då åka upp till Olles stall på travbanan och vi skulle formellt avsluta affären på ett hotell intill travbanan innan tävlingarna, en enkel procedur trodde vi. Men Astor Arnesson ville inte bara ha en duglig snabbloppare de närmaste åren utan även en som skulle vinna lopp om några timmar. Astor var också en företagare som ville sprida glans över sitt företag med hjälp av Knubben. Därför ville han förhandla fram en omvänd bonus, dvs prissänkning, om Knubben inte vann! Efter några ostörda minuters diskussion (Anders, Bosse och jag) gav vi besked att priset var 35’, annars behöll vi Knubben.

Så det blev fysiskt handslag á 35.000 kronor (inga SEK på den tiden), köpehandlingar och registreringspapper skrevs under och sedan till stallet. 

I mitt bakhuvud gnagde oron att vi missat någon formalitet och att köparen kunde ångra köpet om Knubben inte vann. När vi sedan träffade Knubben i stallet såg han sviken ut och djupt deprimerad. Jag kände mig som svikaren och var rädd att Knubben inte skulle vara som bäst i loppet. Knubben spelades till favorit och starten gick. På något sätt blev Olle inlåst och 500 kvar var vinstchansen nära noll i mina ögon. Men på samma ’något sätt’ och centrifugalkraften hörde jag ’Sesam öppna dig’. Ekipagen utanpå Olle försvann ut åt höger och 100 kvar hade Olle och Knubben rundat fältet och seglade i mål som vinnare..

Långt efteråt har jag pratat med Olle om hur inpackad han varit men att han – faktiskt – skaffade sig den plats Knubben behövde för att spela ut sin speed. Olle log lite vid minnet och sa att det fanns inga kameror där och då.

Så Astor Arnesson fick sin önskan uppfylld med seger för sin nya travare i debuten på hemmabanan.
 

2.5 Carné Safari hos Olle Goop

Och sedan tävlade Knubben på med förnyat självförtroende. Han skötte sig så bra att Astor Arnesson ville ha honom godkänd som avelshingst. På den tiden gällde den statliga premieringsnämndens beslut ovillkorligt. Som jag kommer ihåg tillmättes hingstens utseende väsentligt större betydelse än tävlingsprestationerna jämfört med idag. ’Grund, skev, gracil’ var nämndens omdöme som gjorde att Knubben inte godkändes för avel. Tävlingsmeriterna dög. Med denna dom fick Knubben bara betäcka ägarens egna ston och i stamboken finns 3 registrerade avkommor. Av dessa kommer jag ihåg Sluggo Safari som både till utseende och mentalitet var lik sin pappa. Men dessa begränsade möjligheter ledde till att Knubben såldes – som avelshingst – till Finland och hur han lyckades där vet jag inte mer om än statistikuppgifterna på den finska motsvarigheten till travsport.se: 

För er vars finska är lite rostig kan jag berätta att Knubben har 70 avkommor registrerade i finska travstamboken mellan åren 1974 och 1985. Tyvärr tror jag inte Knubben satt några bestående spår i finskt trav ’men han fick (kanske) inga bra ston’ som hingsthållare plägar säga.

Men åter till dagen när Knubben segrade på Rättvik. När Anders, Bosse och jag satt i bilen på väg hem i vintermörkret kommer jag ihåg att det var dödstyst. Var och en var plötsligt medvetna om tomheten efter vår väldigt goda vän som inte var vår längre. Men halvvägs släppte sorgen och snart pratade vi munnen på varandra om nya avelshingsten Francis Nibs. 

Hur följde man sin häst på den tiden?
Ni undrar varför vi inte behöll Knubben och helt enkelt flyttade honom till Olle Goop på Rättvik. I början av 70-talet fanns inte tillnärmelsevis tekniken som atg-live för att följa travet och att som idag i många yrken kunna disponera dygnets 24 timmar fritt mellan arbete och fritid. Vi skulle tappa det mesta av kontakten med sporten om vår travare inte tävlade på Solvalla regelbundet och tränades i närheten av Stockholm. Om hästen startade på Rättvik en vardagskväll skulle vi normalt inte hinna till banan i tid om vi jobbade till kl. 17. Och när skulle vi vara hemma igen för att infinna sig på jobbet utvilad och alert kl. 9? Vi fick vänta på telefonrapport från tränaren på en fast telefon eller telefonkiosk. Eller tåla oss till en morgontidning med de lokala travresultaten kunde köpas.

Willy Nyström
Copyright Backlura Invest AB