Kapitel 4. Att vara travhästägare igen 2007 –
Kapitel 4.1 Starten
’Och efter ytterligare ett år har jag beslutat att jag vill bli aktiv i travet som hästägare igen.’
Hur då?
Nu är vi alltså framme i modern tid - ja nästan nutid – och året är 2007 och det är drygt 40 år sedan jag senast funderade över hur man ska gå tillväga när man ska bli hästägare. Jag har också blivit mer erfaren och kanske mer realistisk i mina förväntningar. Samtidigt har det rimligtvis hänt en del i svensk travsport sedan 1972 vad det innebär konkret att vara hästägare. Dels rent tekniskt där travet sannolikt taget tillvara delar av den utveckling som skett i data/it-branschen men också i regelverk i travet och i samhället. För 35 år sedan kunde jag en del om avel och härstamningar vilket 2007 enkelt kan sammanfattas som ’värdelöst vetande’.
Olle Goop?
Den ende aktive svenske tränare jag känner, eller känt, är Olle Goop. Så jag drar iväg ett kort mejl till info@stallgoop.se och berättar att jag vill köpa en unghäst med lämplig stam. Jag berättar också att jag för länge sedan varit delägare i Brain Storm och Carné Safari innan Stall Slugas köpte honom. Visserligen har det under 35 år passerat tusentals travare och sannolikt ännu fler ägare genom Olles stall men det kan ruska fram någon positiv minnesrest.
Efter några dagar får jag svar och är välkommen att träffa Olle på Lökene när det passar. Just då har jag ett uppdrag på Karlstad kommun tillsammans med en arbetskollega. Jag har många kollegor men just denne råkar vara travhästägare och -uppfödare och dessutom placerad och boende i Karlstad. Han heter Anders Andersson och han har också fått veta mina planer att bli hästägare.
Så vid ett av mina besök på Karlstad kommun åker jag för att träffa Olle på Lökene en förmiddag. Väl där frågar jag någon om var jag kan träffa Olle någonstans i den stora anläggningen. ’Han är någonstans i det stallet där de kör fort idag’. Jag går in i stallet, hittar Olle i sin gröna dress, går fram och säger hej. ’Hej, du är dig lik’ ler Olle som om det var några år sedan vi sågs.
Sedan, när vi tar en kaffe i lunchrummet, konstaterar Olle också att det var 35 år sedan vi senast sågs. Jag berättar kort om mina planer och vill att Olle ger mig förslag om en lovande travare som är 1 eller 2 år. Jag understryker att han kan ta den tid han behöver, för mig är det ingen direkt brådska.
När jag åker från Lökene är jag mycket nöjd. Mitt första intryck av anläggningen och personalen är gott. Mest av allt är jag glad att även Olle ’är sig lik’. I mitt arbete har jag ibland sett exempel på att framgång kan förändra människor och inte alltid till det bättre.
Vad gäller?
Nu har jag tagit första steget till att bli travhästägare igen och kan nu börja lära mig vad det innebär praktiskt.
Här får jag massor med hjälp av min kollega Anders Andersson.
Anders kan berätta om ST:s roll och hantering av prispengar och träningsavgifter.
Kvällslektyren är TRAVBOKEN av Pål Carlsson som lättfattligt beskriver vad man som travhästägare måste ta ställning till, helst innan man drar igång verksamheten.
Jag skaffar mig också ett pc-baserat redovisningssystem för att själv sköta bokföringen i det aktiebolag jag har vilande.
Det gäller att ha björnkoll!
Bosses äventyr på Gotland
Under min hästlösa period hade Bosse däremot inte varit passiv. Hans äldre bror Ulf hade flyttat till Gotland i början av 90-talet och även Bosse och hans fru Ami tyckte 10 år senare att det verkade vara en god idé, åtminstone under sommarsemestern då vädret var varmt och det tävlades på Skrubbs utanför Visby. Ja, det var väl inte bara travet som styrde valet att köpa ett hus nära Ulfs.
Ulfs dotter hade också fött upp hästar och få saker är väl så charmfulla som ett föl. Allt detta bidrog till att tanken att föda upp travare i liten skala mognade fram under andra hälften av 90-talet hos Bosse och Ami. Då startade de Boxami HB för den affärsmässiga delen. Bosse hade också siktat på att utnyttja möjligheten att pensionera sig vid fylla 60 – alltså 2004 – och dryga ut pensionen som konsult i egen firma.
Att välja Gotlands milda, om än emellanåt blåsiga klimat, med sina kalkrika marker var naturligtvis ingen nackdel. På Gotland lever också en genuin hästkultur.
När beslutet väl var fattat skulle det omsättas i handling. Bosse började leta efter ett lämpligt sto genom att följa med på auktioner och annonser. Tyvärr fann han ingen lämplig som också matchade den tänkta investeringen förrän han kom i kontakt med Västerbo Stuteri och Michael Demmers. Västerbo skulle banta något och erbjöd Bosse de två dräktiga stona Smoking Olga och Västerbo Coin. Efter en del studerande av stonas stammässiga bakgrund accepterade Bosse och Ami förslaget och stona flyttade till Gotland och Ulfs gård.
Här lämnar vi Bosse tillfälligt men återkommer till Bosses syn på travhästuppfödning i Sverige idag.
Ungefär så var läget när jag berättade för Bosse och Ami om mina nyväckta hästägarplaner. Det skedde hemma hos Anders och Mona vid ett kalas där även Thord var med. (Jag hör redan er tunga suck: ’Det var bättre förr på 60-talet’.) Nej, vi pratade mer om framtiden och då tyckte jag att det var dags att avslöja att jag träffat Olle på Lökene.
Att finna nya travaren …
kan ta tid …
Det kom att dröja mer än ett år innan jag verkligen blev hästägare igen. Olle funderade på en 1-åring och bestämde sig preliminärt för hingsten Vindaloo som var under inkörning hos Mats Broman. På hösten 2007 körde jag till Bromans gård några mil norr om Arvika där flera av stall Goops unghästar startat sin utbildning och uppträning. På Mats Broman förstod jag att Vindaloo hade en egen vilja och att detta redan satt sitt tydliga spår i en vägg på stallgången. Jag förstod också efterhand på Olle att Vindaloo inte levde upp till Olles förväntningar. Dessutom hade han rent fysiska problem som stoppade träningen.
… och istället bli flera
Så när jag på frampå vårkanten 2008 var i Göteborg på ett uppdrag för Bravida (ja, deras reklam på travbanor och kuskdresser kan ni knappast ha missat) passade jag på att träffa Olle en tävlingskväll på Åby. Olle hade då givit upp hoppet om en vändning till det bättre för Vindaloo och lovade att återkomma med ett annat förslag. Någon vecka senare ringde Olle och föreslog att jag skulle gå in i ett konsortium av fem hästar, fyra 2-åringar och en 3-åring. Konsortiet var under bildande. Olle och svåger Håkan Arvidsson kunde avstå en bit av sina andelar för att ge mig plats. Olle gav mig namnen på hästarna och föräldrarnas cv så jag slog på pc:n på hotellet i Trollhättan (jodå, Bravida har kontor där också) och försökte värdera Olles förslag i teorin. Jag tyckte deras bakgrund verkade bra och gav Olle ett preliminärt ’ja’ dagen efter. Olle föreslog att jag skulle besöka Bromans igen eftersom tre av hästarna var där för uppträning.
Under vintern hade jag samtidigt genom Anders Andersson fått kontakt med Jonas Moberg som komponerat ett konsortium med fem 1-åringar. Nu var jag därför tvungen att ge Jonas beskedet om Goop-konsortiet men lovade att hålla kontakten även om ’budgeten för 2008 var slut’.
Okulärbesiktning
Tror att det var 1 juni 2008 som jag fick bekanta mig med de tre 2-åringarna som stod hos Bromans. I stallet stod en hingst med klar auktoritet som han visade genom att vända huvudet åt än det ena hållet och än det andra, när skötaren skulle sätta på huvudlaget. Efter några minuter hade han visat vem som bestämde och tog tag i bettet. I stallet stod också ett välväxt sto som var lugn och hjälpsam på alla sätt. Intill stod ett mindre mörkbrunt sto med vaken blick.
De tre skulle gå ett heat tillsammans på Bromans slinga och jag ställde mig så att jag kunde se avslutningen. Först i mål var hingsten med grov framaktion och armbågsskydd och strax efter vid sidan det snälla stoet. Bakom de två pinnande det lilla stoet på med huvudet lågt och ett bestämt tag i bettet. Hästarna hette Hubbub, Eyeshadow och Pebbly. 3-åriga Frenchwoman stod på Lökene och 2-årige Piercing kördes in av Peter Cederin. Mitt intryck av de tre jag fått se för vagn var ärligt talat lite blandat. Den som mest såg ut som en travare i mina ögon var Eyeshadow: fint trav, pigg och stabil. Armbågsskydden trodde jag var ’avskaffade’ sedan 60-talet då de inte var särskilt ovanliga men på sikt kanske även Hubbub kunde balanseras så att armbågsskydden kunde stanna i selkammaren. Och lilla Pebbly, var hon inte i minsta laget?
Nåväl, konsortiet verkade sammantaget intressant och jag slog till.
Ett konsortium har flera ägare men bara en representant …
Olle hade också berättat om de andra (5) ’icke-professionella’ delägarna och alla hade erfarenhet som travhästägare sedan tidigare. De bodde i Årjäng (2), Karlstad, Leksand och Vejbystrand så det skulle dröja innan jag fick tillfälle att träffa de andra. Däremot fick jag träffa Olles fru Annika som förklarade hur ST:s faktureringstjänst fungerade för Stall Goop.
Efter att ha funderat mer hur jag skulle satta mig in hur det är administrativt att vara travhästägare föreslog jag att jag kunde sköta konsortiets ekonomi i mitt bolag (eftersom fakturering är min bästa gren). Och de andra i konsortiet tyckte att det var en lysande idé trots att bara Olle och Håkan Arvidsson hade träffat mig. Jag hade presenterat mig i ett kort mejl till de andra men blev vald som konsortiets representant med mejlledes acklamation!
… och ett namn
Strax efter meljväxlingen med de andra ägarna hade jag beställt en elektriker som skulle återkomma för att boka tiden. Då ringde mobilen och uppringaren presenterade sig med namnet och något ’Elmontage’. Jag kopplade direkt till den hjälp jag behövde hemma och började speca jobbet. ’Det blir nog dyrt med tanke på restiden från Årjäng’ blev svaret och sedan lade han till att det gäller konsortiet.
Efter att ha skrattat färdigt kunde vi gå över till ämnet. Konsortiet behövde ett namn i ST:s ägarregister och han (Mikael) och kompanjonen Peter hade ett förslag: ’Stall K2’. Jag uppfattade namnet som ett uttryck för konsortiets ödmjukhet inför uppgiften som låg framför oss. Kaxigare hade naturligtvis varit Stall Mount Everest ’men så’na är inte vi!’. Och även detta förslag klubbades på mejlen.
Nästa kapitel Det närmar sig första start