K2
Pebbly

… hade en blek höst. Efter fjärdeplatsen i ’Sto-EM’ blev hon femma i ett Stoelit-liknande lopp på Åby där Mathilde Tröjborg bara var bäst som storfavorit i ett sprinterlopp. De möttes igen i Stoeliten på Solvalla men Pebbly var utanför pengarna. Bäst var Yucca Boko, Muscles G.T. och Dileva Käll och därefter Mathilde.

Nästa start i mitten av oktober blev Sto-SM på Åby där Dileva Käll äntligen fick en efterlängtad storloppsvinst. I arrangemanget ingick också mat och dryck på restaurangen för ägarna. Det var första gången vi fick hälsa på Dilevas ägare och kunde framföra våra gratulationer.

Bland motståndarna fanns också Flea Southwind som Pebbly mött många gånger. En av delägarna var den från andra sammanhang välkände Tommy Söderberg, tränade bland annat Djurgårdens fotbollslag innan han blev befordrad att ta över ansvaret för landslaget efter Tommy Svenssons brons-VM 94. Som jag kommer ihåg det hade Peter ett ingående samtal med Tommy Söderberg. Tyvärr missade jag ämnet (cykel, fotboll?) men analysen var sannolikt ’på pricken’. I öppna SM var Maharaja spelad till 14 för 10 men på prispallen stod Yarrah Boko, Noras Bean och Torvald Palema – inget dåligt gäng.

Sedan fick Pebbly vila från tävling till slutet av november i ännu ett Stoelit-liknande lopp. Igen oplacerad långt efter de bästa. Årets sista start blev annandag jul på Solvalla i Stoeliten där hon fick sista pengarna långt efter vinnaren Mathilde.

Hubbub

Efter två galoppmisslyckanden i oktober anmäldes Hubbub till lopp måndagen den 7 november på Färjestad. Nu hade vi delägare börjat diskutera försäljning och jag hade fått uppgiften att tillsammans med Håkan formulera annons i Travronden.

På kvällen fredagen 4 november var jag på väg till vänner för att laga mat och äta upp den gemensamt i vår ’matlagningsklubb’. Då ringde Olle och berättade att Hubbub transporterats till veterinär på grund av kolik. Olle förklarade att om veterinären inte lyckades häva koliken med medicin återstod bara operation. En operation var heller ingen garanti för tillfrisknande. Vi kom överens att jag skulle ha kontakt med veterinären och ringa lördag morgon. Matlagningen blev lite okoncentrerad för min del.

På lördag morgon fick jag besked av veterinären att Hubbub var lite bättre. Om det blev någon försämring skulle hon ringa mig direkt. Det kom inget samtal och jag informerade alla delägarna om läget. Jag fick också mandat av ägarna att ta bort Hubbub om det enda återstående alternativet var operation.

Tidigt på söndag morgon ringde jag igen och fick nu beskedet att Hubbub blivit sämre på morgonen. Jag meddelade då vårt beslut att inte operera och att veterinären fick avgöra när Hubbub inte skulle behöva lida längre. Jag ringde veterinären sent på eftermiddagen igen och läget var oförändrat. Kommer inte ihåg om jag pratade med några av delägarna men alla fick mejl om läget. Söndagen blev en tung dag och jag var inställd på att ringa veterinären tidigt på måndag och få beskedet att Hubbub inte levde längre.

Så gjorde jag och fick på följande morgon veta att Hubbub var markant mycket bättre och medicineringen till sist hade fått effekt. Om inget återfall inträffade till middagstid skulle han kunna åka hem till Lökene.
Jag ringde Håkan och han skulle ordna transporten efter en sista koll med veterinären.

Och det blev inget återfall utan Hubbub var hemma i sin box på kvällen.

K2 fullföljde ändå planen att sälja Hubbub. Köpare blev Niklas Lundh, en person som Håkan kände som hovslagare sedan tidigare och numera var amatörtränare.

Därmed återstod Pebbly av de ursprungliga fem travarna i Stall K2.

Empiris

Lexidor kom aldrig iväg till månadsskiftet september/oktober som avtalat eftersom Per Lennartssons nya stall inte blev klart i tid. Lexidor fick jobba på hos Henrik Hoffman på Skrubbs banor. En dag – den 10 november – hade en häst blivit skrämd och skenat på en träningsbana där. I en korsning möter Lexidor, som samtidigt är ute på slingan, den skenande hästen och blir också skrämd och rusar iväg. Lexidor håller sig på banan men råkar slå sig själv så illa att två senor går av i ena frambenet. En lokal veterinär kommer direkt till hjälp och kan sy ihop de skadade senorna. Sedan startar väntan på resultatet av operationen.

Veterinären, som var knuten till ATG-kliniken i Helsingborg, berättade att prognosen för att Lexidor skulle bli återställd och kunna tävla eller ens kunna ridas, var mycket dålig. Det visade sig tyvärr vara så i Lexidors fall vilket även försäkringsbolaget senare bedömde. Vi fick därför fatta beslutet att ta bort Lexidor.

U4

Monte Major behandlades efter starten i början av juni och fick rejäl tid att bygga upp sig igen. Nästa start blev en seger på Årjäng i mitten av oktober trots att han inte travade dåligt bitvis. Det blev behandling men problemen i vänster framben gick inte bort och han opererades i början av januari.

Mon Petit Cheval behandlades efter starten i mitten av juli och … gjorde comeback i slutet av november. Det blev 4 starter på knappt två månader med alla bland de tre varav en seger och vi var nöjda.

Normandie Boy fick nästan två månaders tävlingsuppehåll efter linjestarten på Örebro och var nog lite sliten innan han fick gå till vinterträning.

She’s Filly startade på och travade in en slant varje gång. Hon tog också sin andra seger till 39 gånger pengarna. Efter starten på Momarken i mitten av januari fick Filly gå till vinterträning.

Det våras för veterinärerna

… men inte för mig. Hösten 2011 blev dyster för mig och oss inblandade i våra travare. Har aldrig haft så mycket att göra med veterinärer som då. K2 hade nu bara en häst – Pebbly – som trots god hälsa och bevisad kapacitet, visat tecken på att ha ledsnat. Lexidor fanns inte längre. U4:s bästa talanger Monte Major och Mon Petit Cheval hade hindrats emellanåt av skavanker och jag funderade naturligtvis om den tendensen skulle kunna vändas.

För att skingra de mörka molnen häller jag upp ett glas vin och sätter mig i fåtöljen med fotoalbum och arkivskatter från 60-talet.

Så tillbaka till 1966 och Vincennes - Revanschen

Tidigare har jag nämnt att jag gjorde lumpen 1965-66. Det gjorde också Åke som ’flygmalaj’ vid Barkarby. De två veckorna före midsommar hade vi så kallad skördepermission. Och den här gången skulle vi verkligen klara att nå till Paris!

Körkort bra

Åke hade körkort sedan något år och jag hade på något vis också fått körkort för några månader sedan. Obs att man normalt tar körkort. Jag fick mitt efter nio 45-minuterslektioner i Linköping. Innan hade jag inte kört en meter. Då skulle jag vidare till Artilleriskjutskolan i Villingsberg och bad körläraren om ett intyg om de nio lektionerna. Han förstod att det skulle bli svårt för mig mitt ute i skogen att fortsätta när närmaste körskola fanns i Karlskoga. Därför ville han ’att jag skulle försöka köra upp även om det fattades lite övning’. Teoriprovet gick bra och sedan gick jag till platsen där körkortsinspektören väntade vid Linköpings centralstation. Han pekade på förarplatsen och sa åt mig köra till en mjölkaffär där han skulle handla. Sedan fick jag på lite omvägar köra tillbaka till stationen medan han muttrade att jag skulle köra fortare. När vi klev ur bilen sa han kort: ’Det var inte världens bästa uppkörning … men gratulerar till körkortet i alla fall!’ och skakade hand. I det ögonblicket var jag förmodligen den största trafikfaran i landet.

Vad skulle vi åka i? Jo, Åke hade köpt en begagnad klassisk Volkswagen (en bubbla) för 800 kronor som jag i övningssyfte lånat en dag för att köra mina föräldrar till Åkes föräldrars landställe på Värmdön.
 

Då kör vi/du/jag – fredag kväll

Jag kom hem till Stockholm på fredagskvällen två veckor före midsommar och sedan drog vi. Paris, here we come! Vi turades om att köra tills vi inte orkade mer. Då var det midnatt mellan lördag och söndag och vi sov på en rastplats söder om Hamburg. Efter några timmar i bubblan körde vi vidare.

Aachen Västtyskland – söndag morgon – u-svängar

Vid 6-tiden på söndagsmorgonen hade det börjat regna. Jag satt vid ratten när vi kom fram till Aachen då jag lärde mig vad ’fartblindhet’ kan medföra. Vid infarten kom vi till en stor rondell med en damm i mitten. Jag vred på ratten och bubblan svarade med att sladda runt och dunsa in i rondellmitten med aktern före men valde att stoppa några meter från dammen. Där satt vi och stirrade på infarten som vi nyss kommit ifrån. Efter några minuter dök det upp en polisbil. Då höll vi på att bända ut en plåt vid bakhjulet som fått sig en tryckare när jag med god fart backade över gatstenkanten som markerade gränsen runt rondellen. Vi sa väl ungefär ’Alles in ordnung’ (vi har blykoll!). Polisen kommenterade att det var tur att vi inte landade i dammen och nu såg vi att den var djupare än vi förstått.

Nu tog Åke plats i förarsätet och morrade ’Nu kör jag!’. Vi fortsatte genom Aachen och kom till ett ställe där vägen gjorde en 90-gradersböj. Farten var nog lite för hög för väglaget för bubblan gjorde sin vanliga sladd och vi blev sittande med ryggarna i körriktningen. ’Det är visst halt’ sa Åke sammanbitet och u-svängde bubblan tillbaka mot Paris.

Paris – söndag eftermiddag/kväll

Sent på eftermiddagen – 40 timmar efter starten i Stockholm - nådde vi Paris med nästan tom tank. Under eftermiddagen var trafiken in mot Paris enastående långsam men vår bubbla drack bensin utan bekymmer. Innan vi kunde leta hotell måste vi fylla på bensin. Vi stannade någonstans i centrala Paris och jag – den språkkunnige – klev ur och letade i ordförrådet efter ’bensin’ på franska. Det enda jag kom på var ’essence’. ’Jodå’, svarade den jag frågade, ’bara runt hörnet där’ sa han och pekade. ’Vilken röta, bara runt hörnet’ sa jag till Åke som snabbt svängde runt hörnet. Och där låg Hotel Essence!! Då gav vi upp, parkerade bubblan på trottoaren och tog in på hotellet. ’Essence’ betyder inte bara bensin på franska om någon undrar hur man kan locka hotellgäster med bensin. Ja, utom Åke och jag förstås och vår bubbla.

Efter en lång natts sömn och frukost ringde Åke sin kusin Kristina som arbetade som au pair i Paris. Först behövde vi hjälp att förstå var vi befann oss i världsstaden. Frun i huset anmodade oss att omedelbart byta hotell och lämna kvarteren vid Gare du Nord som tydligen var opassande för välartade ungdomar. Detta lät i sig intressant men vi följde madames rekommendationer och fick plats i ett mycket enkelt hotell nära Seine och universitetskvarteren vid Sorbonne.

Vincennes - äntligen

Jag letade i dagstidningarna efter uppgiften om när nästa tävlingsdag på Vincennes. Efter några dagar hade jag fått tag i den informationen. Den kvällen skulle Åke träffa sin kusin så jag tog metron mot Vincennes. Tyvärr fann jag ingen karta med tunnelbanelinjer inklusive Paris förorter men siktade på Porte de Vincennes och vidare. Väl där fann jag en karta som täckte stationerna utanför innerstaden. Hoppade på nästa tåg och gick av vid stationen Chateau de Vincennes.

Exakt hur jag bar mig åt för att till fots finna fram till travbanan kommer jag inte ihåg men det tog en dryg timme. När jag skymtade huvudläktaren tyckte jag att det var märkligt tyst. När jag nådde fram till staketet som inhägnade banan framstod den bistra sanningen: det var inga tävlingar på Vincennes den här kvällen! ’Shit’ sa man inte på den tiden i Sverige men jag hade hört någon fransman säga ’merde’ så det provade jag i min ensamhet. Den lilla ljuspunkten var att jag visste hur jag skulle ta mig till en metro-station – trodde jag.

Efter ca tre kvart svalde jag stoltheten, tog ett djupt andetag, formulerade på franska frågan ’Ursäkta mig, jag är främling. Kan min herre tala om var jag kan finna närmaste station du metro?’ Sedan gick jag in på närmaste bar och ställde frågan till mannen bakom disken. Svaret blev ’Men ni är ingen främling! Ni talar ju vårt språk. Gå bara till höger utanför och runt hörnet så ser ni stationen.’ Merci beaucoup. Au revoir monsieur.’ Nu flödade min franska styrkt av det vänliga bemötandet och snart satt jag på metron och kände mig som en världsmedborgare.

I Paris körde Åke som en gud och anpassade körningen till Parisarnas tempo och temperament. Visserligen tappade vi en navkapsel mot en trottoarkant utanför Sacre-Caeur och fick byta en rem (rèmme de génerator?). Vi fick också tillfälle att träffa min kusin från Malmö (Gunilla, hon som upptäckte blodet på min skjorta för 4 år sedan) som nu arbetade som fotomodell/mannekäng i Paris.

Tillbaka till det svenska försvaret

Hemresan efter en vecka i Paris gick via Haarlem utanför Amsterdam där vi hittade samma Bed-and-breakfast som vi bott på 1962. Samme vänlige ägare mynherr Blom.

Efter några dagar i Holland började nedräkningen mot Sverige och vi tog oss tillbaka in i Västtyskland på bekanta vägar. Vi erkände motvilligt att bubblan var bekvämare än tandem. Möjligen hade vi fått en släng av hybris för en bit innan Bremen blev vi påkörda i en korsning av en tung merca. Den träffade oss i bakhjulet och den utryckande polisen utredde olyckan, tilldelade oss 10 D-mark i böter och såg till att vi bärgades till närmaste verkstad. Bakaxeln hade böjts av smällen men det fixade de. Som sista kund lämnade vi verkstaden vid 17-tiden och fortsatte vår avbrutna hemfärd. Efter en timme började det knacka från bakhjulet. Vi vågade inte köra vidare och nu var alla verkstäder stängda. Vi parkerade utanför en som öppnade nästa morgon kl. 7 och singlade slant om vem som fick välja sovplats först, alltså baksätet eller framsätet med ratten och växelspaken.
Inte ens bed-and-breakfast var att tänka på längre.

Som första kund bytte de det utslitna hjullagret åt oss och strax före 8 rullade vi igen och lyssnade spänt efter nya knackningar. ’Alles in ordnung’ tänkte vi hoppfullt när vi via Grossenbrode – Gedser körde mot Köpenhamn framåt eftermiddagen. Vi hade nått Köge innan det numera alltför välbekanta ljudet hördes. Nu var klockan 16 och då stänger verkstäderna i Danmark. Ny natt i bubblan utanför en verkstad. Verkstaden öppnade kl. 7 och ny fix av hjullager. Den här gången nådde vi nästan Helsingör innan knackningarna återvände.

Nu körde vi ombord på färjan till Hälsingborg (stavades med ’ä’ på den tiden) och till första bästa verkstad. Äntligen kunde vi uttrycka vår frustration på vårt eget tungomål. Bubblan hissades upp och mekanikern studerade och tog sig åt hakan. Sedan hämtade han en stor slägga och förklarade att han skulle försöka böja tillbaka den skadade bakaxeln för att minska slitaget på hjullagret. När han var klar sa han att han inte kunde garantera hur länge lagret skulle hålla, ’Men till Stockholm kommer ni!’ Frampå eftermiddagen lämnade vi Hälsingborg och körde under natten hem till Stockholm. Inte ett knack under hela den ljusa natten på Riksettan. Nu var det faktiskt midsommarafton.

På måndagen efter helgen sålde Åke bubblan för 900 kronor.
Tror att han påstod att bilen var ’helrenoverad i bakaxeln’ för att motivera prisökningen.

Efter mitt personliga misslyckande att för andra gången som travpilgrim inte få känna den kombinerade doften av häst och kolstybb, återvände jag till uniformen och Artilleriskjutskolan utanför Karlskoga. Men – som ni med ordning på årtal vet – skulle snart min ökenvandring utan häst vara över. Nu var det bara ett par månader kvar innan jag skulle vara delägare i Carné Safari.

’Men stopp där,’ hör jag någon utbrista. ’nyss hade du inte råd med en natt på bed-and-breakfast!?’. 1966 var vardagen byggd på kontanter. Vår reskassa innehöll inga större reserver och bilolyckan förbrukade snabbt våra marginaler. Utan bilförsäkringen hade vi fått jätteproblem, både ekonomiskt och rent praktiskt. Inga bankkort, inga mobiltelefoner.

Nästa kapitel Året 2012 för de spridda förhoppningarna med ännu mer extramaterial om Vincennes