Veckans …

Den här veckan blev inte riktigt som jag tänkt och det har påverkat mitt berättande. Två händelser har skakat mig, Donald Duck (Trump ska det vara!) och snöfallet i Kungl. Hufvudstaden.

I tisdags kväll såg jag på valvakan till strax före midnatt. Första resultaten beräknades vid 1-tiden så jag gick upp och la mig. Laila hade redan gått upp och somnat. Vid 5-tiden tassade jag ner och slog på tv:n. Valanalytikern såg spänd ut och hade då kommit fram till ’att det kunde gå hur som helst’. Strax före 7 var det klart och kört så jag gick upp igen. Laila vaknade och frågade ’Är Hillary president nu?’. Inte kul att vara bärare av dåliga nyheter. Mottagaren kan uppfatta bäraren som den ansvarige.

I onsdags hade jag en tid att passa mitt i Stockholm var tvungen att skotta uppfarten för att få ut bilen och köra till P-garaget i Vällingby centrum och därifrån in till stan med T-banan. Allt gick som på räls (jaja, nu fick ni en göteborgare gratis). Kände mig som ett barn när jag pulsade i den djupa snön mot Humlegården. Så här var min barndoms vintrar när mamma tog mig med kälken till Floras kulle i samma Humlegården som 5-åring. Hemresan på eftermiddagen gick smidigt med T-banan men jag såg ju att det var nästan stopp över Tranebergsbron. Där stod fyra långtradare med släp som gjutna i en konstinstallation av Kung Bore.

Man kan lugnt påstå att Trump och Bore rubbade mina cirklar. Hösten 2011 har därför fått ge plats helt åt extramaterialet från Vincennes.

Vincennes

Därför tar vi ett kort steg tillbaka från 2011 till januari 2006. Försäljningen av bolaget var klart och mina planer att på nytt få äga en travhäst började ta form även om jag behöll funderingarna för mig själv. En bra åtgärd i det perspektivet för att bli ’àjour’ med travsporten, var att insupa atmosfären på Vincennes på ’julafton’ sista söndagen i januari.

Prix d’Amérique 2006

Det här året var Jag de Bellouet favorit att ta andra raka i Prix d’Amérique och han var också först i mål före Tarzans Gigant Neo som tog på Jaggen hela upploppet men kunde aldrig ta sig förbi. Det preliminära resultatet visades direkt så hemmapubliken viftade med trikoloren i väntan på prisutdelning och marseljäsen. Men det definitiva resultatet dröjde utan att jag begrep varför. Efter ca 10 minuter visades upploppet i repris på storbildsskärmen både från sidan men framför allt framifrån och bakifrån.
Då framgick tydligt att Jaggen bröt ut hela upploppet och gjorde det omöjligt för Dominik Locqueneux att ta sig förbi. En bit före mål gav Locqueneux upp och styrde faktiskt ner invändigt om Christophe Gallier. Därefter kungjordes det definitiva resultatet. ’Le Cannibale’ tog andra raka.

Men uppenbarligen hade domarna haft funderingar på att ändra ordningsföljden på ettan och tvåan.

På kvällen erinrade jag mig ett samtal jag haft ca 10 år tidigare med en tidigare jobbarkompis som var en av delägarna
till Union Shark. Tror att det var 1993 när Union Shark tränades av Ulf Nordin på Vincennes och Kenta fick en inblick i skillnaden mellan folk och fä. Ulf Nordin hade haft tränarrörelsen i Frankrike många år vid det laget.
Vid ett tillfälle hade Ulf blivit uppkallad till förhör av måldomarna för en misstänkt förseelse. Exakt hur rättsläget var vet jag inte men måldomaren framförde att ’monsieur Norrdäng’ skulle bestraffas. Ulf slog ut med armarna och sa ’Mais monsieur, je suis francais!’. (’Men va f-n, jag är ju fransman!’) Varpå måldomaren skrattade till och ryckte på axlarna. Därmed var ärendet ur världen och den i princip franske Ulf Nordin frikänd.

Svårt att veta om den franska hästen med den franska kusken och den franska ägaren fick någon form av positiv särbehandling jämfört med den svenska hästen med den belgiska kusken och den svenska ägaren. Det är i sådana här ögonblick man skulle vilja vara en fluga på väggen. Nåja, gudomlig rättvisa skipades en månad senare då dopingproven på Jag de Bellouet blev offentliga och Stefan Melanders prischeck uppgraderades.

Vore intressant att få höra Anders Lindqvists uppfattning om folk och fä på Vincennes de senaste 20 åren.

Mina historiska kontakter med Vincennes

I Sören Nordins bok ’Spänn banden’ berättade Sören om fransk travsports dominans i Europa. En tänkbar förklaring var just travbanan Vincennes. Den var utformad för att på beställning av franska armén leverera starka och uthålliga hästar som var en oerhört viktig faktor i 1800-talets krigföring. Nivåskillnaderna på den 2 kilometer långa kolstybbsbanan med tre raksträckor kräver starka och uthålliga travare. Sören berättade också om satsningen med USA-importen Scotch Fez mot PdA 1950 med intervaller i en backe i Bromsten. Satsningen lyckades som vi vet och blev sannolikt av stor betydelse för svenskt travs framtid. En av de få som kan vittna om detta är den 90-årige Åke Isberg.

Så för mig framstod Vincennes redan 1959 som målet för en framtida pilgrimsvandring.
Om detta var en betydande faktor bakom mitt beslut att tillsammans med barndomskompisen Åke Österman köpa en tandemcykel för att besöka Paris sommaren 1962, har jag glömt.

Den misslyckade pilgrimscyklingen 1962

I tidigare kapitel har jag berättat att en av oss som ägde Luck i slutet av 60-talet hette Åke. Denne Åke är densamme som min cyklande barndomskamrat. Våra mammor lärde känna varandra under sin uppväxt i östergötska Finspång. Även Åke är av årgång 44 och vi sågs första gången som 4-åringar.

Cykeln vi köpte var möjligen av senare årgång men inte mycket, alltså ca 18 år gammal. Vi körde rejäla träningsturer under våren och var i bra trim när vi kastade loss från Stockholm.

Efter övernattningar i Norrköping, Jönköping och Värnamo närmade vi oss Malmö där vi skulle bo en natt hos min farbror Göte med familj.

Några mil innan Malmö hade jag räknat ut att vi skulle spara en del mark och slippa suget från långtradarna på ’Riksettan’ (Riksväg 1 innan E4). Varför cyklade vi inte på cykelbanorna? De var inte anlagda 1962. Men efter att ha slip-streamat bakom en traktor med fullastat släp tryckte jag på invändigt om traktorn när den körde ut från vägkanten. Men det var en fint från traktorföraren som – för mig överraskande – svängde tillbaka in mot diket när vi kommet upp jämsides. Resultatet? Ja, traktorn knuffade ner oss i diket. Föraren var lika överraskad som jag. Han hade aldrig väntat att bli omkörd på insidan av ett par snorungar på tandemcykel på den grusvägen. Men han var naturligtvis bestört och orolig för vår hälsa. Vi var mest oroliga för cykeln och vår pilgrimsfärd. Lite skrubbsår fick vi, mest av det rammade låga trästaketet på andra sidan diket. Hur som helst skildes vi som vänner och nådde något försenade vår övernattning. Min kusin Gunilla noterade att jag hade blod på skjortan. Vi bad henne att inte avslöja orsaken för farbror Göte och faster Greta. Då skulle rapport gå till Stockholm och Åke och jag skulle få körförbud.

Vi blev kvar en extra dag i Malmö för att Åke skulle få en läkare att kolla hans hälsenor. Det som hade hänt berodde på vår okunskap i hur enformig fysisk belastning påverkar våra muskler, senor o.dyl. Eller som en annan tänkare uttryckt det: ’All elitidrott är skadlig.’ Om ni inte trampat tandemcykel vet ni inte att den som sitter fram ofta fungerar som drivmotorn (till skillnad från travare). Därför hade vi bestämt att

a) skifta drivmotor varje dag

b) ställa in sadelhöjden efter snittlängden på våra ben (för att slippa justera sadlarna varje dag)

Mina ben är något längre än Åkes vilket gjorde att han fick sträcka något på vristen när han trampade ner. Efter 4 dagar och 60 mil sa hans hälsenor stopp. Läkaren på sjukhuset i Malmö kunde förklara orsaken. Så ’vi’ beslutade att Åke skulle sitta fram resten av pilgrimsfärden och ’kortade stigbyglarna’ hans. Sedan trampade vi vidare till Trelleborg och färjan till Travemünde. Nästa övernattning blev ett gigantiskt vandrarhem i Hamburg och där bestämde vi att ge upp Paris och sikta på Amsterdam.

Efter de inledande strapatserna gick cykelturen mot målet Amsterdam utan dramatik.

Tidstecken 1962

Samtidigt vill jag nämna ett par tidstecken som jag i min ungdomliga naivitet inte förstod direkt. Året var alltså 1962 och det hade gått 17 år sedan andra världskriget. I Hamburg gick vi omkring och tittade på staden som man gör som turist. Vi noterade att rivningsvågen i centrala Hamburg var värre än den som pågick i Stockholm. När vi passerat nästa storstad Bremen på vägen mot holländska gränsen begrep jag att ’rivningstomterna’ vi sett i Hamburg och Bremen var ytor som ännu inte var återuppbyggda efter de allierades bombningar i krigets slutfas.

När vi senare passerade gränsen till Holland kom vi till ett öppet kafé och stannade för att äta. Jag gick fram till föreståndarinnan för att ta reda på vad vi kunde beställa och antog att tyska var det språk som var mest gångbart. Lite förvånad blev jag när svaret var att kafét var stängt! Så jag gick tillbaka till Åke några meter bort och berättade att det, trots tecken på motsatsen, var stängt. Vi gjorde oss i ordning för att trampa vidare. Då kommer föreståndarinnan fram och ber om ursäkt för att hon trott vi var tyskar men nu hörde att vi pratade ett skandinaviskt språk och att vi var välkomna att beställa. I Holland hade man inte glömt den tyska ockupationen.

Tidstecken är ibland en påminnelse om att dåliga tider kan komma tillbaka.

Nästa kapitel Hösten 2011 för K2, U4 och Empiris med ännu mer extramaterial om Vincennes