Månadens hästägare Willy Nyström
Att vara delägare i en travhäst
Av Willy Nyström.
Jonas har bett mig berätta om hur det är att vara travhästägare. Jonas känner också till hur länge det gått sedan jag blev travhästägare och hoppas också att det finns några glimtar från den svenska travsportens historia.
Så jag gör gärna ett försök och hoppas att mina minnen är av intresse inte bara för nostalgiker utan också väsentligt yngre travintresserade.
1959 – 1966 eller hur man blir travhästägare.
Jag föddes 1944 i Linköping och kom 1948 till Stockholm med mina föräldrar. Vi bodde i stadsdelen Vasastan på gränsen till det fina Östermalm. Ni som läst Leif GW Perssons ’Gustavs grabb’ kommer kanske ihåg att Leif växte upp på ’fel sida om Odengatan’.
1951 började jag i Engelbrekts folkskola och träffade då en klasskamrat som hette Bosse, även han från fel sida om Odengatan fastän han faktiskt bodde på Odengatan. Vi två gick i samma klass i 4 år men hamnade sedan i olika läroverk.
1954 började vi att ’jaga’ autografer av fotbollsspelare. Vi hade koll på när de allsvenska lagen kom till Stockholm och på vilket hotell de bodde. Vanligen kom lagen tidigt på söndagsmorgnarna med nattåg till Stockholms central och bodde på hotell Regina på Drottninggatan. Där åt de frukost och kopplade av innan de åkte till Råsunda framåt middag.
Alla matcher började 13.30. Utanför Regina häckade en klunga autografjägare som likt gamar hoppades att spelarna skulle ta en förmiddagspromenad och skriva autografer i block och på lagbilder från Rekordmagasinet.
Bosse och jag insåg att det i autografjägarskrået fanns karriärstegar precis som i samhället i övrigt. Det fanns också en kutym att man drog sig tillbaka när man stod på topp. Eller som Bosse sa: när sverigeeliten i simning är yngre än vi själva är det dags.
Vi siktade på 1958 när både fotbolls-VM och friidrotts-EM arrangerades på vår hemmaplan. Parallellt skötte vi vår fysiska utveckling genom fotbollen i den numera avsomnade innerstadsklubben Engelbrektspojkarna. I dag skulle man säga att Engelbrekts församling var klubbens huvudsponsor. Vår motprestation var att dela ut kyrkans församlingsblad till de boende och servera pensionärerna på kyrkans julevenemang.
När det var dags att konfirmeras var pastor Per-David Eby snudd på obligatorisk som konfirmationspräst. Pastor Eby var även klubbordförande i Engelbrektspojkarna. Så Bosse och jag hängde med i samma grupp där också.
Nu är vi framme vid hösten 1958
och Bosse berättade att han börjat gå på Solvalla och fick mig lite intresserad. I januari 1959 köpte jag mitt första Solvallaprogram och någon gång i mars fick jag känna lukten av häst för första gången på Solvalla. Och där på E-läktaren satt de igen, alla autografjägarna som toppat 1958.
15 år gammal fick jag inte spela på trav men det löste sig på något sätt att satsa 2 kr vinnare.
Min första travidol var Sören Nordin som jag skrev brev till med frågor om travhästar.
Till julen 1959 önskade jag och fick hans bok ’Spänn banden’ som blev en inkörsport för mig till svensk travhistoria med namn som Harper Hanover, Bulwark, Big Noon och Scotch Fez. Plötsligt var inte spelet längre den dominerande kopplingen till travet utan en sport där talangerna och stjärnorna var hästar och kuskar.
Spagettiben och en hjälpsam galopp
Jag siktade parallellt på ’det stora klippet’ (uttrycket fanns nog inte då?) och nu var det 1961. Under 10 veckor struntade jag i duttandet med 2-kronor och fonderade varje vecka 5 kr av min veckopeng på 10 kr. Jag skulle satsa 50 kr plats på en ’bergsäker platshäst’ och valde då Prince José med ’Fisk-Olle’ Persson. Tillfället kom i ett lopp i nästa högsta klassen där Harlekin och Miss Golden var förhandsfavoriter. På darriga ben gick jag (nu var jag längre och kunde med god vilja betraktas som nyss fyllda 18) fram till 50-kronorsluckan och begärde
’Plats på 1’. Sedan upp på e-läktaren med hög puls och följde Prince José som hängde med fint i rygg på ledaren Harlekin. I sista sväng tryckte Miss Golden på Harlekin och in på upploppet hade Prinsen tappat hänget men tredjeplatsen var klar. Då kom snabbe Aino Boy som Sören Nordin lyckats få felfri och passerade Prinsen 75 kvar. Jag såg min 50-lapp fladdra iväg när Aino Boy galopperade i mål och min 50-lapp återvände! På spagettimjuka ben snubblade jag ner till en utbetalningslucka och fick tillbaka 70 kr. Denna traumatiska upplevelse gjorde att jag insåg att min kropp inte tålde spel på hästar med väsentliga belopp.
Med den vetskapen slutade jag med spelet och nöjde mig med sporten.
Travprofiler
Jag missade nästan aldrig en tävlingsdag på Solvalla. Fortsatte med fotbollen i Engelbrektspojkarna och fick nya medspelare, bl.a. de kommande travprofilerna Lasse Kinch och Anders Ekberg. Lasse och Anders gick i Östra Real och jag i Norra Real. Vid ett tillfälle spelade vi med varandra i EP på söndagen och mot varandra i en skolmatch i veckan. Samtidigt vidgade jag mina travvyer med bussresor till Sundbyholm och Marieberg. Kommer fortfarande ihåg Juliloppet 1961 på Marieberg, ett poänglopp där Janeiro med Gösta Nordin vann korta avdelningen och Rulle Rappson med Sören vann långa och totalsegern. 1963 hade jag ’sadlat om’ och lämnat fotbollen för cykling. När Valla hade sommarstängt i juli tog jag en 3-veckors på cykel och bodde på vandrarhem. Storloppen utanför Stockholm kördes oftast på söndagar. Sundbyholm, Marieberg, Årjäng och Jägersro var planen. Men Örebro till Malmö via Årjäng kändes övermäktigt så jag sneddade ner till Göteborg innan jag fick sol och medvind hela vägen till Malmö.
Hem satte jag cykeln och mig själv på tåget.
*
1963 gick jag ut gymnasiet och började en 2-årig postassistentutbildning i Postverket (skulle kallats ’trainee-utbildning’ idag). Därmed fick jag månadslön i stället för veckopeng och nya ’klasskompisar’ och ansikten. Vid ett lördagstrav på Valla samma höst tyckte jag mig se ett bekant ansikte i folkmängden (ja, då var det alltid välfyllt på publikplatserna) som tittade misstänksamt på mig. Jo, på måndagen fick vi bekräftat att vi båda varit på Solvalla och att travbanebesök inte var någon engångsföreteelse.
Pojken hette Anders och kom från Tällberg (på cykelavstånd från Rättvikstravet).
Snart kunde jag introducera Anders för mina bekanta på E-läktaren, bl. a. för Bosse. De närmaste åren blev vi tre nära vänner. Anders hade både PV och körkort så dagsutflykterna utsträcktes och innefattade även Gävle emellanåt. Ibland pratade vi om att köpa häst tillsammans. Pratet blev med tiden alltmer frekvent och konkretiserades med blodslinjer, tänkbara tränare och ’investeringsramar’ (tror aldrig vi använde det ordet, snarare ’hur mycket kan vi dynga in med tillsammans’).
Jag gjorde lumpen 1965-66 i Linköping och Villingsberg. Bosse, Anders och jag fick inte längre möjligheter att diskutera det framtida hästägandet så mycket. Även mitt inkomstflöde dämpades under den perioden men sensommaren 1966 kände vi oss mogna för beslut. Och – som man i den ålder vi var i – kände att vi knappast kunde misslyckas. Med vår samlade travkunskap kunde endast ren otur sabotera vår kommande investering.
Hingsten i ropet var Scotch Nibs och priserna på avkommorna därefter, dvs lite ovanför vår finansiella ribba. Men i Skåne stod den danskfödde hingsten Safari The Great som lyckats bra med sina första kullar. På modersidan vore Bulwark önskvärt utspätt med en skvätt Big Noon (som lämnade många kapabla men heta avkommor).
Tränare då? Ingen av de större och etablerade eftersom vi ville kunna påverka matchning mm. Att leda in en häst hos någon av bröderna Nordin t.ex. och ställa krav trodde inte ens vi på. Och ändå hade Anders spelat hockey med en som hade börjat med trav i Dalarna och som säkert kunde funka som rådgivare. Märkligt namn förresten, Goop hette han visst. Så vi valde att kontakta en yngre rätt lovande Solvalla-tränare, Kurt Mohlin, med sin genombrottshäst den franske fuxen Paliron.
Carné Safari
Vi visade Travrondens träningslista för Jägersro för Kurt M. där Kurt Sjöberg tränade en drös med blivande kanoner efter Safari The Great. Alla ägda och uppfödda av Klas Andersson på Lorensdals gård i Vellinge. Vi hade fastnat för två 2-åriga hingstar, Big Safari och Carné Safari.
Vi tre hade bestämt att gå in med 4.000 var, dvs 12’. Men priset var 16’! Efter ett misslyckat försök att hitta en fjärde finansiär valde jag att gå in med ytterligare 4’. Men vilken skulle vi köpa? Big eller Carné? Big var något dyrare – 18’ - men vi sneglade också på en nära besläktad till Carné, Sven ’Ludde’ Karlssons Ingela som tillhörde kulltoppen för 3-åriga ston. Så det blev Carné Safari som gjorde mig till travhästägare.
